Glesbygden finns mitt ibland oss

Helsingforsregionen är inte bara stad. Den är också byar och framför allt skogar.

● Någonstans öster om Askis tappar jag bort mig. Kanske motsvarar inte kartan terrängen – skidspåren dras sällan exakt enligt kartorna, speciellt inte över de vidsträckta åkrarna där spåren i stället går där snön ligger som tjockast.

Eller så är jag bara ouppmärksam efter att ha åkt skidor i cirka 15 kilometer från Kivistö i nordvästra Vanda. Mitt mål för dagen är Oitans i Esbo och sedan ytterligare knappa tio kilometer mot Esbo centralpark, till tågstationen Björkgård.

Irrfärden i Askis har börjat med att jag tagit av mig skidorna för att vandra vidare till följande skidspår som ska föra mig västerut igen. Stigen – stigarna – mot spåret går genom ett skogsparti. 25 meter från följande spår (förstod jag senare) vänder jag åt fel håll, kliver över en ås och krockar nästan med en matplats som viltvårdare arrangerat med för att djuren inte ska svälta ihjäl under vintern.

Där står jag och känner mig vilsen i Finlands fjärde största stad, nära gränsen till Finlands näst största stad, vid en matplats med rotfrukter för skogens vilda djur.

Tillsammans med två lika vilsna skidåkare lyckas jag sedan ta mig vidare igen. Ljudet från Ring III leder oss rätt.

En vecka tidigare hade jag också åkt skidor från Kivistö till Björkgård, men längs en rutt som gick lite längre norrut i Vanda och Esbo. Det betydde än ödsligare bygder och lantligare miljöer. Jag fäste mig exempelvis vid Lahnus i nordöstra Esbo som kändes som vilken by eller liten tätort i Finland som helst, med nära till skogen och djuren.

Ibland får man höra att livet i Helsingforsregionen är stressande och livsrytmen uppjagad. Den känslan får man inte i Glesbygds-Esbo eller Glesbygds-Vanda. Och varför skulle man få det? Askis exempelvis, med sina knappa tvåtusen invånare, har sin bakgrund i torpet Askis i Övre Labbas i Tavastby. Ägorna började delas upp och byggas ut på 1950-talet. Bilden av Helsingforsregionen som starkt urban får sig en törn när man rör sig kring buskagen i områdets ytterkanter.

Som stad är det en purung bygd och det inte länge till tiden då hemmanen, rusthållen och säterigårdarna dominerade. Många stadsdelar har uppstått likt Askis för bara några decennier sedan. Kivistö i Vanda har en liknande historia där området spaltades upp kring 1950-talet och där det med tiden uppstod ett villaområde som nu får ett centrum med höghus kring stationen vid ringbanan. Snart bor där 15 000 personer.

Byggnationen i det lantliga Helsingforsregionen har ofta skett abrupt. Tiden eller viljan att se till att expansionen sker organiskt har inte alltid funnits. Resultatet ser man framför allt i många stadsdelar som byggdes på 1970-talet där man lyckats utplåna tidigare samhällen utan att för den skull skapa en attraktiv stad.

Just Kivistö i Vanda verkar bli ett lovande motexempel. Området är ännu inte färdigbyggt men det ser ut som om stadsdelen lyckas bevara sin prägel som naturnära villaområde samtidigt som det uppstår en urban småstad med tätt byggda höghuskvarter.

Naturen, jordbruken och byarna i Helsingforsregionen har ett egenvärde i sig själv men man kan också se dem som en motpol till urbanisering som sker i all hast.

Genom att bevara strukturerna i gamla jordbrukssamhällen tvingar man den nybyggda staden att bli urban på riktigt med tät bebyggelse och stadskvarter. Den glest utbyggda Helsingforsregionen har rum för minst en miljon nya invånare utan att man behöver gå åt naturen och byar särskilt mycket.

Där står jag och känner mig vilsen i Finlands fjärde största stad, nära gränsen till Finlands näst största stad.

TIM JOHANSSON

producent