Ingen trovärdig strategi

ISRAEL I sin ledare (HBL 1.3) använder sig Jan-Erik Andelin av en intressant formulering. Han skriver att ”[Israel] inte har hittat sätt att legitimt integrera de palestinier som historiskt anser sig (sic) ha rätt till Israels territorium”.

Detta väcker några frågor. Då Andelin talar om ”Israels territorium”, syftar han då på landets internationellt erkända territorium innanför 1967 års gränser eller på de illegala bosättningar som landet konsekvent bygger och expanderar på palestinska Västbanken? Om man använder en så pass laddad formulering som ”anser sig ha rätt till” skulle det kunna vara på sin plats att specificera om man menar sådant territorium som också internationell lag ”anser” att tillhör palestinierna.

Den andra frågan gäller ordet ”integrering” som ju oftast brukar användas om processen då en inflyttad vänjer sig

vid ett nytt värdsamhälle. Hur ”integrerar” man någon i dess eget hem där hen bott i hela sitt liv? Är det palestiniernas skyldighet att ”integreras” i någon annans uttalat etnoreligiöst definierade statsbygge (”Den judiska staten”) på en plats där deras förfäder bott i tusentals år utan att behöva ”integreras”?

Att Andelin också använder formuleringen ”integrera” på ett sätt som antyder att det är den israeliska statens uppgift att som subjekt utföra denna handling på ett passivt palestinskt objekt, är också talande. I en liten anekdot, tagen ur samma liberala israeliska dagstidning Haaretz som Andelin också citerar, beskriver den israeliska journalisten Amira Hass i artikeln ”How the Israeli Army Got a Teen Who Was Shot in the Head to Say He Fell Off a Bike” hur israeliska soldater sköt 15-årige Mohammed Tamimi i huvudet i hans hemby Nabi Saleh på Västbanken.

Den svårt skadade och trau-

matiserade tonåringen togs omedelbart in på polisförhör där han tvingades underteckna ett dokument som intygar att han skadat sig själv då han fallit av sin cykel, ett vittnesmål som går tvärt emot ögonvittnesskildringar.

Historien utgör ett ypperligt exempel på hur den israeliska statsapparaten ”löser” de ”problem” som det palestinska folket utgör för dess expansionspolitik. Samma statsapparat är, som Andelin också framhåller, möjligtvis den enda i regionen som har kapacitet att på parlamentarisk väg avpollettera sina egna ledare. Men att använda de demokratiska privilegier som den dokumenterade, erkända andelen av landets befolkning åtnjuter som en moralisk sköld för att legitimera de kränkningar palestinierna rutinmässigt utsätts för är inte en trovärdig strategi. SVAR Otto Ekman har helt rätt ifråga om skrivningen om att ”integrera”. Det var illa formulerat. Min avsikt var att skriva att Palestina förhoppningsvis en dag integreras som suverän stat i regionen, inte som en del av Israel.

Att en 15-åring skjuts i huvudet är lika illa om det så är terrorligan IS som skjuter, eller en representant för ett demokratiskt Israel. Men i övrigt saknar insändaren det sinne för proportioner som skulle göra gott i diskussionen om Israel kontra dagens övriga Mellanöstern.

Paradoxen är ju att en i huvudsak sekulär aldrig-mera-Förintelsen-kult med egen årshögtid växer i det intellektuella Europa, samtidigt som den fristad som skapades för Förintelsens offer bara tre år efter koncentrationslägren får så ihärdig, oproportionerlig och ofta oreflekterad kritik.