Tappar bort sig i cyberspace
Spielbergs senaste film är förvisso en grann karamell full av charmiga populärkulturella referenser. Karaktärsskildringen har däremot fuskats bort vilket gör det hela till tunt visuellt raffel.
Regi: Steven Spielberg. Manus: Ernest Cline & Zak Penn. Foto: Janusz Kaminski. I rollerma: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Lena Waithe, Ben Mendelsohn, Mark Rylance. Som 2D och 3D.
Trots att Steven Spielberg med filmer som Hajen, Jakten på den försvunna skatten och nu senast The Post ansluter sig till den klassiska amerikanska filmtraditionen, har han aldrig varit främmande för tekniska och berättarmässiga utmaningar. Därav alster som Minority Report och Tintins äventyr, båda på sitt sätt nyskapande.
Så när Spielberg i Ready Player One tar sig an Ernest Clines populärkulturellt spetsade cyberspacedrama befinner han sig på mammas gata, åtminstone nästan.
Färden här går till Columbus i Ohio, enligt uppgift världens snabbast växande stad. Och det är ingen vacker syn, inte år 2045. Merparten av människorna håller till i gigantiska husvagnsparker som har staplats på varandra, bara en sån sak.
Så trista är omständigheterna att var och varannan tar sin tillflykt till Oasis, en virtuell (parallell)värld där alla har sin egen avatar, som i tv-spelen och i filmen av James Cameron.
Virtuell värld
Det gäller också för Wade Watts (Tye Sheridan) alias Parzival som i likhet med sina medspelare – bland dessa Olivia Cookes onlineflamma, en ung rebell som hämtad ur den japanska animetraditionen – försöker komma åt diverse ”påskägg” som de facto utgör nyckeln till den nya sköna Oasisvärlden.
Orsak nog att introducera Oasispappan Halliday (Mark Rylance), en vid det här laget död och begraven, mytomspunnen figur som mycket riktigt jämförts med chokladfabrikören Willy Wonka. Riktigare rackare bägge två.
Så vad säga om själva filmen? Tja, en grann karamell är det ju fråga om.
Bortsett från de pliktskyldigt avhandlade utfärderna i den riktiga världen är det det virtuella universumet som gäller.
Och när man inte försöker vifta bort hotet från de stora stygga korporativa krafterna – med Ben Mendelsohn i spetsen – går man i när-
kamp med allting från jättegorillor till dinosaurier.
Obegriplig skattjakt
Och här kommer vi in på den i särklass charmigaste aspekten av filmen: en strid ström av populärkulturella referenser med upprinnelse i Van Halen-örhänget Jump. Till det kommer en bredsida King Kong och Jurassic Park, för att inte tala om sekvensen där man betar av Stanley Kubricks The Shining.
Aptitretande, inte minst för dem som på åttiotalet tog ut svängarna. Liksom för tv-spelsgenerationen, den dåvarande och den nuvarande.
§vMen låt inte skenet bedra, för helheten är bra mycket tunnare än vad speltiden på två timmar och tjugo minuter ger vid handen. Inte bara har manusförfattarna Zac Penn och Ernest Cline – med god hjälp av S Spielberg, det bör sägas – lyckats fuska bort karaktärsskildringen, den virtuella skattjakten är inte mycket att ha (själv trillade jag av lasset redan i första akten och förstår inte ens att skämmas).
Det som återstår är ett i sig häpnadsväckande visuellt raffel modell ”motion capture”, en estetik som i det långa loppet dock känns mera tröttsam än suggestiv – i synnerhet som det är lite si och så med den dramatiska biffen.