Meditationsmusik till tusen i Malms kulturhus
Verneri Pohjolas trumpet blev flerstämmig genom loopeffekter, medan trumschamanen Mika Kallio arbetade mycket med sina gonggongar. Livligare än på skiva, men inte nödvändigtvis bättre, skriver Jan-Erik Holmberg.
Naturtimmen
Verneri Pohjola & Mika Kallio: Animal Image Les Voyageurs de l’Espace Malms kulturhus, 20.3
Trumpetaren Verneri Pohjolas och slagverkaren Mika Kallios skiva Animal Image är musik till Perttu Saksas dokumentär Eläimen kuva. Filmen är 29 minuter lång, skivan 37 minuter, men på tisdagen i Malms kulturhus blev det nästan en timme musik.
Musiken för filmen är improviserad av de två musikerna och impro- visation var det också fråga om vid konserten, som avslutade en turné med femton konserter landet runt. På de sju sista spelningarna uppträdde även den franska trion Les Voyageurs de l’Espace (Rymdfararna).
Animal Image är meditationsmusik till tusen. Det är fråga om ett ljudlandskap som utvecklas i takt med den svartvita filmens ultrarapid, som ger bilderna en fotografiskt statisk kvalitet (Saksa är ursprungligen fotograf). Eller bilder som utvecklas till takten av musiken.
Skivan fungerar utmärkt även utan bilder och verkar nästan kort. Lite annorlunda är det live i en nästan full sal och med musiker på scenen. Det är svårare att nå den känsla av ensamhet och lugn som musiken lätt framkallar från skivan. Framförandet var också möjligen lite för långt. Efter kanske 40 minuter och ett parti som lät som en avslutning började tankarna rymma åt andra håll, men lyckligtvis landade de två musikerna stiligt också en andra gång.
Livligare än på skiva
Bra lyckades de två musikerna trots allt. Pohjola gjorde sin trumpet flerstämmig genom loopeffekter och förflyttade ljuden till en annan dimension genom ekon. Trumpet- stämmorna klingade som en fjärran kör. Trumschamanen Kallio arbetade mycket med sina gonggongar: en jättelik som gav både toner och ackord genom de låga övertonerna, samt tre mindre som stod för ytterligare melodiskt innehåll.
Jämfört med skivan var trumpeten mera på ytan, i början i lågt läge och sträv genom multifoner som Pohjola skapar genom att vokalisera tillsammans med blecktonen. Kallio nöjde sig inte enbart med att färga både melodiskt och med klanger, utan spelade också rytmiska pulser. Musiken levde livligare på scen än på skiva, men i detta ovanliga fall är jag inte säker på att den blev bättre av detta. Men naturligtvis har duons framförande säkert förändrats och utvecklats under arton dagar av turné denna månad. Kallio och Pohjola har uppträtt som duo i mer än tio år, vilket man hör i sättet hur de kompletterar och kombinerar.
Elektroniken utnyttjas musikaliskt på ett sätt som tydligt berikar helheten. I en livesituation når man dock inte lika bra resultat med apparaterna som kontrolleras manuellt i realtid. Därför bör man ha överseende med att vissa elektroniska manipulationer inte lyckades lika bra.
Skivan finns både som cd och vinyl. Vinylköparen får med tiden extra ljud i den tidvis glesa musiken i form av knaster.
Efter duon hördes sångaren Claudia Solal, cellisten Didier Petit och trumslagaren Philippe Foch, det vill säga Rymdfararna. Kombinationen av improvisationsteater och indiepop hamnade bakom språkmuren, men även sångaren byggde en effektiv mur genom sin öronbedövande höga falsett.