❞ Det är fascinerande vilken glädje president Vladimir Putin själv visade då valresultatet var kungjort och han hade segrat i ett val som varken var fritt eller ärligt och som varenda människa redan länge har vetat utgången på.
En klar majoritet av det ryska folket sade som väntat ja till ytterligare sex år med Putin. Men det var mer en folkomröstning än ett presidentval.
Tommy Westerlund i ledaren, sidan 4
Det är fascinerande vilken glädje president Vladimir Putin själv visade då valresultatet var kungjort och han hade segrat i ett val som varken var fritt eller ärligt och som varenda människa redan länge har vetat utgången på.
Han hade vunnit utan fusk och utan att utesluta motkandidater. Men för Putin räckte det inte att vinna han ville vinna stort och gjorde allt för att också valdeltagandet blev hyfsat.
Vi vet inte hur många väljare som röstade på Putin, men enligt det officiella valresultatet gick nästan 77 procent av de valsedlar som fanns i urnorna till Putin. Det är personligt rekord för honom. Valdeltagandet steg enligt den centrala valkommissionen till 67,5 procent, vilket är lite mer än i det förra presidentvalet, vilket också var regimens mål.
På Manegeplatsen i Moskva firades Putins valseger samtidigt med festligheter med anledning av fyraårsdagen av annekteringen av Krim. Det var inte en slump att de här två händelserna inträffade samtidigt. Putin lät flytta fram valet med några veckor uttryckligen för att det skulle sammanfalla med Krimdagen.
Allt kring återvalet av Putin var välregisserat. Man kan till och med tala om överregisserat. Men det tycks inte ha bekommit huvudpersonen själv. Han tog ut all glädje då han firade segern.
Hur äkta kan glädjen vara över en seger i ett val där man själv väljer vilka motståndare som får ställa upp och ger de utvalda mycket begränsat utrymme i medierna?
Hur djup kan glädjen vara över en seger i ett val där man tillåter valfusk för att göra sin seger ännu större och med rentav hot om ekonomiska repressalier tvingar en del människor att gå och rösta för att få ett högre valdeltagande?
Väljarna vill ha stabilitet och upplever att Vladimir Putin är en garant för detta. Stabilitet kan också innebära stagnation, men Ryssland är i stort behov av förändringar och reformer, inte minst på det ekonomiska planet.
Själv har Putin allt tydligare lämnat över inrikes- och ekonomisk politik till andra för att själv koncentrera sig på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Han tränar Rysslands krigsapparat i Syrien, fortsätter trycka på i Ukraina och han gör allt för att så split in- om EU där många populistiska politiker som har nått framgång har en nära relation till honom.
Putins stora show då han höll talet till nationen ett par veckor före presidentvalet gällde i viss mån ekonomiska reformer, men huvudtema var nya effektiva, ”oslagbara” kärnvapen. Även om de skulle finnas eller bli verklighet mättar de inga fattiga ryssars magar eller förgyller deras vardagar.
Landets ekonomi är fortfarande mycket beroende av olje- och gasexporten och då de priserna sjunker går också den ryska ekonomin ner. De ekonomiska svårigheterna för Ryssland ökade i och med västs sanktioner efter annekteringen av Krim. De två senaste åren har i alla fall en svag ekonomisk tillväxt noterats. Men för ryssarna i gemen har inkomsterna sjunkit fyra år på raken.
Klyftorna är enorma i Ryssland och miljoner ryssar lever i stor fattigdom. Hur länge kommer de att acceptera det?
Vladimir Putin har nu inlett sin fjärde och sista presidentperiod, ifall han inte gör som senast och fortsätter som premiärminister för att ytterligare sex år senare igen ta över presidentskapet. Med tanke på att han om sex år redan är 71 år låter det inte sannolikt, men det är mycket som är osannolikt med honom.
Troligare är väl ändå att någon i den nya generation teknokrater som Putin har valt ut och placerat på strategiska poster tar över, men med Putin som en ständigt närvarande gudfader. Auktoritära ledare brukar sällan dra sig tillbaka frivilligt.