Dagen då jag inte drunknade
En dag utanför Georgsgatans simhall fick jag en plötslig flashback. Mina tankar gick till en vardag för 53 år sen. Det var då det hände. Eller egentligen hände det ju inte. Det är därför som jag kan sitta och skriva detta kåseri. Kåseri och kåseri förresten, det handlar om att jag inte drunknade.
På morgonen den dagen tog jag som vanligt blåa bussen från Botbyhöjden till Brändö svenska folkskola i Helsingfors. Några timmar senare var det dags för simhallsbesök under gympalektionen. Alla klassens pojkar åkte med blå buss in till stan. Gympaläraren var med. Det där med simhallar hade jag aldrig riktigt förstått, simma var väl något som man gjorde på stugan? Om man hade en stuga. Jag trodde antagligen att alla hade det. Och simma var förstås något man gjorde under sommaren. Nu var det höst.
Vi fick veta att man inte får använda baddräkt i Georgsgatans simhall. Inget konstigt med det, det gjorde vi ju aldrig på stugan heller. Jag vet nu att just den simhallen anses vara en av de vackraste. Men det förstod jag inte då. Jag tyckte den var konstig och farlig. En massa ekande oljud, skrikande pojkar och en bassäng som jag förstod var djup i ena änden och ännu djupare i den andra. Jag var ju van vid vatten där man bottnade, så egentligen hade jag aldrig behövt lära mig simma ordentligt. Visst kunde jag simma hundsim några meter, men det var otroligt långsamt och ineffektivt.
Gympaläraren sa till mig att det är dags för 25metersprovet. Han frågade inte om jag kan simma och jag vågade inte protestera. 25metersprovet gick till så att jag skulle simma från ena änden till den andra medan läraren gick längs bassängkanten och övervakade. Han hade en lång bambukäpp med en ögla som jag skulle gripa tag i om jag inte orkade fortsätta. Men han höll öglan för långt från mig. Jag nådde den inte. Och det var det jag ville göra, nå öglan. Jag märkte nämligen mycket snart att mina krafter och min teknik inte räcker till. Så jag använde 25 meter till att försöka nå räddningen, bambukäppen. I ett par minuters tid var det dödsångest som gällde.
Varför jag inte påkallade lärarens uppmärksamhet? Jag tittade på honom, men han kunde inte tolka min blick. Varför jag inte skrek? Därför att munnen och lungorna var upptagna med att andas. Varför jag inte vinkade? Därför att jag då skulle ha sjunkit. Och antagligen blivit räddad av läraren. Efter en evighet nådde jag i alla fall andra änden och fick ett kopparmärke som utmärkelse. Jag har fortfarande märket kvar. Det är ganska fult.