I Arizonas öken jagas migranterna med vapen
Hundratusentals människor riskerar varje år att sätta livet till när de korsar gränsen mellan Mexiko och USA. De drivs till allt farligare rutter i det allt mer militariserade området. I Arizona har många lokalbor valt att ingripa – en del genom att hjälp
Tim Foleys uppdrag är klart: att gripa migranter som korsar gränsen från Mexiko över till Arizona. Därför bär han pistol och går kamouflageklädd i den heta ökensolen. Det är inte bara människor som smugglas in i landet utan också en allt större mängd hårda droger vilket har gjort den här rutten mycket farlig. HBL har besökt Arivaca i Arizona.
Tim Foley, utrustad med en pistol och klädd i camouflagekläder, håller i en öppnad konservburk. Den heta ökensolen har ännu inte fått saltlagen i burken att dunsta.
Landskapet domineras av vindpinade buskar, envisa kaktusar och en himmel som välver sig blå och till synes högre än någon annanstans. Vi befinner oss i Arivaca, Arizona, runt 30 kilometer från gränsen till Mexiko.
Foley har hittat en så kallad vattenpost där det finns vatten, matkonserver och filtar, som hjälporganisationer lämnar för att hjälpa människor som försöker ta sig över gränsen. Bara någon timme tidigare har någon varit här, är Foleys uppskattning.
Han är inte där för att hjälpa migranter – tvärtom. Foley är grundaren till Arizona Border Recon, AZBR, ett slags medborgargarde som enligt egen utsago övervakar gränsen på frivillig basis.
Livsfarlig rutt över bergen
Av alla ställen att ta sig över gränsen är det bergiga området vid Arivaca ett av de farligaste man kan välja. Det är en minst fem dagars vandring, där man inte bara riskerar solsting, utmattning, törst och hunger, utan också att reta upp drogkartellerna eller haffas av gränsbevakningen eller grupper såsom AZBR.
Foley säger att när de möter någon vid gränsen ger de dem mat, vatten och medicinsk hjälp och ringer gränsbevakningen.
– Vi vill inte att någon dör, men till skillnad från de humanitära organisationerna låter vi inte någon gå då vi inte vet vem de är. Det är gränsbevakningen som får avgöra. Men i nio fall av tio så är du inte en ”good guy” om du smyger in i landet utan lov, säger han.
En typisk dag för Foley går ut på att leta efter tecken på att människor – vare sig de är smugglare eller papperslösa – rört sig i området och kartlägga rutter människor rör sig på. Gruppens medlemmar är alltid beväpnade när de åker ut (”det vore galet att inte vara det”), men enligt Foley har han aldrig avfyrat ett enda skott.
”Vaktar mitt hemområde”
Gränsbevakningen ställer sig kritisk till grupper såsom AZBR, men Foley säger att hans grupp upprätthåller lagen där det inte finns någon lag.
– Folk har för sig att vi bränner kors och hänger folk från träd. Nej. Jag beskriver oss som the neighborhood watch. Det här är mitt hemområde, och jag vaktar det.
En av AZBR:s största inkomstkäl lor, särskilt sedan president Donald Trump kom in i bilden, är medier. Foley ställer gärna upp på intervjuer och skjutsar reportrar till gränstrakterna, men i så fall får de betala för det, även denna gång. Foley är därmed också mycket medievan – han uttrycker sig rafflande och är mån om att visa upp en rumsren bild av AZBR som ett helyllegäng.
Ungefär en tredjedel av gränsen skyddas av olika former av staket – på vissa ställen är det ett högt metallstängsel, på andra finns inget mer än lite taggtråd. Men under de senaste åren har den sydvästra gränsen blivit allt mer militariserad. Den övervakas av kameror, sensorer, radar och drönare.
Om man frågar Tim Foley så läcker gränsen som ett såll. Han tror inte på mer teknologisk övervakning, drönare, starkare staket eller ens Trumps mur. Han vill ha fler väkta re som ser till att ingen tar sig över gränsen.
– En barriär är värdelös om det inte finns någon som vaktar den.
Många lik hittas aldrig
Hur länge tar det innan ett människolik försvinner i öknen? Det är en relevant fråga, eftersom ingen riktigt vet hur många människor som dör under vandringen över gränsen.
Enligt den officiella statistiken från USA:s gränsbevakning har 7 216 människor dött vid USA:s sydvästra gränsområde under de senaste 20 åren. Det riktiga antalet är emellertid sannolikt betydligt högre, dels på grund av bristfällig eller inkonsekvent bokföring, dels på grund av att en del lik aldrig hittas.
I Pima County, en av inalles fyra regioner vid gränsen i Arizona och den farligaste rutten över gränsen, hittade man i medeltal 169 lik eller likdelar per år mellan 2002 och 2016, enligt kommunens rättsmedicinska instans, dit alla upphittade lik förs.
