Dagis tar itu med könsnormerna
På en storbildsskärm sitter Spiderman och dricker kaffe ur en dockservis. Ett tiotal föräldrar sitter bänkade på låga stolar och betraktar den överraskande kombinationen. Varför inte?
Vid Folkhälsans svenskspråkiga daghem i Träskända grupperar man inte längre i flickor och pojkar och vinnlägger sig om att kalla barnen för barn eller vid förnamn.
Det är ett led i ett projekt för större jäm- ställdhet på dagis. Målet är inget mindre än att ge barnen större handlingsutrymme, fler kompisar och respekt för varandra och sig själva.
– Kan vi börja i tid på dagis är det lättare att komma ifrån stereotypa roller också i vuxenlivet. Det är lättare att lära en treåring än en trettioåring, säger Sara Sundell, sakkunnig inom jämställdhetsarbetet med barn och unga vid Folkhälsan.
Det är väl inget konstigt i att Spiderman dricker kaffe men sällan mötas dessa två – superhjälten och dockservisen.
– Jag frågade en pojke på dagis om han kunde tänka sig att leka med de här sakerna, och han svarade att visst, han skulle ta Spiderman och någon flicka kunde ta servisen, berättar Sara Sundell, sakkunnig inom jämställdhetsarbetet med barn och unga vid Folkhälsan.
Men jodå, visst dricker Spiderman kaffe kom pojken sedan till – och vid närmare eftertanke är han väldigt bra på att diska också.
Det är kväll och ett tiotal föräldrar har kommit till Folkhälsans svenska daghem i Träskända för att lyssna på Sundell, som jobbar med ett jämställdhetsprojekt vid dagiset sedan hösten. På ett skåp har hon radat upp några födelsedagskort, som på ett handfast sätt illustrerar hela problemställningen: Pojkarna på korten gör saker, ibland med koppling till yrkeslivet – de skejtar, cyklar, kör båt och bil, är brandmän, bilmekaniker, pirater och astronauter. Flickorna på korten sitter med en hund, sitter med en katt, rider, gungar, ordnar dockkalas och är älvor, balettdansöser och artister. På babykorten står det ”Duktig pojke” respektive ”Söt flicka” på det andra inhemska. Färgskalan speglar den i dagisets tambur några timmar tidigare.
Inget daghem är en ö
Efter inledningen blir det hårda fakta under rubriken ”Könsnormativa mönster”, som i dagisvärlden kan översättas till de förväntningar vi har på barnen och hur personalen själv handlar, vem som får uppmärksamhet och vad som belönas och beivras. Och här finns det mycket att göra också då personalen försöker vara aldrig så uppmärksam på jämställdheten. Det gäller för Träskända daghem och det gäller för så gott som alla andra daghem. Det vet Sara Sundell, för hon har filmat vardagen på dagiset flera gånger under hösten, och samma sak har hon gjort på andra daghem ända sedan 2009.
Dagen innan föreläsningen för föräldrarna har personalen fått se en hopklippt version av höstens filmdagar.
– Det var obehagligt men mycket nyttigt att se oss själva. Ögonöppnande! säger daghemmets föreståndare Jenni Volkkila.
Men det handlar inte om att sätta dit någon. Inget daghem är en ö, och könsnormerna kommer emot oss redan som bebisar och formas och förstärks sedan i andras förväntningar, samhällets strukturer, i populärkulturen, klädbutiken och leksaksaffären.
– Det finns forskning som visar att vi bemöter bebisar olika beroende på om vi tror att det handlar om en flicka eller en pojke. Flickbebisar som gråter får tröst för att de är ledsna, medan pojkbebisar får ett mer frejdigt bemötande och tolkningen att de är arga, berättar Sundell.
Också Sundell har empiriska belägg att falla tillbaka på. Ibland har hon suttit med tidtagarur och tittat på filmerna hon tagit, för att kartlägga hur mycket uppmärksamhet var och en får. Därefter kollar hon om det finns några könsbundna mönster, och svaret är för det mesta ja: pojkar får betydligt mer uppmärksamhet på dagis.
– Det arbete vi gör kring jämställdheten på dagis handlar inte om att pojkar inte ska få vara pojkar och flickor vara flickor, utan om att också den som inte är högljudd ska få uppmärksamhet och att alla ska få vara sig själva. Ingen vill ju att en del ska få mindre uppmärksamhet än andra, varken personal eller föräldrar, säger Sundell.
Och på tal om födelsedagskorten: om vi bara kunde blanda dem och bli av med könskodningen vore hälften vunnet.
– Nu är det ju enklare för en flicka att röra sig över gränsen, att göra någonting som anses som pojkaktigt är ett slags uppgradering. Det finns till och med ett ord för det, pojkflicka, men något motsvarande finns inte i andra riktningen, går man åt det hållet sjunker man liksom lite i värde, säger Sundell.
Jämställdhetsarbetet strävar efter att ge alla ett större spelrum, inte bara det ena könet. Målet är inget mindre än att ge barnen större handlingsutrymme, fler kompisar och respekt för varandra och sig själva.
