Antidopningsarbetets existentiella kris
– För att vara tydlig. Systemet fungerar.
Wadachefen Sir Craig Reedle hade ett uppenbart behov av att ställa sig upp och försvara det internationella antidopningsarbetets funktionalitet vid Wadas årliga konferens i Lausanne. En rad av dopningsskandaler – den ena värre än den andra – har urholkat antidopningens, Wadas och IOK:s trovärdighet.
Bedöm själva vad som är värre, att dopningsskandalerna har med all önskvärd tydlighet demonstrerat att det finns luckor i antidopningssystemet, eller att de stora idrottsförbunden visat sig vara ovilliga att ens ta itu med dopningen på ett sätt som skulle kunna svärta den egna idrottsgrenens rykte. Samtidigt har det internationella antidopningsorganet Wada tvingats kapa sin forskningsbudget.
Det är knappast nödvändigt att gå igenom alla vändningar i den ryska dopningshärvan en gång till, men faktum är att en av tidernas största dopningsskandaler aldrig hade blivit lagd i dagen om inte för några modiga visselblåsare och några envisa journalister. Den internationella olympiska kommittén IOK:s återanalyser av gamla dopningsprover har tvingat oss att helt ändra uppfattning om 2000-talets olympiska historia.
Den kontroversiella enkätundersökningen som internationella friidrottsförbundet IAAF försökte mörklägga visar att dopning förekommit i betydligt större grad än någon kunnat ana. Bara en bråkdel av fuskarna åker fast i dopningstester. Det biologiska passet har onekligen varit ett steg mot renare och rättvisare sport, men det finns många olösta problem.
De märkliga turerna kring Rysslands vara eller inte vara i OS i Pyeongchang var en följd av det brokiga och dåligt koordinerade lapptäcket av olika disciplinära organ. Kortisonhärvan i Storbritannien har blottlagt brister i systemet med läkemedelsdispenser. Ja, och så var det förstås de privata sjukjournalerna som läckte ut.
Rysslands dopningshärva visade också att det inte alls är omöjligt att obemärkt manipulera dopningsprover. I januari upptäckte antidopningslabbet i Köln att det också går att öppna och försegla igen provrör av den så kallade nya generationen. Som en följd meddelade den schweiziska hovleverantören Berlinger att man inte kan garantera dopningsprovernas integritet utan drar sig ur branschen. Som en följd har Wada alltså för närvarande ingen provrörsleverantör.
Dopningsproverna borde förstås vara bombsäkra, inte bara för att potentiella fuskare inte ska kunna undkomma, utan för att ingen ska kunna manipulera och sabotera dopningprover som tillhör rena idrottsutövare. Det är inte att undra på om idrottsutövarna – som annars också måste vara paranoida med allt de stoppar i sig – känner sig otrygga.
Det är kanske förståeligt att antidopning och Wada inte står högt i kurs för tillfället. Ett dåligt utgångsläge för att be om mer finansiering.
Wada har nämligen kronisk resursbrist. I år ökar budgeten till 27 miljoner euro, vilket i jämförelse är ungefär lika mycket som två tre NHL-stjärnors årslön. Det är i huvudsak medlemsstaterna och IOK som står för fiolerna.
Forskningsbudgeten har minskat från 5,7 miljoner euro år 2006 till 1,22 miljoner euro i år, skriver Insidethegames.biz. En av orsakerna är att Wada har tvingats använda sina medel till annat, som till exempel utredningen av den ryska dopningshärvan.
Antidopningsarbetet tog ett stort steg framåt för ett par år sedan då man kom på ett sätt att spåra långvariga metaboliter av anabola steroider. Därav en drös med positiva dopningsfall i återanalyser. Men det är fortfarande svårt att spåra till exempel epo och tillväxhormon, där halveringstiden är minuter eller timmar. Blodtransfusioner är lika svåra att bevisa som för tjugo år sedan och det finns fortfarande inget sätt att urskilja klenbuterol som härstammar från kontaminerat kött.
Det finns alltså olösta problem.
En lösning kan vara artificiell intelligens, något som Wada tror kan bli framtiden inom antidopning. En dator kan blixtsnabbt analysera resultat av regelbundna blodprover och med avancerade algoritmer finna mönster som indikerar dopning. Det nuvarande biologiska passet görs på samma sätt av människor, men betydligt ineffektivare.
Den senaste tidens dopningsskandaler har dock visat att det inte räcker ens med effektiva dopningstester, om själva systemet är korrumperat eller lätt att manipulera. Antidopningssystemet som kräver att alla toppidrottare meddelar var de befinner sig 24 timmar om dygnet kan inte garantera deras integritet eller att de får tävla på lika villkor. Fungerar systemet faktiskt? Bättre än ingenting, förmodligen.
”Wada har nämligen kronisk resursbrist. I år ökar budgeten till 27 miljoner euro, vilket i jämförelse är ungefär lika mycket som två tre NHL-stjärnors årslön. Det är i huvudsak medlemsstaterna och IOK som står för fiolerna.”
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist