Rasande skall du vara!

I den norska tidningen Klassekampens bilaga Bokmagasinet läste jag (24.2) en essä av Silje Bekeng som fick mig att hoppa lite i stolen av entusiastisk instämmande (och avund, för jag önskar att jag skrivit den själv). Under rubriken ”Ny i livet” skriver Bekeng om en underlig brist i samtidslitteraturen.

Att vänta och föda barn är det mest personliga man kan uppleva och samtidigt något som sätter föderskan i förbindelse med ”det virkelig store vi-et, slektenes gang, det menneskelige fellesskapet”. Men syns det här i den goda samtidslitteraturen? Nej, för att citera den amerikanska författaren Rivka Galchens Little Labors: ”Litteraturen har fler hundar än babysar, och fler aborter.”

Bekeng hittar tre kategorier av litteratur om att graviditet, förlossning och babytid: Handböcker om graviditetsförloppet, humoristiska kåserande utgjutelser som ironiserar över mammalivets chock och kaos – och så en knippe seriösa skönlitterära böcker om moderns förlossningsdepression.

Eländesskildringarna marknadsförs som ett slags anti-idyllrörelse, sanningen i motsats till de rosenröda drömmarna, men jag frågar som Bekeng: Var finns den där rosenröda propagandan som vi ska bekämpa? Vem talar längre om idyll, njutning, sällhet i det som på norska heter ”barsel” (ett begrepp som tycks täcka ett stort komplex av graviditet, förlossning och babytid). I stället beskrivs det hela i nästan alla sammanhang jag stöter på just som ”en oplevelse så overveldende og utslettende at bare det å snakke eller skrive om den virker som prevensjon på alle runt deg.”

Hur det här eländesperspektivet kommit att dominera så oproportionerligt i litteraturen har Bekeng en rad plausibla sociologiska och ekonomiska tankar kring i sin utmärkta text, ni får försöka leta reda på den. Man kan också titta på det från ett annat håll och fråga hur det här samverkar med det feministiska föraktet för barn som Astras chefredaktör Nina Nyman talar om (se intervjun på föregående uppslag).

Ok, säkert står orsakerna till dagens babyfientlighet att finna i materiella omständigheter (osäker arbetsmarknad, nedmonterad välfärd). Men måste vi för den skull förvränga berättelsen om den födande kroppen, den nyfödda babyn och den korta men oförglömliga symbiosen till en skräckhistoria i kapitalismens tjänst: ”Var inte sur för att du inte vågar skaffa barn, du går inte miste om något.” Fel! Riktigt sur, nej rasande, skall du vara om det är så!