– Ofta tänker vi då vi jobbar med
jämställdhet att det handlar om att flickorna ska ta för sig mer och ta sig in på pojkdomäner. Men det ska vara lika mycket värt att välja det som anses flickaktigt, till exempel att leka med hundar, katter och dockor, säger Sundell med en gest mot korten på hyllan.
Aha-upplevelser
Vi backar en aning och förflyttar oss till det lilla personalköket där kaffekokaren står på.
Barnen i dagisgrupperna har lagt sig till ro för dagsvilan och i förskolan har barnträdgårdsläraren Åsa Rodas fått avlösning. Uppsluppna skratt, kanske lite besvärade också. Dagen innan har personalen fått se sig själva på film, en utmaning för vem som helst, och haft handledning med Sara Sundell. Filmen är ämnad bara för de filmade själva – för att de ska få syn på det som i vardagen kan bli osynligt just för att det är så vardagligt.
– Allt det som syns på film är ju sådant som syns trots att alla försöker sitt bästa. Men de saker som är omedvetna blir tydliga på filmen, säger Jenni Volkkila.
– Visst fick man några små ahaupplevelser, sådant man kan fundera på. Vi var till exempel och spelade fotboll med barnen och skulle para ihop dem för en bollek. Då började vi med de äldsta pojkarna och parade pojke-pojke och flicka-flicka. De yngsta flickorna blev sist och tog en boll och gick i väg. Här hade man kanske kunnat göra annorlunda. Det är bra att tänka på att man kunde göra också på annat sätt, säger barnträdgårdsläraren Alexandra Lönnroos-Uddström.
Jämställdheten handlar för det mesta inte om stora synliga saker.
– Det handlar inte om ifall man får ha prinsessklänning eller inte, utan mer om hur vi omedvetet styr barnen till vissa roller – till exempel att flickorna får vänta eller pojkarna får handledning. Eller att de som inte bråkar får vänta för att det inte ska bli stökigt, fast man kanske borde lära dem som har mindre tålamod att vänta i stället, säger Volkkila.
Volkkila berättar om en episod då barnen skulle städa undan leksakerna. På filmen slattrar pojkarna vidare med leken och lägger kanske undan någon sak i förbifarten, medan en tvåårig flicka samvetsgrant plockar undan tills det är klart.
– Alla var jätteförvånade då vi såg det, säger Volkkila.
Sara Sundell är inte lika förvånad. Pojkar kommer ofta undan med att inte städa, medan flickorna tar ansvar för mer än sin andel.
– Här finns två problem. Dels ska inte flickorna behöva vara hjälpredor och ta ansvar för alla, dels är det bra att lära också pojkarna att ta ansvar och städa – det är något de kommer att ha nytta av också senare.
Sundell tar ett exempel från vuxenvärlden.
– Antag att det är släktmiddag – vilka är det som stiger upp och dukar undan och kokar kaffe, och vilka sitter kvar, tar kanske en öl till och pratar? Kan vi börja i tid på dagis är det lättare att komma ifrån stereotypa roller också i vuxenlivet. Det är lättare att lära en treåring än en trettioåring.
Arbete mellan öronen
På dagis handlar mycket om att förutse problem och mota kaos. Det knuffar lätt in i ett handlingsmönster som förstärker normerna.
– Mycket handlar om att få vardagen att rulla och förutse situationer. Man ger lätt uppmärksamhet åt dem som man anar att snart kommer att bli vilda för att de inte ska springa i väg eller hitta på bus. Medan de som väntar tyst får vänta lite till eftersom de inte ställer till problem. Det här handlar inte alltid om kön, men ofta är det pojkarna som får den här uppmärksamheten, säger Sundell.
Samtidigt lär de sig att de kommer i första hand, inte behöver be om hjälp och snabbt får uppmärksamhet.
– Jag tycker ju inte att vi egentligen bemöter pojkar och flickor olika, men det är nog så att då det är lugnt blir det också mer jämnt med uppmärksamheten, säger Åsa Rodas.
I förskolegruppen där hon jobbar har man ett system där ett barn per dag får vara den som gör allt först.
– På det viset blir det inte så att den som ropar högst alltid får börja, och ingen klagar då barnen kan systemet, säger Rodas.
Reglerna på dagis är desamma för alla, och den som bryter mot dem ska behandlas på samma sätt oberoende av kön, säger Alexandra Lönnroos-Uddström.
Men småbarnsfostran är förstås inte en gren där exakthet råder i alla lägen.
– Huvudsaken är ändå att tanken finns, att man försöker vara medveten och ge alla lika mycket uppmärksamhet, säger Lönnroos-Uddström.
– Mest är det här ett arbete som sker mellan öronen. Att man funderar på vad man gör och hur, och hur man bemöter barnen, säger Volkkila.
Olika lekar
Ur barnamun hör man sanningen, heter det, och frågar man barnen på förskolan leker flickorna och pojkarna just inte med varandra – det är de helt överens om.
