Haver barnen kär
■ Låt inte bilderna av de lessna barnen bedra. Mitt liv som Zucchini (Ma vie de Courgette, Frankrike 2016) är den mest hjärtliga av uppväxtskildringar, en stop motion–animation som i första hand vänder sig till en mera vuxen publik.
Handlingen i filmen kretsar kring nioåriga Icare som av någon märklig anledning insisterar på att kallas för Zucchini. Killen bor med sin mamma, drömmer om sin pappa, men av familjemyset syns inte ett spår.
Zucchinis morsa föredrar att hinka öl och kika på tv, något som i och för sig också har sina fördelar. Man får vara i fred och
■ av ölburkar kan man bygga höga torn och annat skoj.
Men så en dag är olyckan framme, varpå den nu föräldralösa lillkillen slussas till ett barnhem på vischan. Den första tiden är inte överraskande tuff med en Simon, värstingen, som jävlas på alla sätt och vis.
Men okej, kanske finns det en anledning till att barnen på barnhemmet har det svårt och på så sätt försöker skaka av sig att han mår dåligt. Där Ahmeds pappa försökte råna en butik hade nykomlingen Camilles föräldrar ihjäl varandra.
Med detta nu inte sagt att Claude Barras, i farten med en roman av Gilles Paris, skulle gräva ner sig i det dickenska arvet, nix. Fokus här ligger på vänskapen och solidariteten barnen emellan, på vardagens små lustigheter.
Det är sött och surt på en och samma gång. Och så levande, livsbejakande, att man efter en stund glömmer bort att man de facto kikar på animerade figurer. Yle Teema 13.20