Krävande ortodox sakral utmaning
Trots att helhetsklangen stundom kändes aningen endimensionell fanns det ett och annat att beundra då Musikhusets kör ställde upp på palmsöndagen. Till exempel det snyggt kalibrerade vibratot, skriver Mats Liljeroos.
KONSERTRECENSION
Musikhuskören
Dirigent: Nils Schweckendiek. Rachmaninovs Vigilia. I Musikhuset 25.3.
Det är på sätt och vis orättvist att jämföra Musikhuskörens tolkning av RachmaninovsVigilia med Lettiska radiokörens. Den sistnämnda ensemblen är enligt många dagens yppersta proffskör med såväl solistiskt som kollektivt optimalt agerande stämmor. Den förstnämnda är trots allt en amatörkör, om än en högklassig sådan.
Ändå är Sigvard Klavas och hans härliga gängs version en på många sätt naturlig utgångspunkt bland det dryga fyrtiotalet existerande inspelningar och till den nivån når Musikhuskören självfallet inte, vare sig klangmässigt eller visavi den emotionella intensiteten.
Trots att helhetsklangen stundom kändes aningen endimensionell fanns det ett och annat att beundra i palmsöndagens framförande. Vibratot var snyggt kalibrerat och fortena sällan problematiska, medan pianissimona saknade den märg och vibrerande klangfullhet som utmärker de bästa tolkningarna.
Levande frasering
Stycket är enormt krävande, inte minst för dem som inte fått den ortodoxa musikestetiken med modersmjölken. Hur väl diktionen fungerade undandrar sig min bedömning, men månne inte man jobbat rätt hårt med just den saken och Nils Schweckendieks frasering och nyansering framstod inte sällan som både levande och ändamålsenlig.
Däremot gav helhetsgreppet ett onödigt rörligt, rentav jäktat intryck. Som om Schweckendiek inte till fullo litat på att tonbildningen förslår för en mer rofyllt kontemplerande approach. Basarna och altarna gav överlag ett mer gediget intryck än tenorerna och sopranerna och tack och lov fanns det ett par rejäla källarbasar som räddade femte satsens avslutande kontra-B.
Vigilian är det senare, och betydligt oftare framförda, av Rachmaninovs två sakrala körmästerverk – det första är S:t Johannes Chrysostomos-liturgin – och Schweckendiek och hans frejdigt satsande korister skall ha en eloge för att man över huvud taget vågade sig på utmaningen.
Däremot borde inramningen ha varit ett akustiskt generöst och visuellt stämningsskapande kyrkorum i stället för ett trist illuminerat och efterklangsfattigt Musikhus. Martti Anttila och Nea Meriranta var skönt klingande solister, medan den elektroniska tongivningen mellan satserna kom åt att störa stämningen.