Okunskapen om människohandel stor i kommunerna
Många offer för människohandel blir utan den hjälp de har rätt till, visar en färsk utredning. Inom social- och hälsovården känner man dåligt till lagstiftningen.
Det finns för lite kunskap i kommunerna om människohandel, och många offer blir därför utan den hjälp de har rätt till. Men också paragraferna ställer sig i vägen för hjälpen, visar en färsk utredning. Familje- och omsorgsminister Annika Saarikko lovar att såväl paragrafer som anvisningar nu ska ses över.
Under de senaste åren har antalet klienter inom hjälpsystemet för människohandelsoffer ökat kraftigt. Det beror dels på det stora antalet asylsökande 2015, dels på att man helt enkelt blivit bättre på att identifiera offren för människohandel – före 2007 fanns inte ens något hjälpsystem, och uppfattningen var att Finland på sin höjd var ett transitland för människohandel.
Men fastän allt fler får hjälp är det också många som blir utan, visar en diger utredning som Diskrimineringsombudsmannen och Europeiska institutet för kriminalpolitik, HEUNI, gjort på uppdrag av statsrådet. Rapporten presenterades i Helsingfors på fredagen.
Ett stort problem är bristen på kunskap inom den kommunala social- och hälsovården, ett annat är de paragrafer som kopplar ihop hjälpen till den straffrättsliga processen. Då en person antas i hjälpsystemet går information om saken automatiskt till polisen, men om brottsrubriceringen ändras under utredningens gång eller förundersökningen läggs ned trillar offret ur hjälpsystemet.
– Den här kopplingen är stark, och det är problematiskt i förhållande till EU-rätt och annan internationell rätt, säger Natalia Ollus, direktör för HEUNI.
Förfarandet befästes då lagstiftningen kring mottagningstjänster skrevs om 2015.
– Det fanns många farhågor, men Inrikesministeriets ståndpunkt vann. Nu har farhågorna besannats. Paragraferna behöver ses över, det är tydligt att informationen till polisen och kopplingen till rättsprocessen är ett hinder för många som skulle behöva hjälp, säger Ollus.
Om det vittnar också flera frivilligorganisationer, som för sin egen skuggstatistik över människohandeln. Många som fallit offer för människohandel är rädda för hämnd och oroliga för att bli utvisade.
Att en förundersökning läggs ned betyder dessutom inte att brottet inte har skett, utan kan också ha att göra med svårigheten att leda brottet i bevis.
– I intervjuer med polis och åklagarväsende kom det fram att en stor del av dem som jobbade med fallen inte alls var medvetna om kopplingen mellan processen och offrets möjligheter att få hjälp. Hjälpen borde inte alls vara beroende av processen, som har helt andra mål, säger Ollus.
Speciallag efterlyses
Att paragraferna om hjälpen till människohandelsoffer finns i den så kallade mottagningslagen som tillämpas inom Inrikesministeriets och Arbets- och näringsministeriets förvaltningsområden är också ett problem som hänger ihop med okunska-
pen i kommunerna. En av slutsatserna i utredningen är att det behövs en speciallag om hjälpen till människohandelsoffer. Inom social- och hälsovården känner man inte till lagstiftningen, och Social- och hälsovårdsministeriet har inte gett några anvisningar om saken. Offren för människohandel ställs på samma linje som alla andra, även om de ska ha en särställning i förhållande till tjänsterna.
– Speciallagen skulle röra socialoch hälsovården och reglera de social- och hälsovårdstjänster som ges till offer för människohandel. Det här skulle också främja att de som får hjälp i kommunerna faktiskt får de tjänster de har rätt till, säger Venla Roth, överinspektör hos den nationella människohandelsrapportören vid Diskrimineringsombudsmannens byrå och en av författarna till rapporten.
Hjälpsystemet är tvådelat, och det är särskilt de som bor permanent i en kommun och får sin hjälp av hemkommunen som hamnar i kläm då kommunerna inte är på det klara med sitt uppdrag. Bland dem finns såväl infödda finländare som personer med utländsk bakgrund.
Kommunerna kan söka ersättning av staten för tjänster till människohandelsoffer, men många är omedvetna om saken och tjänsterna kan därför utebli eller vara slumpmässiga. För asylsökande och andra som saknar hemkommun är det förläggningen i Joutseno som har ansvaret, och här får hjälpen tack för att fungera så väl det går inom nuvarande lagstiftning.
Familje- och omsorgsminister Annika Saarikko lade extra tyngd i orden då hon kommenterade den färska rapporten.
– Det är mycket viktigt att vi slår fast att människohandel är ett människorättsbrott som kan leda till djup traumatisering och andra allvarliga följder. Offrens särskilda ställning måste lyftas upp, sade Saarikko och lovade vidta en rad åtgärder:
– Det är alarmerande att social- och hälsovårdspersonalen inte har tillräcklig kännedom om lagstiftningen och identifieringen av offren. Vi måste se till att alla har tillräcklig beredskap att identifiera offren för människohandel, sedan kan de hänvisas till särskilda tjänster där man har mer specialkunskap. Nu måste vi överväga nya anvisningar till kommunerna.
Också lagstiftningen behöver ses över, och Saarikko lovar sammankalla en grupp inom ministeriet för att fundera över hur man ska framskrida och med vilken tidtabell.
– Det är bra att utreda om det finns anledning att stifta en speciallag eller om lagstiftningen om socialoch hälsovården kan utvidgas på annat sätt för att omfatta också den här helheten. Det passar bra att överväga i samband med att lagstiftningen om social- och hälsovården nu hur som helst skrivs om.
Det är alarmerande att socialoch hälsovårdspersonalen inte har tillräcklig kännedom om lagstiftningen och identifieringen av offren.
Annika Saarikko, Familje- och omsorgsminister