Sämst i Norden 2020

Toppidrotten står inte högt i kurs i Finland.

Synen var absurd. Den rödsvarta tävlingscykeln låg övergiven i snödrivan utanför det sydkoreanska hotellet, där ett stort antal OS-idrottare och funktionärer var inkvarterade.

Profilhjulen var snygga. Kolfiberramen något okänt kinesiskt märke. Jag kunde inte låta bli att tänka på den 2 000 euros cykel som toppidrottschefen Mika Kojonkoski fått i födelsedagspresent av sina kollegor vid den olympiska kommitténs enhet för toppidrott. Kanske det här var den?

I vilket fall som helst kunde den fungera som en metafor för toppidrottsenhetens resa med Kojonkoski vid rodret. Baksmälla och en stor nota i bakfickan.

Finland skulle bli det mest framgångsrika landet i Norden år 2020. Det är fortfarande två år dit, men toppidrottsenhetens ledord har redan blivit ett skämt.

Under tiden har det framkommit uppgifter om hur olympiska kommittén slösat med sina värdefulla resurser, som i huvudsak kommer ur statens kassa. Pengar som borde gå till att stödja idrott har använts till skyhöga löner, dyra seminarier och märkliga reseersättningar. Ja, och den där födelsedagspresenten. Samtidigt undrar en stor del av landets toppidrottare hur de ska ha råd med mat.

Sammanslagningen av Finlands idrott Valo och den olympiska kommittén ser ut att ha resulterat i en snårig organisation, där den stora vinnaren inte är finländsk toppidrott. Eller idrott över huvud taget.

Vinterspelen i sydkoreanska Pyeongchang slutade med ett godkänt resultat för Finland: sex OS-medaljer var i linje med målsättningarna. Mindre meriterande för toppidrottsenheten är att en storbegåvning – Krista Pärmäkoski – tog hälften av dem.

Samtidigt skrev Norge historia med 14 guld och 39 medaljer. Sverige? 7 guld och 14 medaljer. Ok, vi vann över Danmark. Danmark, som tog 15 OSmedaljer i föregående sommarspel i Rio de Janeiro, då Finland kom hem med ett brons.

Finlands idrottssystem är en exposé i tungrodd, dyr byråkrati. För fem år sedan skrev den berömda toppidrottens förändringsgrupp att ”idrottaren ska stå i centrum”. Har det förverkligats? Är vi ens på väg ditåt? Skidlandslaget är en bit på väg.

Snart utser olympiska kommittén en efterträdare till Mika Kojonkoski. Han har fått skulden för de uteblivna framgångarna – för att Finland inte längre är en stor idrottsnation. Snacka om otacksam uppgift.

Ändå ligger orsakerna djupare än så. Det handlar om hur hela samhället förhåller sig till toppidrott. Hur högt vi värderar dem, som sätter sig själva i spel för att förverkliga sina drömmar inom o idrott? d

Högt Högt. Då det går bra. Då det går mindre bra är idrottsutövarna spottkoppar, som är allmänt byte för hån och dåliga skämt. Det är inte ett klimat som uppmuntra muntrar till att göra uppoffringar och ta riske risker.

mindre pengar till toppidrott än Sve Sverige och Norge, ungefär 15 miljoner eu euro per år, en bråkdel av Veikkaus spelin spelintäkter (det är alltså inte skattemede medel). Men också näringslivets stöd till in individuella idrottsutövare är klart mind mindre än i grannländerna. Det handlar fö förstås inte bara om pengar – utan om hur de används. I synnerhet får unga i idrottsutövare en för liten del av resurse resurserna. Tränare uppskattas inte alls.

Det är bara att önska den nye Kojonko jonkoski lycka till. Om två år är det somm sommar-OS och Finland kan räkna med h högst två, tre medaljer. Det är inte bäst i Norden. Det är sämst i Norden.

”Då det går mindre bra är idrottsutövarna spottkoppar, som är allmänt byte för hån och dåliga skämt. Det är inte ett klimat som uppmuntrar till att göra uppoffringar och ta risker.” MARCUS LINDQVIST Sportredaktör