Spretig bukett
I Gunnar Högnäs diktsamling finns både bra enskildheter och sådant som känns påbörjat och lämnat i hast. Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida.
DIKTER
Gunnar Högnäs Väggfönster
140 s. Ett projekt ryggvärk
■ Med samlingen Väggfönster avslutar Gunnar Högnäs något han kallar Lilla barriärtrilogin, vars första två delar utkom 1978 och 2016.
Högnäs inleder med att gensäga eller kanske bara använda några strofer av Tranströmer, vilka sedan återkommer i slutet. Onekligen en inramning med vissa anspråk. Men däremellan är Gunnar Högnäs rätt anspråkslös, om inte annat genom sin blandning av högt och lågt, hugskott och mer genomförda dikter.
Här finns småfinurliga meditationer om natur och väderlek, geografiska utflykter, livsvisdom, allvarliga och lite mer tramsiga språklekar, landskapsmåleri. Det mesta utsägs med ett ömsom gäckande, ömsom lugnare tonfall. Högnäs starkt bildspråkliga impuls saknar inte värde. En skönt sviktande dikt låter en dinglande tepåse gå igen i en lyftkran som ”draggar / efter / den sjunkna staden”. Men ofta upplever man att metaforerna träs på oombedda, helt enkelt blir för många. Allra bäst är Högnäs i det där lugna tonfallet – som i de här minnesvärt enkla raderna:
Låg kvar och lyssnade på madrassen som återtog sin form efter att hon gått
Här finns alltså bra enskildheter, men rätt mycket känns påbörjat och lämnat i hast. Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida. Tre dikter är en sorts hommages till olika skrivmaskiner. En dikt består av enbart sifferserier. Efter ett allegoriskt kärlekspoem med en avrundande Edith Södergran-variation följer den osannolika ”Modeflugor, 1235”, som börjar: ”Det är en dag som andra / mot slutet av Songdynastin”.
Inget fel på spretiga buketter, men inte heller fel att gallra. Och med risk för att låta förnumstig: även manus som ska ges ut på mycket små, kanske egendrivna förlag behöver en redaktör. Så finns, som sagt, ändå dikter som på sitt vis bär vad de ska bära, ända in i läsaren. Till exempel denna, ”Stora granen”:
Solen blåser ut tungan. Ett flexibelt spetsmoln. Ringlar över blånaden, slickar den djupare. Sommardagens varma sensus.
Också evigheter har en dekorerad punkt.
ERIK BERGQVIST