Alternativlöst – än en gång

Vårdreformen piskas plötsligt mot det hägrande målet med den nya argumentationsnyansen att en uppskjuten reform leder till en snabb privatisering av vården.

För den politiska oppositionen är det en mardröm – det är ju de stora vårdbolagens styrka och strategiska blick man fruktar i regeringens vårdmodell.

Men vi ska kanske glömma oppositionen. Den agerar som om det inte fanns en värld efter april 2019. Brist på operativt ansvar föder ansvarslöshet.

Och den bristen är faktiskt total: Den finländska oppositionen reducerades i början av 1990-talet till en papperstiger som regeringen kan negligera.

Speglat i vårdreformen har dessutom inget parti en meritlista som rättfärdigar brösttoner.

Debatten om vårdreformen har i besvärande liten grad handlat om vad vi reparerar. Vad är trasigt i finländsk sjukvård?

Kostnadsutvecklingen är, tror jag, i mindre grad beroende av vårdsystemet, och i högre grad av den inbyggda mänskliga ambitionen att bota allt som går att bota. Det finns förvisso också en cynism i vårdsystemet men den är slumpmässig – följaktligen också svårare att ringa in.

Den mångomtalade regionala orättvisan är en funktion av långa avstånd och krympande befolkning. Makten är inte en perifer kvalitet, den finns där människorna och resurserna finns.

Alltså kommer den regionala orättvisan alltid att finnas. Men den duger som ideellt omslagspapper.

Finland har därtill en relativt kostnadseffektiv vård. Men som argument har det nötts ned av en decennier lång kanonad mot den förmenta offentliga ineffektiviteten.

Låt mig illustrera med en parallell där politiker från Samlingspartiet (för all del också andra) går på i liknande ullstrumpor: debatten om alkoholmonopolet.

Alko är en enastående serviceinrättning som ger vår alkoholkultur alla förutsättningar att förändras till det bättre – om andra förutsättningar finns.

Trots det stridsropar man att man av principiella skäl är mot statliga monopol.

I framtiden hägrar ”mjölkbutiker” med några röda, några vita viner – ett efterfrågestyrt men snävt minirike av ”rätt” principiellt snitt.

Tillbaka till frågan: Vad var trasigt när Sipilä & Co lanserade den nya vården?

En del av hälsocentralerna. (Språkvården föreslår att ordet ska ersättas med vårdcentral. Att det inte låter sig göras i just denna fas av vårdreformen är lätt att inse.) Det problemet kräver inte en övergripande reform.

Kanske också en bristande överlappning – integration – mellan socialsektorn och den traditionella vården.

Men vi har till exempel sjukvårdsdistrikt av stor kompetens. Varför kan man inte reparera det som är trasigt? Varför inte följa den av näringslivet omhuldade best practice-principen?

Det är här en förändrad politisk kultur kommer in som åtminstone delvis förklarande faktor.

Politiken har getts stämpeln att den inte levererar och när den gör det sker det mot väljarnas vilja.

Alltså har vi de senaste decennierna fått se företagsledare – inte sällan stora egon – ge sig en frälsarroll i politiken. I regel har de under tystnad ridit ut på samma åsna efter fyra år.

Till detta kommer den specifika Centerkris som förlamade partiet för snart tio år sedan: valfinansieringsskandalen.

Det blev Juha Sipiläs uppdrag att efter några försök av Matti Vanhanen och Mari Kiviniemi återföra Centern till det fläckfria.

Sipilä-eran har präglats av en fortsatt minskande respekt för politikens processer och metoder av institutionell förutsägbarhet. Tendensen fanns för all del där redan under Jyrki Katainens regering (2011–2014).

Vi har fått något av en går-detså-går-det-politik.

Statisten Timo Soini pacificerade medvilligt sig själv och Petteri Orpo såg chansen att vara med och punktera det som inte är ”principiellt” riktigt.

Följden är inte – som det påstås – en kompromiss. Vårdreformen och landskapsreformen är byteshandel på hög nivå. Skillnaden är enorm eftersom kompromisser står för politikens långsamhetsfunktion.

Om bara delar av vården är trasig är långsamheten en god princip. Icke så denna gång. Efterkrigstidens största reform drivs igenom med minimala 105 röster i riksdagen. Smaka på det. Om något kan illustrera termen politisk okultur är det detta.

När statsministern hotar med riksdagsupplösning och nyval är det enbart följdriktigt.

Men hotet inbjöd samtidigt indirekt till de senaste veckornas nya argumentation: Det är skadligare att fälla reformen än att genomföra den.

Men om vi – som också statsministern upprepar – grunnat på en vårdreform i 15 år, varför denna brådska?

För att man har försatt oss i ett Moment 22-läge där de stora vårdföretagen blir partiella herrar oberoende av hur det går i riksdagen i juni?

Eller finns det en verklighet som regeringen inte har lyckats beskriva? Och hur har i så fall medierna riktat sökarljusen?

Nämligen: En av reformens största kritiker, HU-professorn Heikki Hiilamo, kritiserade nyligen (HS 9.3.2018) vårdreformens kritiker för att man är efter sin tid.

Regeringen ska kantänka strax före jul ha justerat lagförslagen så att ett liv utan reformen bär på en större risk än en framtid med reformen.

Det säger något om finländsk journalistik att de få försök som har gjorts med att utreda vilka justeringar som har agerat Sesamformel för Hiilamo (och två andra experter) inte har skapat någon som helst klarhet.

Vilken form vården än tar måste partierna bjuda in varandra till en revision av interaktionen mellan regering och opposition.

Men innan man hinner därhän ska vi väljare i oktober lägga vår röst på en församling som har att tillämpa Samlingspartiets vårdreform i Centerns landskap.

Och det sker med motiveringen att det inte finns alternativ.

Har vi hört det förut?

”Följden är inte – som det påstås – en kompromiss. Vårdreformen och landskapsreformen är byteshandel på hög nivå”.

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser