Asyl- och flyktingpolitiken har skärpts, men det har inte skett öppet, via lagstiftningen, utan genom förändringar i myndigheternas tolkningar. Det har varit en tyst process och både Migrationsverket och regeringen har gömt sig bakom andra nordiska länder

Under den senaste månaden har Finlands asylpolitik fått hård kritik från sakkunnigt håll. Kritiken måste tas på allvar. Det handlar om huruvida Finland är en rättsstat eller inte.

Imitten av februari kritiserade Förenta Nationernas flyktingorganisation UNHCR Finland för att flyktingar återsänds till otrygga förhållanden. Den här veckan har FN:s barnorganisation Unicef kritiserat alla nordiska länder för hur flyktingbarn behandlas hos oss. De bemöts i första hand som asylsökande. De borde enligt FN:s barnkonvention bemötas som barn.

I torsdags offentliggjordes den pilotutredning som Åbo Akademi, Åbo Universitet och Diskrimineringsombudsmannens byrå tillsammans står för. Den visar att Migrationsverkets linje och praxis har skärpts. Det handlar inte om de asylsökande och deras profil, det handlar om nya tolkningar. De beror inte på att lagar eller internationella avtal skulle ha ändrats utan uppenbarligen på politisk och ekonomisk styrning, men den har inte skett öppet, via lagstiftningen.

Den färska utredningen gäller asylsökande i åldern 18–34 från Irak. Det finns alla skäl att anta att skärpningen gäller också andra än irakier som är den största gruppen bland de asylsökande under de senaste åren.

Det är hård kritik som riktas mot Finlands hantering av flyktingar. Det är viktigt att regeringen och myndigheterna tar till sig kritiken i stället för att slå ifrån sig.

Alla som har följt med flyktingpolitiken, inte bara i Finland utan i Norden och Europa, har insett att en märkbar skärpning har gjorts. Därför framstår kritiken kanske inte som någon nyhet.

Men alla tre ovanstående exempel handlar om utvärderingar och att det nu finns fakta svart på vitt, inte enbart en fingertoppskänsla. Det är beklämmande om det finländska samhället på två-tre år har blivit så avtrubbat att man bara rycker på axlarna inför dylika förändringar.

Den skärpta flyktingpolitiken får konsekvenser av olika slag och dimensioner.

För det första den individuella. För enskilda asylsökande och andra flyktingar innebär skärpningen att deras grundläggande och mänskliga rättigheter kränks. I slutändan gäller det rätten att leva.

För det andra handlar det om huruvida vi verkligen har avsett att följa de internationella avtal och konventioner vi har anslutit oss till och ratificerat. I så fall är det ett verkligt svaghetstecken att inte stå upp för dem när de verkligen behövs och ska omsättas i praktiken.

För det tredje handlar det om huruvida Finland är en rättsstat eller inte. I en rättsstat följer man lagar och avtal. Folk ska kunna lita på det och inte behöva vara rädda för godtycke. Det gäller framför allt grundläggande rättigheter. Och det gäller också finländare.

Visst ska lagar och också internationella avtal kunna ändras. Men det ska ske via en politisk process, via lagstiftning. Det är politikens sätt att styra – att stifta lagar. Det sker öppet och då är också en offentlig diskussion möjlig och önskvärd. En del lagar som gäller de asylsökandes rättigheter, till exempel juridisk hjälp, har skärpts.

Den situation vi har nu är att asyl- och flyktingpolitiken har skärpts då det gäller kärnfrågan – om en person beviljas asyl – men det har inte till alla delar skett öppet, via lagstiftningen, utan genom förändringar i myndigheternas tolkningar. Det har varit en tyst process och både Migrationsverket och regeringen har gömt sig bakom andra nordiska länders praxis.

Flyktingkonventionen godkändes efter andra världskriget. Då kunde länderna i Europa och resten av världen inte längre blunda för det öde – folkmord, massmord, utrotning – som judar och en del andra grupper gick till mötes under nazismen. Före och under, dessvärre till och med efter, andra världskriget var judiska flyktingar inte välsedda och många stater gjorde allt för att inte behöva ta emot dem. Också det pågick mer eller mindre i tystnad.

Är vårt minne verkligen så kort?