Hungern är svårast. Han äter daggmaskar i groblad och trädens bark.

Läsarna skriver om berättelser och minnen från inbördeskriget.

❞ ”Jag kan bli förargad på mig själv, då jag alltid låter vårens livfulla temperament inverka på mig. Så fort dagarna ljusna blir jag allt lättsinnigare och lättsinnigare, det är som om ljuset fore av med mig och droge mig med in i vårens glittrande virvel, en virvel av ungdomens härliga livsglädje.”

Så skriver 14-åriga Monica Ehrström (som gift Mona Leo) torsdagen den 24 januari 1918. Hon bubblar av livsglädje, hon är förälskad i två pojkar samtidigt – den passionerade och lite farliga Göran och den lugna, stabila Gunnar – och hon räknar timmarna till goda vännen Hulda Ramsays dans på lördagen.

”En sådan barnslig kärlek jag har till dans. Dans, det är väl just ett tecken på skönhet, smidighet, kyskhet. Dansa – dansa!”

Lördagen kommer, den 26 januari. Hon skriver flera sidor under dagen, en euforisk text kryddad med dikter och förväntningar inför balen klockan 20. Så följer en blank sida och vi vänder blad. ”Söndagen den 27 januari. Jag är förtvivlad! Förtvivlad! Min Gud så livet är elakt. De har farit, mina gossar, de ha rest bort för att strida och kämpa och – min Gud – leva!

Hon beskriver hur hon dansar med dem båda till midnatt. När klockan slår tolv följer en bakvänd askungesaga: gossarna skyndar i väg i sina lackskor, de ska sammanstråla med andra ”bröder för att kämpa”. De tar sig till Sibbo, eller är det Köklax, Mona är inte helt säker på vart, men målar upp en bild av ”ett par tusen rödbanditer på landsvägen” och ”ett par tusen skyddskårister på isen”. ”Antagligen blir det en drabbning.” Ännu i det här skedet romantiserar 14-åringen kriget som följer. Hon fantiserar om hjältedåd och önskar att hon själv vore en pojke som fick rycka ut i strid. Eller en Jeanne d’Arc. Men ju längre striderna pågår, ju närmare sin 15-årsdag i april hon kommer, desto dystrare blir Mona Leo till sinnes. Kriget kryper in under skinnet också på en skyddad överklassflicka. Senare i livet ska Mona Leo skriva: ”Vad krig i verkligheten betydde hade vi ingen aning om”.

Oroligt på gatorna

Men i januari 1918 är hon ännu ung och oskuldsfull. Dag för dag rapporterar hon om stora och små händelser. Måndagen den 18 januari: ”Det är oroligt i staden. De röda vill ha en bolschevistisk senat och de står utanför senaten. De har vakt framför alla banker och milisstationer och järnvägen. De går omkring med sina röda band om armen och de har väldiga soldatgevär, som de inte ens kan bära ordentligt. Gatorna är fulla av folk.”

Hon ritar en teckning av rödgardister för att demonstrera hur illa disciplinerade de är med sina vapen, hon är en duktig tecknare redan i den här åldern.

Anteckningarna fortsätter och vittnar om en eskalerande oro.

”Det är bra att skyddskåristerna är ute ur staden. Det kan inte bli kravaller då här.

Men det är vår. Den 28 januari, vår. Solen lyser på en blå himmel. Från taken droppar det och trottoarerna torkar. Snön är brun och smältande. Det glimmar i luften. Men människorna går med ångest och glömmer solen.”

Lite senare berättar hon om slutet på en skoldag som blir dramatisk. Vännen Hulda, lilla Elsa och Mona tar varandra i handen och beger sig av hemåt.

