I dag är Julia tuff, stark och initiativtagande
Jussi Nikkiläs Julia & Romeo är en fräsch, snygg och personlig tolkning med den sprakande ungdomliga energin i centrum.
teater
Julia & Romeo.
Text: William Shakespeare. Bearbetning och dramaturgi: Anna Viitala. Översättning: Marja-Leena Mikkola. Regi. Jussi Nikkilä. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Saija Siekkinen. Musik: Mila Laine. Ljus: Pietu Pietiläinen. Ljud: Viljami Lehtonen. Koreografi: Ima Iduozee, Kristo Salminen. Musiker: Mila Laine, Aleksi Kaufmann. På scenen: Satu Tuuli Karhu, Olli Riipinen, Miro Lopperi, Jarno Hyökyvaara, Sonja Salminen, Eetu Känkänen, Katariina Kaitue, Juha Varis, SannaKaisa Palo, Kristo Salminen, Heikki Pitkänen, Olli Ikonen.
Premiär på Nationalteatern 7.3. Romeo och Julia. Världens mest kända kärlekshistoria, en av världens mest spelade teaterpjäser. Århundraden av tolkningar och omtolkningar. Den samtidigt kanske mest och minst tacksamma pjäsen att sätta upp – hur ska man lyckas göra något nytt av ett så slitet verk?
Jussi Nikkilä lyckas. För ett par år sedan regisserade han en kritikerrosad uppsättning av Richard III på Nationalteaterns intima Willensauna-scen, och nu har han och samma konstnärliga team fått Stora scenen till sitt förfogande. Tillsammans med Anna Viitala, som står för dramaturgi och bearbetning, har Nikkilä skapat en nytolkning av klassikern som sitter perfekt i tiden. Föreställningen heter Julia & Romeo – en klar markering redan där.
Huvudrollerna och alla utom en av ynglingarna i de stridande släkterna Capulet och Montague spelas av studerande vid Teaterhögskolan. De möter en äldre generation av erfarna skådespelare, och redan detta skapar en intressant dynamik. Ungdomens explosiva energi mot en mer behärskad sådan. Olli Riipinen gör en fantastisk Romeo: vilt känslosam, impulsiv, samtidigt osäker och målmedveten. Hans tårfyllda ögon uttrycker verklig hjärtesorg. Visst, det är patetiskt, men så är ju hela berättelsen. Satu Tuuli Karhus Julia är initiativtagande, tuff, självsäker, stark. Ingen vän mö som väntar i månskenet. Mercutio är enerverande med sina ständiga sexuella anspelningar, men Miro Lopperi är ändå samtidigt charmig. Dessa är inte blivande skådespelare, de är skådespelare fullt ut.
Lyckad blandning
I det äldre gardet har Sanna-Kaisa Palo en tacksam roll, det givna komiska inslaget, som amman. En bastant kvinna med antydan till mustasch och ett rått skratt, men som är kärleksfull och trogen sin skyddsling. Kristo Salminen (Richard III i tidigare nämnda uppsättning) är skön som den avslappnat hippieaktiga Fader Laurence. Kort sagt: rollbesättningen är lyckad. Nikkiläs och Viitalas tolkning är en härligt fräsch och fungerande blandning tradition och nytt. Det gäller språket, som varierar mellan uppstyltad poetisk prosa och nutida talspråk, det gäller dräktdesignen (Saija Siekkinen) som mixar pösiga pastellfärgade sidenklänningar med svarta joggingbyxor och grova kängor, och det gäller själva berättelsen som glider mellan de klassiska nyckelscenerna – balen, duellen, balkongen – och scener som hämtade ur ett samtida ungdomsdrama. Stor behållning får jag av hur aktivt agerande Julia är: hon tar för sig och säger ifrån.
Scenografin av Katri Rentto är avskalad, med några undantag. De övre logerna vid sidan av scenen har förvandlats till prunkande trädgårdar, något jag inte lägger märke till innan Julia går upp på balkongen (och tänder en cigarett). Över den fjärde bänkraden har man byggt ett golvparti, som en catwalk, och scenerna här bringar verkligen skådespelet inpå huden på dem som sitter nära. (För dem som sitter på de första raderna kan det dock vara irriterande att inte se vad som försiggår bakom dem.)
Ljussättningen av Pietu Pietiläinen är häftig, med stundvis blåa och röda världar, med spotlights och stjärnor. Och musiken, ja den är ock- så perfekt för uppsättningen. Mila Laine har komponerat den och spelar samt sjunger tillsammans med Aleksi Kaufmann, de tu placerade i de två logerna under balkongerna. Styckena är melodiska, drömmande, lite mystiska, väldigt romantiska.
Det oundvikliga slutet är som det är. Tragiskt, melodramatiskt. Men det lyckas oväntat nog till och med beröra. Den sista bilden är så klyschig som den kan bli, men det känns som ett väldigt medvetet val, och jag köper den. Som helhet imponerar denna klassikertolkning.