Smekande skira stämningar
■ Kardemimmit är fyra sjungande och kantelespelande kvinnor i trettioårsåldern som redan spelat ihop i närmare tjugo (!) år. Deras nya skiva Kesäyön valo är det mest övertygande de gjort hittills. De spinner vidare på folkmusiktraditionen och smakar på gränsen till popmusikens värld, men musiken bibehåller ändå sin organiska, spelmansaktiga framtoning.
Nästan alla låtar är eget material och alla fyra medlemmarna (Maija Pokela, Jutta Rahmel, Anna Wegelius och Leeni Wegelius) bidrar. Ibland kombinerar man traditionell text med ny musik, ibland utgår man ifrån en (översatt) dikt av Edith Södergran. Kvinno- och flicktemat löper som en röd tråd mellan de flesta låtar, med en ungdomlig, lätt melankolisk prägel – den drömmande, lätt romantiska Tyttörinki hör till mina favoriter, liksom inledningsnumret, Pokelas avväpnande svängiga Myötätuuli. Kantelen är ett mer mångsidigt instrument än de flesta kanske tror och man får fram allt från skira flageolettoner till funkiga basgångar.
Närmar sig pop
Det som alltid irriterat mig en aning i Kardemimmit är röstanvändningen, som speciellt i höjden känns läckande och stödlös och därmed saknar övertoner som skulle få rösterna att klinga bättre ihop. Men trots detta sitter helheten bättre än någonsin förr – man använder även vassare tonbildning, skiftar medvetet från bröst- till huvudregister och förvandlar läckestetiken till ett nästan viskande, smekande tilltal. Och framför allt gör man det ytterst samspelt! Allt mer och mer kopplar jag också röstanvändningen till popmusikens värld, där man kanske till och med vill urskilja sig med lite manerisk röstanvändning i stället för att jobba mot ett mer jämnt vokalregister.
Närheten till popmusikens värld framgår speciellt av Jutta Rahmels alster, där hon står för både text och musik och även sjunger största delen solo. Att Rahmel går allt mer mot en singer-songwriter-profil skvallrar också hennes nyligen utgivna solo-EP om (Varjot kulkevat mukanani, egen utgivning). På bägge skivorna är hennes låtar riktigt lovande, kanske skulle en liten komprimering av de talrika ordvändningarna kunna hjälpa låtarna att beröra på djupet. Det musikaliska sitter redan riktigt fint. UMK nästa år kanske? (Förutsatt att Yle inte sviker alla hugade låtskrivare denna gång.)