Debussys musikgruva fortsätter att ge
I söndags firade vi 100-årsminnet av tonsättaren Claude Debussys död. Albert Ehrnrooth har låtit sig inspireras av en färsk samlingsbox på 33 cd-skivor med Debussyverk.
■ Claude Debussy dog för 100 år sedan, men bara för sex år sedan firade vi tonsättarens 150-årsdag. Warner Classics släppte nyligen en samlingsbox som heter duga med den mest kompletta samlingen av Debussys verk någonsin; 33 cd-skivor inalles. Jag var ganska nöjd med Deutsche Gramophons hyllning i samband med förra jubileet (2012). Men den boxen var inte komplett och innehöll ”endast” 18 cd-skivor! Därför blev jag nyfiken på vad Warner eventuellt kunde tillföra med sin megasatsning. För fem år sedan förvärvade skivbolaget konkurrenterna EMI och Virgin Classics och fick ett enastående historiskt arkiv på köpet. En del legendariska inspelningar från anno dazumal har inkluderats i detta paket, men Warner Classics har också satsat på nyinspelningar.
De senaste årtiondena har ett antal av Debussys tidigare okända ungdomsverk dykt upp. En del är värdefulla pusselbitar som ger oss en förbättrad bild av Debussys utveckling som tonsättare. För fem år sedan bjöd Les Siècles, som spelar på tidsenliga instrument, under ledning av François-Xavier Roth på en fräsch tolkning av Debussys nyupptäckta egna orkestrering av Première Suite d’Orchestre (1883). Denna sprudlande inspelning har tagits med, men innehåller samlingsboxen flera lika spännande nyupptäckter?
”Skriv en opera”
Denis Herlin ansvarar för musikförlaget Durands utgåva av Debussys samlade verk och han bidrar med en utförlig essä i texthäftet. När jag träffade Herlin i Paris berättade han att Debussy ofta befann sig i penningknipa: ”Det var på den tiden mycket svårare än i dag att försörja sig på sitt skapande. Upphovsrätten låg fortfarande i sin linda. Ville en tonsättare tjäna pengar fanns det egentligen bara ett alternativ: skriv en opera.”
Det förklarar varför Debussy gjorde tiotals försök att komponera ett sceniskt verk och till skillnad från Sibelius (som var en stor beundrare av kollegans pianomusik) aldrig gav upp. Arbetet med Debussys enda färdigställda opera Pelléas et Mélisande tog nästan tio år (1893–1902), men Claude hade ofta flera operaprojekt samtidigt på gång. Diane au bois (1885–87) är en oavslutad lyrisk opera som påbörjades under konservatorietiden. De fyra fragmenten som presenteras här för första gången påminner om Berlioz stil. Originalpartituret till Rodrigue et Chimène (1893) var bläckfläckat och saknade ett antal sidor och takter, men den skickliga rekonstruktion som gjordes på 1990-talet tolkades därefter superbt av Orchestre de l’Opera de Lyon under ledning av Kent Nagano. Operan låter spelbar, men librettot är tydligen ganska långrandigt. Detta är visserligen en gammal, men mycket hörvärd inspelning med strålande solister.
Rariteter återfunna
Pelléas et Mélisande blev en kommersiell framgång redan under Debussys livstid. Därefter gav han sig i kast med att tonsätta Edgar Allan Poes komiska novell Djävulen i klocktornet, men endast några fragment har bevarats och här presenteras de inte. Debussy var redan döende i cancer när han försökte sätta musik till Poes novell Huset Ushers undergång. Han ägnade mycket tid åt att finslipa librettot och fullföljde med stor möda den första scenen och början av den andra. Det innebär att ungefär en tredjedel av Debussys planerade totala längd har överlevt. Utifrån denna enaktare har under årens lopp ett antal tonsättare skapat egna versioner som tar avstamp i Debussys verk, och nu kan vi äntligen höra världspremiären av mästarens ursprungliga, oavslutade version. Fyra solister ackompanjeras av pianisten Jean-Pierre Amengaud och visst pekar musiken framåt, mot Alban Berg, Bartók och operagenrens framtid.
Men det är nog Debussys pianokompositioner som har betytt mest för konstmusiken. Vi får bland annat höra uruppföranden av arrangemang för fyrhändigt piano av Saint-Saëns andra symfoni och Robert Schumanns Am Springbrunnen. Knappast kioskvältare, men de ger en inblick i den tidens salongsmusik som har ett oförtjänt dåligt rykte. Speciellt intressanta är dock Debussys klaverutdrag av de egna baletterna Khamma (1911) och Jeux (1913). Amengauds handlag med tangenterna är inkännande och han ger Jeux, som ursprungligen koreograferades av Nijinsky, den perfekta undanglidande, drömska klangbilden. Orkesterstycket är Debussys mest radikala komposition och nu förstår jag varför Stockhausen blev så berörd.
Mästarens eget spel
Otroligt fascinerande är den sista skivan som är ägnad Debussys egna inspelningar. Debussy spelade själv in fjorton kompositioner på pianorullar men problemet är att vi i dag inte med säkerhet kan fastställa den rätta hastigheten. Trots detta är det mycket instruktivt att höra tonsättarens användning av fotpedalerna, framför allt i sviten Children’s Corner. Debussy skrev sällan ut pedalbeteckningar och det är just den aspekten och tempot som kan leda till att tolkningar kan låta så helt olika. En samlare i Texas äger många av dessa pianorullar och Denis Herlin åkte dit för att lyssna på ”originalljudet”. ”Jag blev speciellt imponerad av preludiet Delfiska danserskor och fick en känsla av att Debussys ande befann sig i rummet”, minns Herlin. Dessutom ackompanjerar Debussy i en brusig inspelning Mary Garden i tre sånger och ett fragment ur operan Pelléas et Mélisande (hon sjöng Mélisandes parti vid urpremiären).
Denna samlingsbox är kanske huvudsakligen avsedd för komplettister och vi får inte alltid höra de allra bästa tolkningarna, men varje seriös pianostudent måste i alla fall höra Debussys klaverspel. För en fan, eller för fan, rekommenderar jag: Köp hela boxen!