”Då vi hunnit ner för Berggatan till Lantdagshuset möttes vi av en gevärssalva och vi såg folk springa. Och vi… vi sprang också… Jag var rädd om Elsa – Vi tänkte gå längs Mechelingatan men där mötte oss även smatter och skott. Då tog vi vår tillflykt till Atheneumtrappan. Där stod Inga och Anita von Wendt med sin barnsköterska. Sen kom en mycket snäll gubbe som lovade följa oss. Lyckligt kom vi till Henriksgatans och Esplanadgatans hörn, då vi märkte att det var omöjligt att gå längs Esplanadgatan. Där var en kulspruta som smattrade oavbrutet. Vi gick in i ett hus och ringde på en dörr. De hette Ek. Vi bad att få telefonera hem. Och pappa sade att han skickar efter oss. I huset vimlade det av tjuguåriga flickor och en tjock dam stod med händerna på magen och sa: ’Gå inte till fönstret’. Hon var löjlig. Rummen var ganska smaklösa, fastän fulla med grannlåter.”

Hon skriver också om skott som ekar i skymningen och hur hon gruvar sig för natten med sina grymma hemligheter. Hennes pappa, läkaren, säger att striderna kommer att räcka i flera månader.

”Men snart kommer visst skyddskåren ned från Österbotten. Då har vi krig här. En dam blev skjuten vid Kämps hotell. Andra har väl även blivit skjutna fastän man ingenting vet. Inga tidningar kommer ut.”

En tung vår

Månaderna som följer är tunga och ovissa. Mona skriver om sitt liv, sina tankar, men också om ”underrättelser” som hon kallar dem. Troligen är det sådant hon hör av sina föräldrar. Tisdagen den 29 januari: ”Skyddskåren i norr har nu erövrat Vasa och Östermyra. Snart kommer de väl hit ned hoppas man. Och då… när det blir krig vet jag precis vad jag skall göra, vilken roll jag skall spela. Man har skjutit på huset här invid. Fönster och väggar har hål. Stackars fru Catani låg under en säng. Kulorna ven in från alla håll och kanter. Åtta rödgardister gick in till henne. Med hysteriskt mod rusade hon fram under sängen och skrek: Hur kan ni vara så fega att ni antastar en vapenlös kvinna?.” Söndagen den 30 januari: ”Finska jägare från Tyskland har landstigit vid Raumo. Femtusen frivilliga svenskar har kommit. I Sibbo har hänt något litet, men jag vet inte vad… I går hördes fem kanonskott.” Den 2 februari: ”Ur sängarna till fönstret. Hela Esplanaden vimlade av rödgardister. De rusade mot Svenska teatern. De kröp och gömde sig bakom träden. Sen sköt de och hojtade och rusade på…Slutligen försvann de in i Operakällaren och där sköt de igen och så kom de ut bärande på lådor med flaskor i…I morse hade vi en blodpöl framför trappan.”

Hon skriver också om föräldrarnas oro som smittar av sig:

”Pappa är mycket nervös. Alla människor är det förresten. Jag var hos Ramsays i dag. Alla hjälper skyddskårister, som ska smyga ut ifrån staden med passliga kläder. Pappa går av och an. Olidlig är denna ovisshetens ångest.”

Någon vecka senare blir det kallt med mycket snö. Mona skriver om minus 20 grader och havet som fryser till. Hon tänker på sina pojkvänner och undrar hur de klarar kylan.

”I Kyrkslätt och Sjundeå är ställningarna osäkra… De röda förstör utsäde. Hur blir det nästa vinter? Hunger? Präster blir mördade. Även en sjuttioåring. En baron Aminoff sköts ned när han inte gav bort sin egen häst. Nikolaikyrkan är nu spannmålsmagasin. Altartavlan är nedtagen. Troligen pinades de över att Frälsarens tårfyllda ögon betraktade dem. Kanske det kändes i deras ishjärtan? Den s.k. strejken skulle vara slut i dag men så klart är inga butiker öppna. Mord på mord hela tiden…”

Februari fylls av anteckningar om skadade och skjutna. Mona skriver om Gunnar och Göran som irrat omkring på isen i mörker och köld. Gustaf Ehrnrooth har kommit hem, hans häst föll i en vak och han blev tvungen att skjuta den. Gustafs fötter förfrös. Han blir förd till Maria sjukhus, senare ska Mona hälsa på honom, litet blek men med långt hår och överläppen mörk av mustasch. Kanske måste hans ena fot amputeras, skriver hon.

