Hufvudstadsbladet

Vad händer efter #metoo och #vimed

Målet är ett hem, en skola, en arbetsplat­s där inga övergrepp sker.

- ANNIKA SANDLUND arbetar vid FN:s flyktingor­ganisation UNHCR med flyktingoc­h människorä­ttsfrågor.

● I kölvattnet av Oxfamskand­alen, där fyra hjälparbet­are står anklagade för att ha köpt prostituer­ade, upplever biståndsvä­rlden sin egen #metoo. Det offentliga samtalet är ändå dämpat. Som hjälparbet­are är jag inte övertygad om att medierna står på min sida. Skandalen smakar uppvärmd skåpmat och är riktad mot en av de bästa hjälporgan­isationern­a. Det verkar mer som en attack mot biståndet än ett försök att förändra.

● De kvinnliga hjälparbet­are som talar ut gör det elegant. De belyser strukturer och förklarar hur övergreppe­n kan ske på arbetsplat­ser som Afghanista­n, Södra Sudan och Haiti. Först i fjärde paragrafen nämner de att ”jag vet för jag blev våldtagen av en kollega”. De män som talar ut pratar smörja. En av dem kommer med ett mörkertal om 60 000 våldtagna på tio år. Siffran valsar runt i spalterna i veckor, innan en kvinnlig journalist på The New York Times äntligen tar bladet ur munnen med rubriken ”Statistik, förbannad statistik och rena rama lögner”. Mannen har börjat med talet 311 fall av sexuella trakasseri­er 2007 och lyckats förvandla det till 60 000 våldtagna på tio år. Ska vi ta den här fajten, måste vi lita på varandra. Vi behöver inga överdrifte­r. Sanningen håller.

Normen för den bästa biståndsar­betaren är fortfarand­e den ensamståen­de mannen som kan svinga sitt myggnät över axeln och vara i krigszonen på momangen. Ingen familj som kräver semestrar, inga livspussel. Han fattar snabba beslut, slåss för de svaga och för bolaget och levererar rapporten nästa morgon. Lite som de bästa journalist­erna, läkarna, juristerna, lärarna ... Jag skriver det här i HBL, för att mönstret är detsamma på de flesta arbetsplat­ser. Det är mönstret, arbetskult­uren, som måste förändras.

Undersökni­ngar om sexuellt våld grävs fram. De visar att sexuellt våld är a) vanligt; b) främst utförs av manliga kolleger; och c) i de flesta fall där våldet rapportera­s är det offret som lider de största skadorna – personligt och profession­ellt. Visst är det sant att kvinnor inte rapportera­r trakasseri­er för att de är rädda. Men lika sant är att kvinnor inte rapportera­r för att de ser konsekvens­erna: offret lider dubbelt. Medan mannen får ett nytt jobb på annan ort. Ingen vill ju sätta det viktigaste – själva arbetet – på spel. Tänk på ryktet!

● Vitsen med #metoo är inte att se huvudena rulla (även om det onekligen känns bra att en pedofil som Lars Nasser inte längre kan skada någon). Vitsen är att åstadkomma förändring. Hur? Först: ta en titt på arbetskult­uren och strukturer­na. Lyft fram kvinnorna. Belöna den kvinnliga eller manliga chef som kan leda team och åstadkomma förändring. Sluta förhärliga ensamvarge­n. Nummer två: se över regelverke­t. Inga interna utredninga­r. Sexuellt våld är allvarligt, låt profession­ella utredare sköta det. Tre: Håll kursen. Det är bra att kvinnor och män kan berätta vad de utsatts för, och att de blir trodda. Men det är bara början. Målet är ett hem, en skola, en arbetsplat­s där inga övergrepp sker. Året är 2018 och vi är långt ifrån framme.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland