Upp till kamp för synlighet och mot fördomar
Redan under kompositören Helvi Leiviskäs livstid började hennes musik försvinna från repertoaren och i dag är den så gott som helt bortglömd. Desto viktigare då att vi nu får den första biografin, som även om den är behäftad med talrika brister fyller ett
”Nouse, ole kirkas”. Helvi Leiviskän elämä ja teokset. Acta Semiotica Fennica. 2017.
■■Fotot■från■1978■på■den■unga■Kaija Saariaho■som■intervjuar■den■jämnt■ halvseklet■äldre■kollegan■Helvi Leiviskä■(1902–1982)■är■både■rörande■ och■profetiskt.■Värmen■och■förtroendet■dem■emellan■tycks■påtaglig■och■ mycket■snart■skulle■Leiviskä■ge■över■ stafettpinnen■som■Finlands■ledande■kvinnliga■tonsättare■till■Saariaho.
Saariaho■skulle■i■sin■tur■så■småningom■komma■att■etablera■sig■som■ en■av■sin■generations■ledande■förmågor■även■internationellt■och■oavsett■ kön,■medan■Leiviskäs■musik■fortfarande■är■något■av■en■kuriositet■på■ konsertprogrammen■och■på■några■ få■undantag■när■aldrig■inspelad■på■ skiva.
Trots■att■de■patriarkala■strukturerna■i■högsta■grad■frodades■ännu■ på■1980-■och■1990-talen■hade■klimatet■ändå■blivit■så■pass■mycket■gynnsammare■att■Saariaho■inte■behövde■ utkämpa■den■kamp■för■synlighet■och■ mot■djupt■rotade■fördomar■som■var■ Leiviskäs■lott.
Ändå■ var■ Leiviskäs■ position■ egentligen■inte■mer■utsatt■än■flera■av■ hennes■manliga■kollegers.■Hon■fick■ samtliga■centrala■verk■framförda■–■ vissa■flera■gånger■–■och■kritiken■var■ mestadels■välvillig■eller■uttalat■positiv.■Tydligast■framträder■den■diskriminerande■attityden■i■regelbundet■ återkommande,■tidstypiska■omdömen■i■stil■med■”trots■att■hon■är■kvinna”■eller■”hennes■musik■klingar■ju■ som■en■mans”.
Givande Melartinkorrespondens
Redan■under■Leiviskäs■livstid■började■hennes■musik■dock■försvinna■ från■repertoaren■och■i■dag■är■såväl■ den■som■den■pionjärinsats■hon■på■ många■plan■stod■för■så■gott■som■helt■ bortglömd.■Desto■viktigare■då■att■vi■ nu■får■den■första■biografin,■som■även■ om■den■är■behäftad■med■talrika■brister■fyller■ett■gapande■kunskapstomrum.
Pianisten■och■musikvetaren■Eila Tarasti har■känt■Leiviskä■sedan■ barnsben■och■haft■tillgång■till■hennes,■och■några■av■de■sex■syskonens,■ kvarlåtenskap■(danskonstnären■Ilta Leiviskä■och■det■vid■unga■år■stupade■tonsättarlöftet■Aulis■förlänas■egna,■fylligare■presentationer).■Ett■digert■material■av■korrespondens,■dagböcker,■anteckningar,■kalendrar,■tidningsurklipp,■foton■samt■notskisser■ och■-manuskript,■som■hon■tyvärr■inte■har■klarat■av■att■hantera■på■ett■me- ningsfullt■sätt.
Boken■svämmar■över■av■detaljerad■information,■som■borde■ha■sovrats■med■betydligt■hårdare■hand.■ Överlånga■brev-■och■dagbokscitat■ –■även■av■rätt■perifera■personer■–■ fyller■sida■efter■sida■och■skymmer,■ jämte■en■uppsjö■triviala■och■irrelevanta■vardagsnoteringar,■sikten■för■ de plausibelt■intressanta■resonemangen.
Den■mest■givande■korrespondensen■är■den■med■Leiviskäs■avhållne■ lärare,■Erkki Melartin,■som■kom■att■ bli■ett■slags■fadersgestalt■för■henne■ –■hennes■egen■far■dog■tidigt■–■och■
som hon förvånansvärt öppenhjärtigt biktar sig för. Vad som kunde ha blivit en av framställningens höjdpunkter, Melartins 50-årsdag 1925 och den i samband därmed uruppförda sjätte symfonin, förbigås dock av någon anledning så gott som helt.
Det är inte den enda märkligheten som den genomgående ojämna och spretiga texten bjuder på och när den därtill kryllar av ologiska tankehopp, slarviga formuleringar och, tyvärr, rena sakfel står det klart att det som framför allt hade behövts är en sträng lektörsblick, som hade fått fason på de mest irriterande inkonsekvenserna och den mest påfallande materialmässiga slappheten.
Husgudarna Wagner och Sibelius
Levnadsteckningen framskrider årsvis kronologiskt på ett föga upphetsande sätt, medan de musikaliska analyserna är samlade i ett separat block mot slutet. I sig inte oävna analyser, men Tarasti har valt att koncentrera sig på vokalmusiken, pianomusiken och kammarmusiken, medan orkestermusiken förutom symfonierna samt verken för kör och orkester lyser med sin frånvaro i sammanhanget.
Det gör, märkligt nog, även en heltäckande verkförteckning, medan den receptionshistoriska biten i gengäld får nog så generöst med utrymme. De mer essäartade kapitlen om Leiviskäs relation till husgudarna Wagner och Sibelius samt hennes musikfilosofiska världssyn hör till helhetens mer relevanta, medan de rätt omständliga utläggningarna rörande hennes engagemang i det teosofiska Ruusuristi-samfundet i längden blir aningen tröttande.
Och musiken då? Tja, i ett nötskal kunde man säga att Leiviskä var en typisk eklektiker, även om syntesen av senromantiska och nyklassiska element i de bästa stunderna framstår som rätt originell. De fem symfonierna, av vilka tre fått ordningsnummer, är en imponerande prestation och behandlas även ingående, medan kapitlet om musiken till Nyrki Tapiovaaras Juha – det jämte Madetojas vid samma tid tillkomna musik till Teuvo Tulios Taistelu Heikkilän talosta, första specialdesignade partituret i finländsk filmhistoria – är bokens kanske mest fascinerande läsning.
Trots sina uppenbara tillkortakommanden är Tarastis biografi ett välkommet tillskott till genren och nu återstår blott att se om en renässans för Leiviskäs musik ligger inom möjligheternas ramar. En skivinspelning av symfonierna och pianokonserten samt exempelvis ett tvärsnitt av den rikhaltiga vokalproduktionen vore en bra början.