Vi får också läsa om andra familjebekanta som blivit skjutna och hittas i Kolerabarackerna. 18 februari: ”Kyrkslätthären är splittrad. Rödgardisterna har tagit 400 fångar, 40 dödades genom ryssarnas bedrägeri. Fångarna är under svenska konsulns skydd i reallyceum, pojkskolan. Där är rikssvenskar bland dem.

Den 1 mars genomförs en husundersökning i Monas hem. ”Men det var ingenting. De kom och tittade i köket, på vinden, i källaren.” Samma dag: ”Till Helsingfors har kommit massor av estniska rödgardister och matroser från Reval. ” 2 mars: ”Hela vår hamn är nu full av estniska och ryska båtar och krigsfartyg. Det är en grå massa.”

Och en i allra högsta grad politisk anteckning:

”De röda kallar sig i tidningar ’Proletariatet’. Det är riktigt eftersom proletariat i verkligheten betyder ’samhällets avskräde’.”

Hela tiden väntar Mona på att de vita ska komma till Helsingfors. Onsdagen den 10 april skriver hon:

”Tänk, tyskarna är någonstans nära Ekenäs. Ryska flottan är så småningom alldeles bortflyttad. Några skepp sprängdes, andra fördes till Cronstadt.” Och så, litet senare, samma dag: ”Nu är de utanför här! Så vi tog emot tyskarna och de vita: Först hurrade vi med flaggan genom fönstren och kastade blommor ned på dem. Vi såg hur de tog fångar från Operakällaren. De dängde till krakarna med gevärskolvarna och de röda tjöt och höll upp händerna framför ansiktet och utsträckta. Sedan rusade alla i vårt hus ut på gatan. Vi delade ut cigaretter och blommor. Tyskarna var korta och breda. De såg nöjda ut. Kulsprutor och kanoner dundrade hela tiden. Åt en tysk gav jag en påsklilja. Det var nu en tyngd som föll ifrån en. Det var roligt alltsammans. Då tyskarna var på ena sidan av teatern söndrades ett fönster på den andra sidan. Vi såg hur en rysk dokklädd rödakorssyster hoppade ut genom det söndriga fönstret. Man sköt efter henne där hon flydde undan. Likaså sköt de på rödgardistkvinnan som lossat skott mot vårt fönster. Jag vågade inte se om hon föll i Esplanaden”.

Tid för reflektion

Senare i livet skulle Mona se tillbaka på den här tiden och filosofera över sina egna anteckningar. År 1983 gav hon ut boken Att leva sitt liv som

ett barn (ur dagböcker 1911-1971) på Ekenäs tryckeris aktiebolags förlag (ETA).

I boken skriver hon om den nya tid som följde på blodbadet, men också om hur hon själv övergav aningslösheten för en mognare insikt om människans lynne och grymhet.

”Dagar är bara dagar. Historien har sin gång. Människorna förändras, om ock obetydligt, under generationernas ombyten. Finland var nu plötsligt ett självständigt land. Egentligen var det ett mirakel som inträffat. Mycket lidande, blod och även orättvisa hade det kostat oss. Men vi blev en demokratisk republik.”

Samtidigt citerade hon den kinesiske filosofen Lao Zi som fördömde krig och menade att blodbad borde hyllas med sorg, varje seger som krävt blodspillan borde markeras med en begravningsritual.

”Jag tror att om jag varit av arbetarklassen och mina egna dödats av de vita skulle även jag ännu gå med hatets tagg i mitt bröst. Ty känslan härskar över allt – är aldrig objektiv.”

Människorna går med ångest och glömmer solen.

Tyskarna var korta och breda. De såg nöjda ut.