Iskall djupdykning i fascismen då Klockrike kommer till Viirus
Repetitioner i Borgå, spelperiod i Tallinn, turné till S:t Petersburg, workshop i Philadelphia och alldeles snart en Helsingforspremiär med en föreställning baserad på Vladimir Sorokins roman Ice. Livet som nomadteater fungerar fint för Klockrike.
En meteorit som innehåller en särskild is störtar i den sibiriska tundran 1908. Under en vetenskaplig expedition börjar isen tala till hjärtat på en ung man. Isen vill spåra upp 23 000 blonda och blåögda systrar och bröder, och en brutal jakt efter universums utvalda börjar: ett slag med en isslägga mot bröstkorgen får antingen hjärtat att slå och tala – eller så dör man omedelbart.
Ungefär så presenterar Klockriketeatern sin föreställning Ice, baserad på den ryske författaren Vladimir Sorokins roman och producerad i samarbete med estniska Von Krahl Teater. Premiären ägde rum i Tallinn i slutet av januari, men onsdagen den 21 mars ges den första av tio föreställningar i Helsingfors på Viirus scen på Busholmen.
Föreställningen är flerspråkig, men under de senaste veckorna har regissören Essi Rossi övervakat en lättare språklig uppdatering där de svenska och engelska inslagen ökat och de estniska minskat inför Finlandspremiären. Hon befinner sig i Tallinn då HBL får tag i henne strax efter en repetition.
– Sorokins roman behandlar på ett fint och mångsidigt sätt fascismen och uppmuntrar läsaren att tänka på den på nytt, i dag. Den rör sig i många rum och tider och släpper verkligen inte undan läsaren lätt, svarar Rossi på frågan om vad det är hon fastnat för, och varför den här texten är angelägen också som teater.
Enligt henne går det inte att blunda för vad som hände i Europa och världen: att fascismen har, i en viss bemärkelse, blivit något ganska vardagligt.
– Vi har utgått från hur lätt det gått, vilken dragningskraft fascismen har och vilken frestelse den verkar innebära. Vi lever i en värld där en massa strukturer upprätthåller ett fascistiskt tänkande.
Djupdykningen i fascismen handlar också om att undersöka privilegier och maktförhållanden. Här nämner Rossi att hon vill förstå privilegier som avstånd: den möjlighet vissa av oss har att på avstånd tänka på saker utan att de kommer oss under huden.
– Vi har också pratat om fascismen som något som inte bara riktas mot människor. Fascismen syns också genom ekokrisen, i allt högre grad riktad mot andra levande varelser. Sorokins böcker lär skildra ett mycket rått våld. Hur hanterar ni det på teaterscenen? – Att gestalta våld är mycket krävande. Också i många av mina tidigare verk har våldet varit närvarande och jag har funderat mycket på hur man ska handskas med det utan att reproducera samma strukturer. Den här gången har vi närmat oss det fascistiska temat genom hur våldet legitimeras genom att göras osynligt, till exempel i köttätning. Också här är det avståndet till våldet som är själva privilegiet.
Nomadtillvaron
Ice har som sagt spelat i Tallinn under vintern, och efter Helsingforsföreställningarna väntar eventuellt en turné till S:t Petersburg. Det berättar teaterchefen Dan Henriksson som är nöjd med att projektet blivit verklighet. Essi Rossi diskuterade man med redan 2013 och Von Krahl Teater har Klockrike samarbetat med i tio år, för att nu bokföra den första gemensamma produktionen.
Klockriketeatern har sedan flytten från Dianascenen fungerat som en nomadteater i två år.
– Det kräver en lite annan sorts planering, men ger också stor frihet. Vi har provat på lite olika modeller: med Ice hyr vi in oss på Viirus, med De langerhanska öarna som vi spelade i höst var vi inbjudna som gästspel till olika teatrar.
Också frågan om repetitionslokaler har hittills gått att lösa tillfredsställande. Skådespelarsystrarna Ekblad, regissören Ulrika Bengts och den övriga besättningen repeterade till exempel i Borgå under hösten.
– För mig personligen är det en stor lättnad att slippa fundera på fastighetsskötsel, och en stor del av året behöver vi ingen egen scen. Utmaningen är att nå publiken med var vi finns, säger Henriksson.
Aniara
Just nu ser han fram emot ett stort projekt som innebär ett slags återvändande till rötterna för Klockrike. 2019 hägrar nämligen en uppsättning av Harry Martinssons Aniara, ett musikverk i samarbete med den Grammy-prisade kören The Crossing i Philadelphia i USA. Den första gemensamma workshoppen avslutades för ett par veckor sedan – premiär blir det i USA i juni 2019, i
Finland äger Europapremiären rum samma höst.
Henriksson beskriver Aniara som en fantastisk text, som han tidigare inte riktigt vågat ta tag i.
– Det som var den starkaste utgångspunkten för Martinsson var kärnvapnen. Och där har det skett radikala förändringar under den tid vi arbetat, säger Henriksson och syftar på den kalla kriget-retorik som såväl Donald Trump som Nordkoreas Kim Jong-Un hängett sig åt.
Annars kunde man ju i dag läsa Aniara mot klimatförändringen? – Det var min utgångspunkt då vi började, men världen har förändrats. Vi har gått tillbaka till att tala om det som Martinsson själv talade om.