Även om statistiken pekar på att totala antalet människor som korsar gränsen olagligt har minskat har människor tvingats ta till farligare rutter. Det är delvis en följd av gränsbevakningens medvetna policy, där man strävar efter att stänga traditionella flyktvägar och att flytta den olovliga trafiken till svårare terräng. Det har lett till att antalet människor som korsar gränsen via de enkla rutterna i Kalifornien och Texas har minskat, och antalet som korsar rutterna i de farligare områdena i Arizona har ökat.
”Här hjälper vi varandra”
– Tanken var att om människorna drivs till farligare rutter slutar de komma. Men det funkar inte så, människor fortsätter komma oavsett, berättar Susannah Brown, pensionerad sjuksköterska och aktiv i Ajo Samaritans, en humanitär organisation som hjälper migranter.
Vi träffas i Ajo, ett sömnigt litet samhälle 60 kilometer från gränsen. Tack vare den närbelägna koppargruvan var Ajo ännu på 1980-talet en livlig stad, nu livnär sig människor främst på turism. När man kör runt i staden ser man två slags skyltar: de som gör reklam för reseförsäkringar till Mexiko, och de som skyltar med budskapet ”humanitär hjälp är inte ett brott”.
– Här vid gränstrakterna finns en lång tradition av att hjälpa varandra. I öknen är det lätt att dö om man inte har vatten och mat, säger Brown.
En del av medlemmarna hjälper också migranterna som kommer till Ajo på andra sätt, vilket alltemellanåt orsakar schismer med myndigheterna. Nyligen har en av gruppens medlemmar gripits för att ha inhyst människor som korsat gränsen.
Brown säger att det har blivit svårare för de humanitära grupperna att agera i gränsområdena. Nyligen har organisationerna blivit dragna inför rätta för att man lämnat vatten i nationalparker och Barry M. Goldwater Air Force Range, den amerikanska arméns övningsområde. I somras införde arméområdet och nationalparken regler som förbjuder människor att lämna kvar något i området.
– Vi är rasande. Människor dör och de som förvaltar områden här gör inget åt det. Det verkar som om de inte bryr sig, säger Brown.
De humanitära organisationerna i området framhåller att gränsbevakningen saboterar organisationernas försök att hjälpa människor genom att till exempel sticka hål på vattenflaskor som organisationerna lämnar vid gränsen. Enligt en nyligen publicerad rapport har hjälporganisationen No more deaths’ volontärer vittnat att vattenkanistrar vandaliserats två gånger i veckan i området sydväst om Tucson mellan mars 2012 och december 2015.
En del, såsom Tim Foley, anser att hjälporganisationerna uppmuntrar människor att korsa gränsen och att de ger människor en felaktig bild av chanserna att kunna ta sig över gränsen. Brown är väl medveten om anklagelserna att hjälporganisationerna spelar kartellerna i händerna.
– Människor korsar gränsen oavsett, och har gjort det i åratal. De kommer oavsett vad man gör, de försöker hjälpa sina familjer. Jag försöker att inte döma någon annan om jag inte gått i deras skor. Min personliga position, och jag tror många av oss håller med, är att jag inte frågar efter någons id-handlingar. Jag ser en människa som behöver hjälp, säger hon.
Karteller och knark
Det är inte bara resvägarna som blivit farligare, de mexikanska kartellerna har tagit ett allt hårdare grepp om trafiken över gränsen.
– Om din drogkurir åker fast eller tvingas dumpa sin last på vägen förlorar kartellen allt. Om man tvingar en migrant att agera kurir och dessutom tar betalt för att ledsaga dem över gränsen… För kartellerna är det en win-win-situation, säger Tim Foley i Arivaca.
Under de åtta år Tim Foley bott i området har situationen blivit värre och mer våldsam. Han säger att när han började var människorna som jobbade med att vägleda migranter över gränsen, så kallade coyotes, vanliga familjer som bodde och kände till gränsområdet.
– När kartellen blev inblandad ställde de ett ultimatum: lägg av, jobba för oss och få en liten procent, eller dö. Det var kanske för sex år sedan, säger Foley.
Medan mängden marijuana som smugglas in i landet har minskat kraftigt sedan en del delstater legaliserat marijuana har mängden hårda droger såsom kokain, heroin, metamfetamin och fentanyl ökat, enligt statistik från tull- och gränsbevakningen. Mängden metamfetamin som beslagtas har ökat med mer än 250 procent under de senaste fem åren.
Majoriteten av drogerna som kommer över gränsen transporteras i fordon, det är bara en liten del av drogerna som transporteras till fots.
– Om vi hade en mer human immigrationspolitik skulle människor inte tvingas smuggla knark över gränsen. Jag kan inte säga att någon är en ond människa på grund av att den smugglar. Det kan vara det enda sättet de kan nå sin familj, säger Susannah Brown.
Tim Foley säger att han har förståelse för att många av migranterna har fångats upp i ett krig de inte vill vara delaktiga i.
– Men jag tänker inte blunda, vända ryggen till och låtsas som om inget händer.
Donald Trumps senaste förslag till immigrationsreform röstades ned i februari och för tillfället är det oklart vad som kommer att hända. Men Tim Foley håller inte andan.
– Jag fortsätter tills gränsen är säker eller tills jag dör. Det finns inga andra alternativ för mig.