På livstid

Det stora väljarstödet för Putin betyder först och främst att de flesta är rädda för förändringar och vill ha stabilitet.

Det rådde aldrig något tvivel om att Vladimir Putin är redo att härska över Ryssland minst sex år till. Presidentvalet för en vecka sedan var ett lopp utan verkliga konkurrenter, det var varken fritt eller rättvist. Egentligen borde man inte ens tala om ett val. Det handlade hellre om ett plebiscit som bekräftar Putins popularitet och hans position som landets obestridde ledare.

Resultatet blev ändå det bästa en rysk president någonsin har fått: 76 procent av väljarna röstade på honom, valdeltagandet låg på 67 procent. Det kan anses som en bra prestation i en votering då utgången sedan länge var känd och aktivisten Aleksej Navalnyj, som inte tilläts kandidera, hade uppmanat sina många, främst unga anhängare till bojkott.

Uppenbarligen har det varit viktigt för Putin att legitimeras på ett övertygande sätt inför sin fjärde mandatperiod – fram till 2024. Men frågan är vad han faktiskt vill åstadkomma under de kommande åren eller göra annorlunda än tidigare.

Presidenten sitter redan vid makten sedan nyårsafton 1999 då Boris Jeltsin avgick och utnämnde honom till sin efterträdare. Har han inte haft tillräckligt med tid och med makt för att kunna förbereda landet för en bättre framtid? 2024, då Putin fyller 72 år, har han styrt Ryssland allt som allt i ett kvartssekel. Och ingen kan i dag utesluta att han på något sätt stannar kvar därefter.

Putin och hans propagandister hävdar att en stark ledare är en garant för ett starkt Ryssland. Presidenten har koncentrerat nästan all politisk och ekonomisk makt hos sig personligen och i en liten krets av lojala vasaller och vänner. Han bokstavligen personifierar staten som saknar pålitliga institutioner. Samtidigt anses han representera folkets vilja.

Det stora väljarstödet för Putin betyder först och främst att de flesta är rädda för förändringar och vill ha stabilitet. Men ekonomin stagnerar utan genomgripande reformer. Korruptionen har spritt sig överallt. Och befolkningens levnadsstandard, som tidigare förbättrades tack vare höga oljepriser, kan inte bevaras.

Som kompensation bjuder Putin på en chimär av Rysslands återkomst som skrämmande stormakt och en aggressiv, anti-västlig retorik. Hans geopolitiska äventyr – annekteringen av Krim, kriget i Ukraina och ingripandet i Syrien för att stöda diktatorn Bashar al-Assad – gör honom populär hemma. Men på långsikt kan det visa sig bli mycket dyrt för Rysslands anseende och internationella förbindelser.

Putins enväldiga styre skapar paradoxalt nog ett maktvakuum. Det finns inga institutioner eller regler hur presidenten en vacker dag skall utse sin efterträdare. Det blir spännande att se hur han löser problemet. Tsaren hade åtminstone en tronföljare, men ibland kunde inte ens det förhindra blodiga maktkamper.

Putin tar det än så länge med ironi: Ingen tror väl att han vill sitta kvar tills han fyller hundra år. Han är fången i sitt eget system. På livstid?