”Den svenska arbetarklassen i Helsingfors har osynliggjorts”
En frenetisk jakt på de socioekonomiska begreppen genomsyrar tankesmedjan Magmas rapport om den svenska arbetarklassen i Helsingfors. Klasstillhörigheten har ändrat skepnad och få finlandssvenska låglönearbetare skyltar längre med termen arbetarklass.
– Klass är ett trubbigt och okänsligt instrument som lätt skapar föreställda gemenskaper över generationsoch inkomstgränser, skriver Magmas chef Nils-Erik Forsgård i rapportens efterord.
För endast 50 år sedan fanns det omkring 65 000 svenskspråkiga i Helsingfors. En stor del av dem var fabriks- och byggnadsarbetare som bodde i Rödbergen, Berghäll, Sörnäs och Vallgård. I dag återstår 36 000 finlandssvenskar i en stad som har avindustrialiserats och transformerats till en metropol där de flesta livnär sig i servicebranschen. Den forna industristaden har blivit ett urbant kompetenscentrum, vilket tvingar fram nya mönster för självidentifikationen.
– I dag har en för industrisamhället tydligt identifierad arbetarklass i hög grad ersatts av och utvidgats med ett postindustriellt låglöneprekariat som utmärks av atypiska anställningar, låglönejobb och otrygga arbetsförhållanden eller arbetslöshet, skriver filosofie doktor Peter Ehrström vid Åbo Akademi.
Förfinskning
Enligt Ehrström har den borgerliga ”normfinlandssvenskheten”, med säte i de välbemedlade stadsdelarna, fått ett tolkningsföreträde i svenskspråkiga sammanhang medan den svenska arbetarklassen har blivit osynliggjord. Ehrström väljer att ställa stadsdelen Eira och förorten Jakobacka mot varandra för att illustrera de mekanismer som formar den svenska identiteten i huvudstaden.
– Medan Eirasvensken är själva sinnebilden för normfinlandssvenskhet och myten om de rika finlandssvenskarna, är Jakobackasvensken osynlig, okänd och förträngd, både i bilden av det svenska Helsingfors och i bilden av Svenskfinland, skriver Ehrström.
En av rapportens slutsatser är att assimilation, klassresor och en tilltagande alienation har lett till att den svenska arbetarklassen har tappat terräng i Helsingfors. I klartext betyder det här att många har förfinskats, klättrat uppåt på den ekonomiska klasstegen eller så identifierar man sig inte med den förhärskande svenskhet som odlas i stadens svenska rum.
– Jag tror mera på att den svenska arbetarklassen har osynliggjorts och att arbetare inte syns som en finlandssvensk grupp, säger verksamhetsledare Hildur Boldt på Finlands svenska socialdemokrater (FSD) i en av rapportens intervjuer.
Inte bara vänstern
Sedan har vi det där mysteriet kring sambandet mellan klasstillhörighet och politisk hemvist.
– Arbetarklass är inte alltid detsamma som vänster. Identifikation med en högre socialklass betyder inte automatiskt höger, skriver NilsErik Forsgård.
Filosofie licentiat Rolf Johanssons essä bevisar att så är fallet. De svenska arbetarnas röster i politiska
❞ Medan Eirasvensken är själva sinnebilden för normfinlandssvenskhet och myten om de rika finlandssvenskarna, är Jakobackasvensken osynlig, okänd och förträngd. Peter Ehrström Filosofie doktor, Åbo Akademi
val har i huvudsak fördelats mellan vänsterpartierna och SFP.
– Den traditionella arbetarklassen kommer också i fortsättningen att rösta traditionellt, på Socialdemokraterna, SFP och Vänsterförbundet. De ”nya” löntagarna med egna nätverk och egna värderingar har inte någon traditionell partilojalitet. Här kan De gröna, även Samlingspartiet, ha framgång, skriver Rolf Johansson.
Magmas rapport har många förtjänster, men i många fall saknas tillförlitliga statistiska fakta om den svenska arbetarklassens status i Helsingfors. Och i bristen på statistik återstår vaga tippningar.
– Min egen bedömning är att de svenskspråkiga arbetarna i Helsingfors försvunnit eller assimilerats därför att arbetargemenskapen aldrig varit så homogen som många i dag gärna föreställer sig den, skriver Nils-Erik Forsgård
Dessa skribenter står bakom Magmas rapport: Peter Ehrström, filosofie doktor vid Åbo Akademi, Henrik Helenius, filosofie magister från Helsingfors universitet, Rolf Johansson, filosofie licentiat från Helsingfors universitet, Laura Kolbe, professor i Europas historia vid Helsingfors universitet, Johan Kvarnström, filosofie magister i filosofi från Åbo Akademi.