Vill du bli poet, Petteri Orpo?

Frustrerade finansministrar kan med poesins hjälp ge utlopp för sina känslor. Fredrik Sonck tror att Orpo kanske har en dikt om vårdreformen på hjärtat.

Ibland kan politiker befinna sig i situationer då de förväntas säga och göra saker de inte tror på. Ett oblitt öde – i from av förhastade löften till väljare, överenskommelser med regeringskollegor eller förväntningar från viktiga intressegrupper – kan helt enkelt tvinga politiker att spela obekväma roller.

Ett exempel kan hämtas från Sverige där de socialdemokratiska ledarna under 70 och 80talet talade sig varma för så kallade löntagarfonder. Löntagarfonderna var en storslagen idé, utarbetad inom fackföreningsrörelsen, med syfte att stärka arbetarnas roll som ägare i svenska företag. Dessa skulle vara tvungna att avsätta en del av sin vinst för aktieemissioner riktade till löntagarfonder, vilket med tiden skulle ge arbetarrörelsen stort ägarinflytande över näringslivet. En väg mot socialism inom börsens ramverk, så att säga.

Att kritiken från högern och näringslivet var hård behöver knappast sägas. Men också tongivande sossar var skeptiska – Olof Palme själv ska ha varit en av dem, liksom finansministern KjellOlof Feldt. Men partiet hade förbundit sig till löntagarfonderna och båda höll god min i elakt spel – ja, mer därtill.

Under den sista riksdagsdebatten klottrade Feldt ändå ner sin frustration på en papperslapp där han satt i sin bänk i plenisalen:

”Löntagarfonder är ett jävla skit / Men nu har vi baxat dem ända hit” inledde Feldt en dikt som också i de följande stroferna är ungefär lika subtil som ett järnspett.

En påpasslig pressfotograf zoomade in, knäppte en bild och de kommande dagarna fick poeten Feldt mer uppmärksamhet än diktare vanligtvis kan drömma om. Det handlade emeller tid mindre om poetiskt formspråk och mer om diktens innehåll.

Skandal blev det förstås, men då var redan (ett ganska urvattnat) förslag om löntagarfonder godkänt. Någon succé blev de inte, än mindre någon socialisering av svenskt näringsliv. Under 90talets borgerliga styre avvecklades fonderna helt och hållet.

Själv har jag, speciellt i stunder av konspiratorisk inspiration, undrat om KjellOlof Feldt inte mycket väl visste vad han gjorde som poet. Att han ville att hans dikt skulle bli fotograferad? Kanske var den en sorts brasklapp som Feldt plitade ner i exakt rätt ögonblick: inte för sent för att avfärdas som efterklokhet, inte för tidigt för att ställa till med regeringskris? Märkligare saker har hänt.

Löntagarfonderna var i alla fall en stor fråga i svensk poltik på sin tid, lite som vårdreformen i dagens Finland. Här handlar det däremot om raka motsatsen till socialisering av näringslivet – privatisering av offentlig verksamhet. Och som en spegelbild till Feldt finns här en borgerlig finansminister som knappast kan vara helt nöjd med det lagpaket som närmar sig riksdagen. Att offentliga medel styrs till privata aktieägarfickor, bekymrar knappast Petteri Orpo, men till andra delar (läs: landskapen) kan han nog tänkas hysa kluvna känslor.

Vad han tänker innerst inne kan vi inte veta. Det vi vet är att en del av hans partikamrater inte längre tror på vårdreformen, att det finns en misstro mot landskapen i det samlingspartistiska Trängselfinland och att bristande lojalitet mot regeringskollegerna skulle ha dramatiska konsekvenser för finländsk politik – inte minst för Orpo själv. En regeringskris kan sätta punkt för hans politiska karriär – eller göra honom till statsminister.

Men om det är för svårt att göra slut med Juha Sipilä facetoface, så kan lite skaldekonst i Feldts litterära tradition kanske vara räddningen? Jag kan i så fall stå till tjänst med grötrimmen: ”Centerdrömmen har gått överstyr / Sotehärvan blir för dyr”.

Ring oss, så skickar vi en fotograf.

”Löntagarfonder är ett jävla skit / Men nu har vi baxat dem ända hit” inledde Feldt en dikt som också i de följande stroferna är ungefär lika subtil som ett järnspett.

FREDRIK SONCK

Kulturchef