Körjubileum x 2
Manskörerna firar i år. Muntra Musikanter är först ute med sin 140-årsjubileumskonsert, sedan följer Akademiska Sångföreningen, Finlands äldsta kör, som fyller 180 år i vår. Trots de långa anorna strävar manskörerna efter att spegla sin samtid.
I vår firar manskörerna Akademiska sångföreningen och Muntra Musikanter jämna år. HBL har träffat dirigenterna erna Kari Turunen och Henrik Wikström.
Visst kan det ju kännas fint att stå i Akademiska Sångföreningens led, stämma upp Till havs och veta att Jean Sibelius skrev sången för just denna kör. Men vad körerna är i dag skapas av dem som är aktiva sångare just nu. Anrika traditioner förs vidare av nya generationer, men till traditionerna hör också att aktivt gå i bräschen för ny manskörsmusik och regelbundet beställa nya verk. Som Finlands äldsta kör gick Akademen förstås i bräschen för körsång överlag, medan Muntra Musikanter hörde till de första som arrangerade kompositionstävlingar för att få fram nya verk för manskör.
Vad är det för skillnad på att leda en kör med långa anor och en helt ny kör? – Ingen jäkla skillnad, replikerar Kari Turunen, dirigent för Akademiska Sångföreningen sedan 2008, snabbt. I själva övningssituationen spelar körens ålder ingen roll.
Henrik Wikström skrattar – han har dirigerat främst anrika manskörer och har inte riktigt lika mycket att jämföra med. Efter att ha varit dirigent för Akademen 1997–2008 tog han över Muntra Musikanter 2010.
– Alla manskörer beställer inte nya verk, konstaterar Wikström. Men det är vår lott, MM har beställt över hundra nya manskörsverk. Hur många som har blivit kvar på repertoaren är sen en annan sak.
Inte bara nationalromantik
Den finländska manskörskulturen är rätt unik internationellt sett. Jämfört med blandad kör är manskören ett yngre instrument, som funnits endast i dryga tvåhundra år och blomstrat speciellt i de nordisk-baltiska länderna. Manskörsrepertoarens kärna utgörs av dels tyska sånger som omplanterats i Norden, dels nordiska nya sånger i nationalromantisk stil.
– Vissa kopplar fortfarande manskörer till en viss traditionalism, suckar Kari Turunen. Ingen kritiserar blandade körer för att bara sjunga Bach, men vi får genast höra om vi sjunger för mycket Sibelius!
Att manskörerna fortfarande
upprätthåller en rätt stor gemensam repertoar är något Henrik Wikström gläds över i egenskap av förbundsdirigent för Finlands svenska manssångarförbund.
– Manskörerna må vara lite belastade av nationalromantiken, funderar Turunen. Men tänk att det för så få manskörer skrevs så mycket fin musik! Alla manskörer är tvungna att föra en diskurs med den traditionen. Också om du grundar en helt ny manskör måste du ta ställ- ning till om du ska sjunga Kuula eller Madetoja.
Nyfiken publik
Speciellt under Erik Bergmans tid som dirigent på 1950- och 1960-talet stod de finlandssvenska manskörerna i främsta linjen då det gäller samtida musik. Då man iakttar jubileumsprogrammen domineras de inte alls av traditionalism, tvärtom. Bägge körerna bjuder på nya beställningsverk och dessutom visuella experiment. Muntra Musikanter har bjudit in konstnären Stefan Lindfors för att skapa projektionsscenografi i stunden, medan Akademens konsert också innehåller videokonst.
Såväl Turunen som Wikström talar varmt om sin publik, som de upplever som öppen för det mesta, betydligt mer nyfiken än många av dem som flitigt besöker orkesterkonserterna för att höra gamla klassiker, Tjajkovskij och Beethoven ...
– På körkonserter vet publiken att det inte enbart framförs sådant man kan vissla till, småler Turunen.
Melodierna är tillbaka
I samband med manskörsjubileerna blir det flera uruppföranden. Muntra Musikanter har beställt nya verk av Cecilia Damström och litauern Vytautas Miškinis. Dessutom uppför man för första gången i Finland ett färskt verk av färöingen Sunleif Rasmussen. Akademiska Sångföreningen bjuder på uruppföranden av Matthew Whittall, Lars Karlsson och Mari Sainio samt en Finlandspremiär på ett verk av Damström.
