Med kropp och själ på spel
Axel måste välja mellan kön och sångröst. I en dokumentär musikalisk föreställning berättar han om sin könskorrigeringsprocess som samtidigt berövade honom hans själ.
TEATERRECENSION
Axel
– soolo miesäänelle. Manus och regi: Heini Junkkaala. Ljud: Markus Lindén. Ljus: Titus Torniainen. Dramaturg: Elina Snicker. På scenen: Axel. Nationalteaterns Lavaklubi 5.3.
Tystnaden efter föreställningen är djup. Full av respekt. Vi sitter stilla i halvdunklet på Lavaklubi i Nationalteaterns källare länge. Ska man applådera? Till sist börjar någon klappa försiktigt och Axel kommer fram och bugar.
Dokumentära pjäser kan ofta ha den här effekten. När det man tagit del av är någons faktiska liv känns det på något vis absurt att applådera. Än mer så när den uppträdande spelar sig själv och när berättelsen på många sätt är tung och personen har blottat sina djupaste sår. Det känns som om man då på något vis skulle klappa åt lidandet. Visst, man kan visa sin uppskattning för hur föreställningen förverkligats eller för den fungerande dramaturgin. Och så klart, för modet att ställa sig framför en publik och berätta sin livshistoria.
Föreställningen Axel – soolo miesäänelle är en musikalisk monolog på en och en halv timme där Axel, som inte vill ange sitt efternamn i offentligheten, berättar om sin könskorrigeringsprocess. Texten bygger på intervjuer med honom själv, gjorda av dramatikern och regissören Heini Junkkaala under flera månaders tid denna höst och vinter. Transkriberingarna av intervjuerna finns i en tjock mapp på scenen, kanske som ett bevis på autenticitet.
I övrigt finns ingen rekvisita. Axel flyttar sig mellan stolen, pianot och de stora svartvita porträtten i rummets två hörn. Ett antal mikrofoner används på ett varierande sätt: han för en till sin hals för en dov röst, han slår en mot sitt bröst för en rad hårda hjärtslag. Ljuddesignen av Markus Lindén är även i övrigt varierande och finstämd. Mikrofonen svajar där, som en uppmaning: vågar du fatta den?
Den röda tråden i berättelsen är rösten. Innan Axel blev Axel hette han Annika, och Annika hade en fantastisk sångröst som gav henne själv och många andra stor glädje. När Annika efter fem år av utredningar fått diagnosen F64.0, transsexualism, väntade hon ändå en sommar med att inleda hormonbehandlingarna. Orsaken var vetskapen om att hon skulle förlora sin sångröst.
”När jag tappade rösten förlorade jag min själ”, säger Axel, som sjöng och sjöng fram tills påbörjandet av behandlingarna. Han sjunger fortfarande, men sångrösten är självklart inte vad den var innan. I föreställningen används sånger inspelade innan behandlingarna. På ett väldigt konkret sätt illustrerar de förändringen, och man kan förstå sorgen Axel känner när han lyssnar till dem. Han har berövat sig själv sitt mest naturliga sätt att vara i kontakt med andra människor, konstaterar han. En av föreställningens starkaste stunder är den duett Axel sjunger med sig själv.
Måste man välja?
Förutom sorgen över den förlorade rösten, uttrycker Axel sin indignation och ilska över att tvingas välja. Välja mellan två av någon annan definierade könsidentiteter. ”Vad är en man, är jag en man och vill jag ens vara det?” Han berättar att ett av hans största problem var brösten, som kändes så fel. Hade det räckt med att operera bort dem? Han säger nu att det han kanske hade behövt hade varit hjälp med att acceptera sin kropp som den var, men att han hamnade in i tunneln som bara hade en utgång. Han blev blind för allt annat, hade siktet inställt på den totala transformationen. I dag ifrågasätter han ibland sitt beslut, något som säkert är extremt svårt att medge.
Personen framför oss ser ut som en man: skägget, de kraftiga musklerna, gångstilen, allt signalerar manlighet såsom vi är vana att känna igen den. Den här mannen har mensvärk där han står på scenen. ”Försök bestämma dig för fan!”, sa hans partner när han berättade att han inte ville operera bort livmodern och äggledarna.
Ja. Måste man bestämma sig? Det är på många sätt inhumant att tvingas till det. Att tvinga sig själv till det. Ofta är det ändå det enda alternativet.
Det här är en otroligt modig, gripande och viktig föreställning som väcker stor respekt. Föreställningar på Lavaklubi till den 21.3.
Den röda tråden i berättelsen är rösten. Innan Axel blev Axel hette han Annika, och Annika hade en fantastisk sångröst som gav henne själv och många andra stor glädje.