– Flickorna leker med andra saker, de bygger till exempel blommor och torn. Ute spelar pojkarna fotboll, det gör inte flickorna, säger Lucas.
Anna och Elsa tycker om att leka med djuren, leka hemlek och rituppgifter.
– Pojkarna brukar spela. Inne spe- lar de med små hockeyklubbor och liten boll och ute med stora. Det gör inte vi. Mest leker vi nog skilt, säger Anna och Elsa.
Men att bygga koja är något som alla gillar, berättar Åsa Rodas. Vilket skulle bevisas också den här dagen.
– Men sedan kan det hända att de leker lite olika saker i kojorna, flickorna kanske leker hemlek medan pojkarna kanske spionerar på varandra eller tar in till exempel klossar i kojan, säger Rodas.
På leksaksdagen får alla ta med en egen leksak hemifrån.
– Det har aldrig hänt att en flicka haft med sig en bil till förskolan, konstaterar Rodas. Och om en pojke tog med sig en docka? – Alldeles säkert skulle barnen reagera, anser Rodas, Volkkila och Lönnroos-Uddström.
– Men hur vi vuxna reagerar påverkar förstås också, säger Rodas.
– Det finns nog exempel där vi lyckats jobba bort det där, men det kräver systematiskt arbete, säger Volkkila.
Flickor och pojkar leker tillsammans
Nu ska daghemmet gå vidare med jämställdhetsarbetet med nya fokus. Ett handlar om att sluta gruppera barnen i flickor och pojkar och i stället tala om barn och använda barnens namn. Andra fokus är just fördelningen av uppmärksamhet, allas ansvar för städning och till exempel att fundera på texter i sånger, sagor och böcker – behöver biblioteket uppdateras?
– Att gruppera enligt kön förstärker indelningen och gör att pojkar och flickor blir mindre benägna att leka med varandra utanför grupperna. Ett resultat som vi har kunnat se på dagis där vi jobbat med jämställdheten är just att flickor och pojkar börjat leka mer med varandra, och på det sättet har fler kompisar. Ett annat resultat handlar om klädnormer, plötsligt var det till exempel okej för en pojke att bära rosa mössa. Och uppmärksamheten brukar fördelas jämnare med tiden, säger Sundell.
Och varnar föräldrarna på föräldrakvällen: Innan man når målet kan det bli stökigare under vägen. De som är vana vid mycket uppmärksamhet måste lära sig tålamod och självbehärskning, nog så svåra grenar också för en vuxen.
– Att ett barn ropar och härjar betyder alltså inte att personalen inte har märkt barnet utan att de jobbar med det här. Det brukar lugna sig efter ett tag, och då blir det lugnare för alla, säger Sundell.
Modeller viktiga
De föräldrar som är närvarande hör kanske till de redan frälsta, som bad om en egen föreläsning redan i höstas då daghemmet informerade om projektet. Många har varit positiva och en del kritiska.
– Det var en positiv överraskning att också så många föräldrar ville ha handledning då vi presenterade projektet i höstas. Men vem vill nu inte att det egna barnet får växa upp i en omgivning där det är respekterat och accepterat? säger Volkkila.
Ivar Glette som är pappa till två söner är nöjd efter föreläsningen.
– Det här är odelat positivt. Men visst var jag lite skeptisk i början – ska inte min pojke få vara pojke? Men det handlar ju inte om det.
Linda Puukko som har tre barn tycker att jämställdhetsarbetet är jätteviktigt och hoppas att det når långt utanför dagis också.
– Nu talar man mer om de här sakerna överlag i samhället. Det handlar inte alls om att man inte får vara flicka eller pojke, utan om hur viktigt det är att inte bunta ihop barnen enligt kön.
Jämställdheten är inget som varit på agendan hemma hos Glettes familj.
– Vi har två pojkar så det har kanske inte varit så aktuellt. Men jag gör ju min andel av hemarbetet så de ser ju det. Det är helt självklart.
Hemma hos Puukko har jämställdheten däremot varit på tapeten – Puukko tycker att det är viktigt att alla lär sig göra allt.
– Det har jag själv också gjort. Jag har aldrig varit en prinsessflicka, men min dotter sa i går att hon vill bli piratprinsessa. Det är nog lättare att styra flickorna mer mot pojkarnas domäner än tvärt om – när det gäller hobbyer finns det ofta inte ens möjlighet att välja, säger Puukko.
Inte heller i klädbutiken är det särskilt lätt att bryta normer.
– Men det viktigaste är kanske ändå de modeller man ser hemma – hur man fördelar arbetet och vad man talar om är det viktigaste, säger Puukko.
Pojkarna brukar spela. Inne spelar de med små hockeyklubbor och liten boll och ute med stora. Det gör inte vi. Mest leker vi nog skilt.
Dagisbarnen Anna och Elsa Mest är det här ett arbete som sker mellan öronen. Att man funderar på vad man gör och hur, och hur man bemöter barnen.
Föreståndare Jenni Volkkila