Hung­ern är svå­rast. Han äter dagg­mas­kar i gro­blad och trä­dens bark.

Lä­sar­na skri­ver om be­rät­tel­ser och min­nen från in­bör­des­kri­get.

Hufvudstadsbladet - - Ledare - SAMMANSTÄLLT AV LE­NA SKOGBERG

❞ ”Jag kan bli för­ar­gad på mig själv, då jag all­tid lå­ter vå­rens liv­ful­la tem­pe­ra­ment in­ver­ka på mig. Så fort da­gar­na ljus­na blir jag allt lätt­sin­ni­ga­re och lätt­sin­ni­ga­re, det är som om lju­set fo­re av med mig och dro­ge mig med in i vå­rens glitt­ran­de vir­vel, en vir­vel av ung­do­mens här­li­ga livs­gläd­je.”

Så skri­ver 14-åri­ga Mo­ni­ca Ehr­ström (som gift Mo­na Leo) tors­da­gen den 24 ja­nu­a­ri 1918. Hon bubb­lar av livs­gläd­je, hon är för­äls­kad i två poj­kar sam­ti­digt – den pas­sio­ne­ra­de och li­te far­li­ga Gö­ran och den lug­na, sta­bi­la Gun­nar – och hon räk­nar tim­mar­na till go­da vän­nen Hul­da Ram­says dans på lör­da­gen.

”En så­dan barns­lig kär­lek jag har till dans. Dans, det är väl just ett tec­ken på skönhet, smi­dig­het, kysk­het. Dan­sa – dan­sa!”

Lör­da­gen kom­mer, den 26 ja­nu­a­ri. Hon skri­ver fle­ra si­dor un­der da­gen, en eu­fo­risk text kryd­dad med dik­ter och för­vänt­ning­ar in­för ba­len kloc­kan 20. Så föl­jer en blank si­da och vi vän­der blad. ”Sön­da­gen den 27 ja­nu­a­ri. Jag är för­tviv­lad! För­tviv­lad! Min Gud så li­vet är elakt. De har fa­rit, mi­na gos­sar, de ha rest bort för att stri­da och käm­pa och – min Gud – le­va!

Hon be­skri­ver hur hon dan­sar med dem bå­da till mid­natt. När kloc­kan slår tolv föl­jer en bakvänd as­kung­e­sa­ga: gos­sar­na skyn­dar i väg i si­na lack­skor, de ska sam­man­strå­la med and­ra ”brö­der för att käm­pa”. De tar sig till Sib­bo, el­ler är det Köklax, Mo­na är in­te helt sä­ker på vart, men må­lar upp en bild av ”ett par tu­sen röd­ban­di­ter på lands­vä­gen” och ”ett par tu­sen skydds­kå­ris­ter på isen”. ”An­tag­li­gen blir det en drabb­ning.” Än­nu i det här ske­det ro­man­ti­se­rar 14-åring­en kri­get som föl­jer. Hon fan­ti­se­rar om hjäl­te­dåd och öns­kar att hon själv vo­re en poj­ke som fick ryc­ka ut i strid. El­ler en Je­an­ne d’Arc. Men ju läng­re stri­der­na på­går, ju när­ma­re sin 15-års­dag i april hon kom­mer, desto dyst­ra­re blir Mo­na Leo till sin­nes. Kri­get kry­per in un­der skin­net ock­så på en skyd­dad över­klass­flic­ka. Se­na­re i li­vet ska Mo­na Leo skri­va: ”Vad krig i verk­lig­he­ten be­tyd­de ha­de vi ing­en aning om”.

Oro­ligt på ga­tor­na

Men i ja­nu­a­ri 1918 är hon än­nu ung och oskulds­full. Dag för dag rap­por­te­rar hon om sto­ra och små hän­del­ser. Mån­da­gen den 18 ja­nu­a­ri: ”Det är oro­ligt i sta­den. De rö­da vill ha en bolsche­vis­tisk se­nat och de står ut­an­för se­na­ten. De har vakt fram­för al­la ban­ker och mi­lis­sta­tio­ner och järn­vä­gen. De går om­kring med si­na rö­da band om ar­men och de har väl­di­ga sol­dat­ge­vär, som de in­te ens kan bä­ra or­dent­ligt. Ga­tor­na är ful­la av folk.”

