Idman generaliserar

TRAKASSERIER Min föregångare Dick Idman läser en artikel om trakasserier inom filmbranschen i Finland och generaliserar mitt påstående om ett enskilt segment av filmbranschen, finska dramafilmer, till att gälla scenkonsten i allmänhet.

Artikeln han har läst (HBL 19.3) handlar om de trakasserier som debatteras med anledning av att skådespelare (främst kvinnliga) utsatts för brutala regimetoder och nu går ut i offentligheten med sina erfarenheter. Teaterhögskolan har inte alls någon ”beröringsskräck” med vare sig denna händelse eller de me toorelaterade incidenter som bildar kontext. Jag upplever att det finns utrymme att med bibehållen komplexitet i synen på skådespelaryrket, diskutera och problematisera etiska värden i relation till konstnärliga, och att detta utvecklar strategier för framtida generationer scenkonstnärer att hantera problemen på strukturell nivå.

Idman tycker nog att jag blandar äpplen och päron när jag nämner Jouko Turkka och Konstantin Stanislavskij i samma mening, men det vill jag nog pröva att försvara. Dessa två, för Finlands teaterhistoria, så viktiga influenser har, trots att de representerar extrema motsatser, något gemensamt: De kräver en offrande skådespelare. Turkka för att genom offret frambringas autenticitet, Stanislavskij för att den psykologiska realism hans metod implicerar begränsar konstarten till att framställa trovärdiga porträtt av människor – och i det sammanhanget blir skådespelaren beroende av regissören som geni. Därpå följer den institutionella apparat som tillhör den dramatiska teatern och dess sjukdomar som gör att vi nu diskuterar me toofenomenen som just strukturella problem.

Idman tycker nog att jag blandar äpplen och päron när jag nämner Jouko Turkka och Konstantin Stanislavskij i samma mening

Om man med den Malmöbaserade Brechtforskaren Kent Sjöström ställer den offrande skådespelaren mot den lekande har vi en tradition och ett arv att frigöra oss ifrån med målet att ge utrymme för en allvarlig lek där skådespelaren med bibehållen autonomi och integritet deltar i undersökandet på lika villkor med andra yrkesfunktioner – vilket innebär en uppgörelse med den dramatiska teaterns historia. Det är en sådan expertis vi syftar till att utbilda i dag.

Avslutningsvis hade föreställningarna i Malmö 2008 som Idman refererar till betydligt mer med en lekande än en offrande skådespelare att göra. ANDERS CARLSSON professor i skådespelarkonst, Teaterhögskolan