Ur askan i elden
Det lär vara svårt att hitta en mera aktuell film än Dheepan (Frankrike 2015), ett flyktingdrama som tar avstamp i inbördeskrigets Sri Lanka. Här möter vi Jesuthasan Antonythasans (bilden) tamilska tiger, mannen som slänger uniformen och letar upp ett uppsamlingsläger för flyktingar.
Det är så Dheepan kommer i kontakt med Yalini (Kalieaswari Srinivasanin), en ung kvinna på jakt efter ett föräldralöst barn, något som skulle stärka hennes aktier i flyktingcirkusen. Valet faller på nioåriga Illayalin och vips är man en ”familj”, Frankrike och betongförorten nästa.
För regin står fransmannen Jacques Audiard (Profeten), en filmmakare som inte räds vardagen och verkligheten. Så varvas de vita lögnerna (vem skulle inte vara redo att ljuga när ens liv står på spel) med den trista förortsverkligheten, med landskap som präglas av ungdomsarbetslöshet och kriminalitet.
Då har vi inte sagt ett ord om alla de sår, den sorg och den saknad, som människorna i filmens centrum går och bär på.
Det oaktat finns det i Audiards film en humanistisk kvalitet, en medmänsklighet, som gör att man gärna hakar på. Där Dheepan hittar ett jobb som gårdskarl hoppar Yalini in som hemhjälp. Och se, så småningom kommer även känslorna in i bilden.
Trots detta är Dheepan ingen feelgoodfilm, långt därifrån. Den osminkade miljöskildringen för snarare tankarna till en Ken Loach, den brittiske diskbänksrealisten som ju alltid ömmat för samhällets olycksbarn.
Vad synd då att Audiard bullar upp med en final där våld möts med våld och där den före detta gerillasoldaten Dheepan ger vika för sina inre demoner. Det känns nästan som ett stilbrott, den föredömligt lyriska slutklämmen till trots. Yle Teema 21.40