Feministisk utrikespolitik handlar inte bara om feminism
– Margot Wallström gör precis som Olof Palme på sin tid: provocerar retoriskt för att göra Sverige till en utrikespolitisk stormakt. Feministisk utrikespolitik handlar alltså inte bara om feminisim, säger statsvetaren Mari Huupponen.
I oktober 2014 utropade Sverige sig till världens första regering med en feministisk utrikespolitik. Margot Wallström, utrikesminister i Stefan Löfvéns ministär bestående av socialdemokrater och miljöpartister, har fått personifiera den politik som hon på engelska brukar sammanfatta med tre R: representation (representation), rights (rättigheter) och reallocation (omfördelning).
Enkelt uttryckt kan man säga att Sverige gör en affär av att både män och kvinnor ska sitta med vid förhandlingsborden och är representerade i fredsprocesser. Rättigheter ska gälla alla marginaliserade grupper, och flickor och kvinnor får inte utsättas för sexuellt våld i krig och konflikter. Omfördelning handlar om att utjämna inkomstskillnader i världen, såväl mellan könen, som mellan etniska grupper och länder.
– Sverige har varit förhållandevis framgångsrikt på de här punkterna. Till exempel hör FN:s säkerhetsråd numera kvinnor och frivilligorganisationer oftare än förr, säger Mari Huupponen.
Hon är statsvetare utexaminerad från Helsingfors universitet men jobbar numera i Sverige, för tillfället som ledarskribent. Hon är aktiv socialdemokrat och har skrivit en rapport om Sveriges feministiska utrikespolitik för tankesmedjan Kalevi Sorsa-fonden.
– Trots en viss framgång tog den svenska regeringen en medveten politisk risk med den feministiska inriktningen. Förhållningssättet provocerar både i Sverige och internationellt, skriver hon.
Enligt HBL:s källor är till och med det socialdemokratiska partiet delat i två falanger när det gäller synen på
Till sitt väsen är feminismen dessutom en radikal tanke, som utmanar rådande strukturer och avslöjar orättvisor, och det provocerar. Mari Huupponen, statsvetare
feminismen. Den ena falangen leds av Wallström, den andra av försvarsminister Peter Hultqvist. Huupponen skriver i rapporten till Kalevi Sorsa-fonden att tjänstemännen i Utrikesdepartementet småskrattade när Wallström först presenterade den nya policyn. Den uppfattades som en blandning av naiv och farlig.
– Utrikespolitiken har varit en manlig sfär länge och det är möjligt att tjänstemännen misstolkade Wallström i början och tyckte att det lät flummigt. Vid det här laget har hon säkert rekryterat eget folk till nyckelpositioner.
Också högerpartierna älskar att håna regeringen för den feministiska inriktningen, fortsätter Huupponen.
– Kritiken är berättigad när det gäller vapenexporten. Sverige säljer fortfarande vapen till länder som Saudi-Arabien och Förenade arabemiraten trots att vi vet att de används i konflikter där flickor och kvinnor far illa, till exempel Jemen. När det gäller vapenexporten har Wallström inte vågat löpa linan ut med sin politik, säger Huupponen.
Sverige och Wallström anklagas alltså för samma typ av skenhelighet som på Olof Palmes tid.
– Samtidigt är världen inte lika enkel som på Palmes tid. Det var mycket lättare för honom att predika humanism och vara det goda Sverige.
Ingen vill kommentera
Hur ser då påverkare i Finland på det hela? HBL ringer runt till tjänstemän på Utrikesministeriet i Helsingfors. Ingen vill uttala sig med namn. Vi har också sökt utrikesminister Timo Soini (Sannf), liksom tidigare utrikesministrarna Alexander Stubb (Saml) och Tarja Halonen (SDP). Vi har även ringt president Martti Ahtisaaris byrå. Samtliga avböjer att kommentera frågor om feministisk utrikespolitik.
De tjänstmän som uttalar sig anonymt säger att skillnaden mellan finländsk och svensk utrikespolitik när det gäller synen på jämställdhet och flickors och kvinnors rättigheter är försumbar. I internationella sammanhang får det nordiska blocket ofta rollen som förvarare av jämställdhetsfrågor.
Så varför klassas då Sveriges politik som feministisk men inte Finlands även om de innehållsmässigt påminner om varandra?
Mari Huupponen vågar sig på ett svar:
– Sverige har en annan tradition av sloganpolitik än Finland. Det kan bero på att partierna i Sverige är mer ideologiska och i viss mån mer populistiska på grund av blockpolitiken. I Finland har det inte funnits lika mycket plats för idealism och signalpolitik, åtminstone inte tidigare när det var vanligt med breda koalitionsregeringar.
Å andra sidan är det knappast en slump att det var socialdemokraternas presidentkandidat Tuula Haatainen som gjorde den feministiska utrikespolitiken till ett tema i presidentvalskampanjen nyligen.
– De nordiska socialdemokraterna har nära kontakt med varandra, och påverkar varandra. Utrikespolitiken i Finland har varit mycket socialdemokratisk med utrikesministrar som Tarja Halonen och Erkki Tuomioja och presidenter som Halonen och Ahtisaari. Därför är politiken innehållsmässigt inte så olik.
Men frågan återstår, varför är den ena då feministisk och den andra inte?
– För att den handlar om mer än feminism, den handlar om utrikespolitik i bredare bemärkelse, säger Huupponen. Och fortsätter: –Till sitt väsen är feminismen dessutom en radikal tanke, som utmanar rådande strukturer och avslöjar orättvisor, och det provocerar.
I sin rapport skriver Huupponen att det svåraste för den feministiska utrikespolitiken är konflikten mel-
lan pragmatism och idealism. Till och med den moraliska stormakten Sverige tvingas göra kompromisser som inte motsvarar de etiska idealen.
– Det betyder ändå inte att det inte lönar sig att försöka. Den amerikanska statsvetaren Joseph Nyen har föreslagit en ny definition på makt vid sidan de traditionella mjuk makt (soft power) och hård makt (hard power), nämligen smart makt (smart power). Det innebär att den som hjälper andra och investerar i globala lösningar i slutändan gagnas allra mest själv.