Vad händer efter #metoo och #vimed
Målet är ett hem, en skola, en arbetsplats där inga övergrepp sker.
● I kölvattnet av Oxfamskandalen, där fyra hjälparbetare står anklagade för att ha köpt prostituerade, upplever biståndsvärlden sin egen #metoo. Det offentliga samtalet är ändå dämpat. Som hjälparbetare är jag inte övertygad om att medierna står på min sida. Skandalen smakar uppvärmd skåpmat och är riktad mot en av de bästa hjälporganisationerna. Det verkar mer som en attack mot biståndet än ett försök att förändra.
● De kvinnliga hjälparbetare som talar ut gör det elegant. De belyser strukturer och förklarar hur övergreppen kan ske på arbetsplatser som Afghanistan, Södra Sudan och Haiti. Först i fjärde paragrafen nämner de att ”jag vet för jag blev våldtagen av en kollega”. De män som talar ut pratar smörja. En av dem kommer med ett mörkertal om 60 000 våldtagna på tio år. Siffran valsar runt i spalterna i veckor, innan en kvinnlig journalist på The New York Times äntligen tar bladet ur munnen med rubriken ”Statistik, förbannad statistik och rena rama lögner”. Mannen har börjat med talet 311 fall av sexuella trakasserier 2007 och lyckats förvandla det till 60 000 våldtagna på tio år. Ska vi ta den här fajten, måste vi lita på varandra. Vi behöver inga överdrifter. Sanningen håller.
Normen för den bästa biståndsarbetaren är fortfarande den ensamstående mannen som kan svinga sitt myggnät över axeln och vara i krigszonen på momangen. Ingen familj som kräver semestrar, inga livspussel. Han fattar snabba beslut, slåss för de svaga och för bolaget och levererar rapporten nästa morgon. Lite som de bästa journalisterna, läkarna, juristerna, lärarna ... Jag skriver det här i HBL, för att mönstret är detsamma på de flesta arbetsplatser. Det är mönstret, arbetskulturen, som måste förändras.
Undersökningar om sexuellt våld grävs fram. De visar att sexuellt våld är a) vanligt; b) främst utförs av manliga kolleger; och c) i de flesta fall där våldet rapporteras är det offret som lider de största skadorna – personligt och professionellt. Visst är det sant att kvinnor inte rapporterar trakasserier för att de är rädda. Men lika sant är att kvinnor inte rapporterar för att de ser konsekvenserna: offret lider dubbelt. Medan mannen får ett nytt jobb på annan ort. Ingen vill ju sätta det viktigaste – själva arbetet – på spel. Tänk på ryktet!
● Vitsen med #metoo är inte att se huvudena rulla (även om det onekligen känns bra att en pedofil som Lars Nasser inte längre kan skada någon). Vitsen är att åstadkomma förändring. Hur? Först: ta en titt på arbetskulturen och strukturerna. Lyft fram kvinnorna. Belöna den kvinnliga eller manliga chef som kan leda team och åstadkomma förändring. Sluta förhärliga ensamvargen. Nummer två: se över regelverket. Inga interna utredningar. Sexuellt våld är allvarligt, låt professionella utredare sköta det. Tre: Håll kursen. Det är bra att kvinnor och män kan berätta vad de utsatts för, och att de blir trodda. Men det är bara början. Målet är ett hem, en skola, en arbetsplats där inga övergrepp sker. Året är 2018 och vi är långt ifrån framme.