RSO lyfte äntligen fram Busoni
Den mystiske Ferruccio Busonis orkestermusik presenterades genom två stycken som utgjorde största möjliga kontrast.
KONSERTRECENSION
Radions symfoniorkester
Dirigent Oliver Knussen. Solist Jukka Harju, valthorn. Busoni, Knussen, Brahms. Musikhuset 2.3.
Ferruccio Busoni (1866–1924) är en udda figur i den finländska musikhistorien. En italiensk pianovirtuos och kompositör som hade halva världen som arbetsfält, men som i ett tidigt skede av karriären hamnade i Finland på inbjudan av Martin Wegelius, för att undervisa vid hans fem år tidigare grundade musikinstitut.
Lena von Bonsdorff har i sin färska Wegeliusbiografi (SFV 2017) förtjänstfullt redogjort för Busonis blandade känslor vid ankomsten till Helsingfors: å ena sidan förtjusning över stadens sköna byggnader och stränder med klippor och bukter, å andra sidan förfäran över nivån på elevmaterialet. Den 22-åriga pianovirtuosen fruktade i ett brev till violinisten Henri Petri och hans hustru Kathi att han i Helsingfors skulle ”gå tillbaka” eller ”förlora måttstocken för värdet av det som presteras”. Så erbarmligt var det att hamna i det perifera Helsingfors och lika plötsligt som den överkvalificerade Busoni hade anlänt till staden, ja lika plötsligt fortsatte han ett par år senare sin färd mot en större metropol, via S:t Petersburg till Moskva. Fin- land kom dock alltid att ha en plats i hans hjärta, inte minst genom giftermålet med Gerda Sjöstrand.
Det må vara osagt vilken betydelse Busonis undervisning kom att få för den fortsatta pianoundervisningen i Finland, men kanske kom sejouren – tillsammans med Liszteleven Carl Pohligs insatser som huvudlärare – att bana väg för den framtida höga nivån på pianoundervisningen vid Sibelius-Akademin. Åtminstone uppskattades Busonis egna recitaler under de två åren, uppemot trettio inalles, stort. Det hette, att man sedan Bülow och Rubinstein ej hade hört liknande.
Hög tid att höra honom
Busonis minne har överlag vårdats rätt sparsamt för att inte säga bristfälligt. I en av Sibelius-Akademins undervisningsbyggnader finns ett miniatyriskt klassrum uppkallat efter honom och i historieböckerna är han närmast en gestalt som skymtar förbi. Hans rätt fria Bachtranskriptioner är bekanta för alla specialister, medan man ytterst sällan stöter på hans egen musik. (John Storgårds har haft den goda smaken att plocka fram några stycken på konsertprogram i både Helsingfors och Lappland och andra har tidvis gjort likadant, men hela år har förlöpt utan att en ton av Busonis orkestermusik har spelats i Finland trots att den anses kvalitativt högtstående.)
Därför var det synnerligen roligt att RSO ville kasta ljus på Busonis produktion den här veckan med två verk som stod i största möjliga kontrast till varandra. Bägge verken ingår i en serie med sex fristående verk kallade elegier, som Busoni började skriva efter 1909. Andra stycket Nocturne Symphonique från 1913 är det mera konventionella, med en dov, sävlig, nattlig stämning, dämpade färger och musik som framskrider i ett makligt grundtempo.
Tredje stycket Rondó Arlecchinesco från 1915, som öppnade RSO:s fre- dagskonsert, är av helt motsatt natur: hejdlöst frejdig musik, där den annars så beskedliga Busoni tar ut svängarna när det gäller att illustrera Harlekinens vilda kynne. Orkestreringen hela tiden utstuderad och kanske förebådar Busoni till och med Sjostakovitj i sättet att skriva för virveltrumma, bleck och stråkar. Orkestern tog fram en mängd fina färger ur partituret och kronan på verket var givetvis den avslutande repliken: Mats Lillhannus, vars namn hade fallit bort från förhandsinformationen, hade just den höga och slanka tenorröst som behövdes för att sjunga det knasiga partiet på slutet från balkongen, en kort replik som ändå är tillräcklig för att få hela stycket att tippa över från annars bara sprallig orkestermusik till absurd musikteater.
Brittiska tonsättar-dirigentnestorn Oliver Knussen, bekant från många tidigare Finlandsbesök, dirigerade utöver Busoni också sin egen valthornskonsert från 1994, som egentligen är en liten tretton minuters concertino. Den gav intrycket av förvånansvärt enkel musik, som kretsar kring en grundton, men med livligt ornamenterad textur omkring. Solostämman är späckad med svåra detaljer och knappt några pauser alls, men RSO:s egen solovalthornist Jukka Harju (som dessutom framträdde som tonsättare för ett kammarmusikverk som hördes i uruppförande i sena kvällen), spelade solopartiet med den äran och vackraste tänkbara klang.
Brahms andra symfoni tolkades dessutom gediget, med en närmast optimal blandning av intensitet och lugn i tolkningen, men också med en lagom folkligt betonad rivighet i prestopartiet och en final full av sådan energi och passion som leder till ett majestätiskt avslut. Speciellt kunde man glädja sig åt träblåsarnas vackra ensemblespel och flöjtisten Kaisa Kortelainen, vars många pregnanta repliker satte guldkant på helheten. Tillfälle att höra Busoni ges också den 24 april när Hyvinge orkester spelar hans komiska uvertyr.