Hur låter det, hur komponerar man för manskör 2018? – Bredden är större än tidigare, tycker Kari Turunen. Det finns allt från djärv modernism till nästan poppig musik.
– Det känns som om melodierna kommit tillbaka, menar Henrik Wikström.
– Sådant som inte riktigt låter som man förväntar sig att manskör ska låta, det är fint.
Turunen jämför beställningsverk med lotteri. Man kan aldrig veta om just detta verk blir en av tonsättarens absoluta fullträffar, om till exempel texten träffar precis rätt. Ibland väljer tonsättaren själv, ibland förses hen med en text av kören, till exempel sammanfördes Miškinis med en text av Henry Parland. Matthew Whittalls Stjärnenatten utgår från Edith Södergrans dikter. Om verken lever vidare återstår att se – det som nu uruppförs är så pass krävande att det inte är så många mans-körer i världen som kan ta upp just den här musiken.
Sjunga hela livet
I dag har Akademen och MM skilda roller på manssångarens ålderstrappa. Medelåldern i Akademen är strax över 20-årsstrecket, medan medelåldern i MM:s ordinarie kör är kring 45 år. Därefter kan man fortsätta i seniorkören och källarkören. Ursprungligen grundades Muntra Musikanter faktiskt som ett slags elitkör, en liten skara som jobbade målmedvetet, beställde nya verk och åkte på konsertresor utomlands.
Bägge körernas dirigenter hoppas att speciellt Akademen ska fungera som en inkörsport till att i bästa fall sjunga hela livet ut.
– Våra nya sångare vet nödvändigtvis inget om körsång, berättar Kari Turunen. Men många har ett förflutet inom musiken, de är intelligenta och beredda att jobba hårt för att nå resultat. Det gäller att satsa jättemycket på att utveckla deras potential. När de går ut den här skolan är målsättningen att de är duktiga körsångare för hela livet!
– Också i MM finns det en otrolig vilja att lära sig, påpekar Henrik Wikström. Vi började också tidigt jobba med ljudfiler, så att man får extra hjälp med att öva sina stämmor hemma.
Klangen en utmaning
Att få allt från djupa källarbasar till extremhög falsett att klinga ihop är en stor utmaning. Klangidealen har varit olika i olika tider, vilket man hör i samband med jubileerna, då sångare från olika epoker möts.
Många som sjunger in i Akademiska Sångföreningen har ingen tidigare erfarenhet av körsång – ändå anser Turunen att finlandssvenska röster överlag klingar speciellt bra.
– Det finns kanske lite mer variation i språkets melodi, klangen ligger lite längre fram. Och finlandssvenskar tycks fortfarande sjunga lite mer i sin vardag! Väldigt få har röstproblem – de gör saker bra på ett naturligt sätt, sen måste man bara sparka dem i rätt riktning.
De anrika manskörerna har kommit att bli en slags symbol för det finlandssvenska, men Kari Turunen påminner om att varken Akademen eller MM grundades som specifikt svenskspråkiga körer, utan lockade sångare över språkgränserna.
– Det kan vara bra att se bakåt, saker kan vara mer komplicerade än man tror. Det värsta med att dirigera en anrik kör är väl att människors fördomar är överraskande stora.
Sedan 1890-talet har man sjungit in våren med Vintern rasat och de andra klassikerna. Men varje vår är det en rad nya sångare som sjunger Vintern rasat för första gången. Också en anrik kör lever och förändras med sina sångare.
Vissa kopplar fortfarande manskörer till en viss traditionalism. Ingen kritiserar blandade körer för att bara sjunga Bach, men vi får genast höra om vi sjunger för mycket Sibelius!
Kari Turunen, dirigent
Källor: 100 år med MM 1878–1978, Manskörssång i tid och rum (Akademiska sångföreningen 175 år), Fabian Dahlström: Akademen 150, Olle Söderholm: Manskörssången i Finland 1819–1969, Antti Häyrynen: Sinivalkoiset äänet – Ylioppilaskunnan Laulajat 1883–2008, Barbro Kvist Dahlstedt: Suomis sång samt körernas webbplatser.