Brittisk krigsretorik mot ryska förnekanden
Krigsretorik i parlamentet, alternativa förklaringar från Ryssland. Nervgiftsattacken ökar spänningen.
Nervgiftattacken i Salisbury mot den tidigare ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia har helt väntat skärpt de internationella relationerna. Premiärminister Theresa May lägger med stöd av brittiska utredningar entydigt skulden för mordförsöket på Ryssland. Tyskland, Frankrike och USA håller i ett gemensamt uttalande med om att ingen annan än Ryssland kan ligga bakom dådet.
Storbritannien reagerade genom att utvisa 23 ryska diplomater, Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov säger att Ryssland kommer att svara på samma sätt. Ryssland förnekar energiskt all inblandning i dådet och kallar anklagelserna ”vansinniga”.
Umgängestonen mellan länderna är gäll, Storbritanniens försvarsminister Gavin Williamson sade att Ryssland ska ”hålla käft”, Rysslands förvarsdepartement svarade med att säga att Williamson är ”intellektuellt impotent”. Den sortens retorik har man vant sig att höra mellan president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un.
I det brittiska parlamentet hördes rent krigiska tongångar. Theresa May sade att Ryssland hade gjort en olaglig våldshandling mot Storbritannien. Ledamöter från både de konservativa och arbetarpartiet talade om ”krigsliknande handlingar”, och ”hotet från Ryssland”.
Ryssland kastar fram alternativa teorier. I FN:s säkerhetsråd antydde Rysslands ambassadör Vasilij Nebenzija att attacken kunde vara en konspiration av Storbritannien och USA riktad mot Ryssland. En rysk parlamentsledamot, Nikolaj Kovaljov, tidigare chef för säkerhetstjänsten FSB, pekade för sin del ut Ukraina som misstänkt. Hans argument var att nervgifterna hade lagrats i tidigare sovjetrepubliker.
Ryssland tillämpar samma taktik som när Krim annekterades. Ryssland förnekade energiskt att de uniformerade soldaterna utan landsbeteckning skulle vara ryska, ända tills president Putin när operationen väl var genomförd medgav att visst var de det. Ryssland har också förnekat all inblandning i nedskjutningen av det nederländska passagerarplanet ovanför östra Ukraina.
Rysslands alternativa teorier om nervgiftsattacken är mot den här bakgrunden inte trovärdiga.
Spekulationerna om vad Ryssland, eller president Putin, i så fall har att vinna med operationen går ut på att det var en styrkedemonstration som samtidigt stärker bilden av att Ryssland är omgivet av fientliga västländer.
Mordförsöket mot en tidigare dubbelagent som arbetade för Storbritannien är en varning, Ryssland slår till mot förrädare oberoende av var de finns, oberoende av att de redan straffats, och utan hänsyn till att också oskyldiga kan drabbas.
Rysslands förnekanden ifrågasätts också av att landet är totalt ointresserat av att ta reda på hur nervgiftet i så fall har hamnat utanför landets kontroll. Men giftet var kanske inte i fel händer? Enligt brittiska poliskällor är den viktigaste hypotesen nu att den giftiga substansen fanns i Julia Skripals bagage när hon reste från sitt hem i Moskva till Storbritannien.
Att Ryssland trots allt har dröjt med att svara på diplomatutvisningen är kanske ett tecken på att landet ändå inte vill höja temperaturen i konflikten. I Kreml måste man vara på det klara med att ett flagrant brott mot alla internationella lagar försvårar möjligheterna att trappa ned sanktionerna som infördes efter annekteringen av Krim.
Storbritannien har inte heller tagit till det tyngre vapnet och agerat mot de penningstarka Putintrogna oligarkerna som har London som tryggt finansiellt högkvarter för sina rikedomar med tvivelaktigt ursprung.
Att förmögenheter som förvaltas i City kan utsättas för politiskt betingade ingrepp är en signal som Storbritannien inte vill ge.
De största förlorarna är i alla fall Sergej Skripal, hans dotter och den polisman som också drabbades av giftet. De kämpar nu för sina liv.