Ungdomsveteraner kunde vara ny grupp av arbetsföra ”pensionärer”

ÅLDRANDE I dag-kolumnisten Heidi Schauman beskriver och frågar (HBL 12.3): ”Finlands befolkning åldras. Antalet personer i arbetsför ålder vände neråt 2010 i och med att de stora årskullarna började gå i pension. För att kunna finansiera detta borde en allt större andel av de i arbetsför ålder jobba och betala skatter. Varför har det blivit så här?

Schauman fortsätter ”Stick i stäv med vad många tror är äldre människor storkonsumenter. Inte storkonsumenter av varor, men av vård- och hälsotjänster. Åldrandet är alltså i större utsträckning ett problem för den offentliga sektorn. I Sverige sjunker till exempel den privata konsumtionen i 60–70-årsåldern medan den offentliga konsumtionen ökar kraftigt, just för att det är den offentliga sektorn som sköter äldreomsorgen och vården.”

En med algoritmer fullproppad robot skulle sannolikt presentera förslaget ”minska satsningar på vård och hälsobefrämjande åtgärder så blir pensionärernas levnadstid kortare och belastningen på samhället mindre:” Men, roboten har ju inte matats med medmänskliga och empatiska värderingsmodeller så vi kan lugnt stänga roboten.

Men hur kunde vi ersätta Schaumans fråga varför det har det blivit så här med om vi kan göra något åt situationen.

En åtgärd som kunde förbättra situationen är att helt enkelt bannlysa kopplingen mellan åldern 65 år och arbetsförhet. Den kopplingen skulle fortgående tilltala vår robot, men verkligheten ser dock annorlunda ut. Åldrandet är en synnerligen individuell fråga och arbetsförheten bör följaktligen bedömas individuellt. För mången innebär en fastställd pensionsålder att individen kan lösgöra sig från allt vad arbete heter och helt koncentrera sig på fritidssysselsättningar i otaliga former. För mång- en annan innebär ”pensionärsgiljotinen” ett mer eller mindre handgripligt avsked till medverkan i arbetsuppgifter och uppdrag då individen uppnått en nyttig kombination av erfarenhet, vidsynthet och fortgående kreativitet.

Akavas ordförande Sture Fjäder påpekar i sin 60-årsintervju (HBL 13.3) att ”det talas om ålder på fel sätt om man inte tänker på den mentala åldern, min mentala ålder är mycket yngre”. Jag tror att mången 65-åring tänker på samma sätt.

Professor Anne Brunila säger i en intervju (HBL 14.3) att ”Många av utmaningarna i vår komplexa värld behöver människor med många och varierande kompetenser och med en förmåga att ta ett människoperspektiv i sitt jobb. När vi inte behöver sätta tid på att göra rutinbetonade jobb får vi utrymme för att skaffa oss en djupare förståelse för världen och det är till fördel för företagen.” Hon riktar sig närmast till studerande och yngre människor, men budskapet är relevant för alla åldersnivåer.

Schauman konstaterar att ”Det vi borde göra är jobba mera. Men vill vi? Mycket pekar på att vi faktiskt vill. En annan viktig fråga är om jobben för äldre faktiskt finns där. Här finns mycket att jobba på.”

Min rekommendation är alltså att vi luckrar upp kopplingen mellan fysisk ålder och arbetsförhet och i stället övergår till individuella bedömningar av arbetsförhet. En bedömning som bör basera sig på det individuella bidraget och anpassas till vidsynthet, erfarenhet, mod, kritiska bedömningar med mera.

Min uppfattning är att i bolagsordningen för majoriteten börsbolag i Finland, och säkert en uppsjö andra företag, förekommer en klausul om åldersgräns för medlemskap i styrelsen.

Också i detta fall bestämmer den fysiska åldern huruvida styrelsemedlemmen är mentalt ”användbar” eller inte. Klokast vore att betrakta åldersgränsen som antingen en rättighet för vederbörande att avsluta sitt styrelsevärv eller för ägarna att konstatera att vederbörande inte längre tillför den mentala kreativitet som krävs. Men om medlemmen sin fysiska ålder till trots kan bidra med visioner, erfarenhet och erfarenhetsbetingade riskbedömningar kunde vederbörande ges mer tid för nyttig medverkan i beslutsprocessen.

Mången som utfört sitt heldagsvärv i ett företags tjänst kunde fungera som intern konsult i specifika frågor där erfarenhet och ett visst ”helikopterperspektiv” kunde vara av nytta.

Ju mer vi kan utnyttja arbetsviljan och arbetsförmågan bland de av fysisk ålder drabbade pensionärerna desto mer skattemedel kan vi samla för att kunna vårda de pensionärer som blir allt fler och har all rätt och gärna vill vara enbart och just det – pensionärer. Meningsfulla mentala uppdrag kan också minska det totala vårdbehovet.

Inom bilindustrin framstår hybriden som en attraktiv miljöbevarande lösning. Låt oss skapa en ny attraktiv grupp av arbetsföra ”pensionärer” – ungdomsveteraner. TOM PALMBERG Helsingfors