Tiden är ute
”Jag ville att Maria skulle känna, inte spela, ilskan och förnedringen”, beskrev Bernardo Bertolucci den ökända våldtäktsscenen i Sista Tangon i Paris (1972). Scenen ändrades av regissören Bertolucci och den manliga huvudrollsinnehavaren Marlon Brando bakom ryggen på den 19-åriga Maria Schneider, som enligt regissören skulle känna sig förnedrad på riktigt, reagera ”som flicka, inte som skådespelare”. Schneider har efteråt berättat att hennes tårar i scenen var äkta, och att hon kände sig våldtagen av både Brando och Bertolucci, som bägge vann var sin Oscar för filmen.
Ingen var emellertid intresserad av Schneiders trauma, och Bertolucci erkände sveket offentligt först 2013, två år efter Schneiders bortgång. Han hade skuldkänslor, men ångrade inget. På Youtube kan man se honom bedyra sin konstnärliga frihet.
Det var Bertolucci och hans films öde som jag tänkte på i måndags då jag tittade på Aku Louhimies i A-Studio. Sista Tangon i Paris har försvunnit från kritikernas topplistor när det gäller 1970-talsfilmer, och vittnesmål om Louhimies kränkande regissörsstil kommer att för alltid skugga hans filmer.
När Yle publicerade journalisten Sara Rigatellis välresearchade reportage (19.3) om kritiken mot Aku Louhimies låg fokus just på hans arbetssätt: en rad kvinnliga skådespelare berättade om en förnedrande och sadistisk regissörsstil. De beskrev kränkningar som skulle få skådespelarna att reagera som människor, inte praktisera sitt yrke.
Också samtalet i A-Studio var tänkt att handla om Louhimies ”metod”, med en skådespelare, en lektor i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan samt en annan filmregissör bland studiogästerna. Louhimies däremot verkade vara medietränad för att inte tala om sitt arbetssätt. I stället bad han otaliga gånger om ursäkt för kommunikationsproblem. Han beklagade, men ångrade inget och än mindre gick med på att ifrågasätta sin ”metod”. Genimyten bygger på en mystik, och än en gång berövades kvinnliga skådespelare sin yrkesroll.
Yles val att i #metoo-rapporteringen fokusera på maktmissbruk, mönster och strukturer snarare än individer och känslor har varit lovvärt, men det finns en elefant kvar i rummet: det kvinnoförakt som uppenbarligen finns såväl inom filmbranschen som i samhället i stort. Aku Louhimies har inte förstått att kvinnor är människor, var skådespelaren och regissören Leea Klemolas kommenterar till diskussionen om dennes arbetssätt (Huomenta Suomi 20.3).
Misogynin som meetoo-rörelsen avslöjat är så obscen att många helst skulle vända bort blicken och låtsas om ingenting. I stället behöver vi fortsätta diskutera vad vår samtid kommunicerar med alla nakna, misshandlade kvinnokroppar på den vita duken. Det finns ett samband att undersöka mellan kvinnors roller i filmer och deras platser i produktionen.
När filmfolk i morgon klär sig fint för Jussigalan är det si och så med feststämningen, men en sak är klar: branschen är skyldig Sara Rigatelli ett stort tack för reportage som möjliggör en nystart. Tiden är ute för det gamla.