Hon ri­tar en teck­ning av röd­gar­dis­ter för att de­mon­stre­ra hur il­la di­sci­pli­ne­ra­de de är med si­na va­pen, hon är en duk­tig teck­na­re re­dan i den här ål­dern.

An­teck­ning­ar­na fort­sät­ter och vitt­nar om en es­ka­le­ran­de oro.

”Det är bra att skydds­kå­ris­ter­na är ute ur sta­den. Det kan in­te bli kra­val­ler då här.

Men det är vår. Den 28 ja­nu­a­ri, vår. So­len ly­ser på en blå him­mel. Från ta­ken droppar det och trot­to­a­rer­na tor­kar. Snön är brun och smäl­tan­de. Det glim­mar i luf­ten. Men män­ni­skor­na går med ång­est och glöm­mer so­len.”

Li­te se­na­re be­rät­tar hon om slu­tet på en skol­dag som blir dra­ma­tisk. Vän­nen Hul­da, lil­la El­sa och Mo­na tar varand­ra i han­den och be­ger sig av hemåt.

”Då vi hun­nit ner för Berg­ga­tan till Lant­dags­hu­set möt­tes vi av en ge­värs­sal­va och vi såg folk springa. Och vi… vi sprang ock­så… Jag var rädd om El­sa – Vi tänk­te gå längs Me­che­ling­a­tan men där möt­te oss även smat­ter och skott. Då tog vi vår till­flykt till Athe­neumtrap­pan. Där stod Inga och Ani­ta von Wendt med sin barnskö­ters­ka. Sen kom en myc­ket snäll gub­be som lo­va­de föl­ja oss. Lyck­ligt kom vi till Hen­riks­ga­tans och Es­pla­nad­ga­tans hörn, då vi märk­te att det var omöj­ligt att gå längs Es­pla­nad­ga­tan. Där var en kulspru­ta som smatt­ra­de oav­bru­tet. Vi gick in i ett hus och ring­de på en dörr. De het­te Ek. Vi bad att få te­le­fo­ne­ra hem. Och pap­pa sa­de att han skic­kar efter oss. I hu­set vim­la­de det av tju­gu­å­ri­ga flic­kor och en tjock dam stod med hän­der­na på ma­gen och sa: ’Gå in­te till fönst­ret’. Hon var löj­lig. Rum­men var gans­ka smak­lö­sa, fastän ful­la med grann­lå­ter.”

Hon skri­ver ock­så om skott som ekar i skym­ning­en och hur hon gru­var sig för nat­ten med si­na grym­ma hem­lig­he­ter. Hen­nes pap­pa, lä­ka­ren, sä­ger att stri­der­na kom­mer att räc­ka i fle­ra må­na­der.

”Men snart kom­mer visst skydds­kå­ren ned från Ös­ter­bot­ten. Då har vi krig här. En dam blev skju­ten vid Kämps ho­tell. And­ra har väl även bli­vit skjut­na fastän man ingen­ting vet. Inga tid­ning­ar kom­mer ut.”

En tung vår

Må­na­der­na som föl­jer är tunga och ovis­sa. Mo­na skri­ver om sitt liv, si­na tan­kar, men ock­så om ”un­der­rät­tel­ser” som hon kal­lar dem. Tro­li­gen är det så­dant hon hör av si­na för­äld­rar. Tis­da­gen den 29 ja­nu­a­ri: ”Skydds­kå­ren i norr har nu er­öv­rat Va­sa och Ös­ter­my­ra. Snart kom­mer de väl hit ned hop­pas man. Och då… när det blir krig vet jag pre­cis vad jag skall gö­ra, vil­ken roll jag skall spe­la. Man har skju­tit på hu­set här in­vid. Föns­ter och väg­gar har hål. Stac­kars fru Ca­ta­ni låg un­der en säng. Ku­lor­na ven in från al­la håll och kan­ter. Åt­ta röd­gar­dis­ter gick in till hen­ne. Med hy­ste­riskt mod ru­sa­de hon fram un­der säng­en och skrek: Hur kan ni va­ra så fe­ga att ni an­tas­tar en va­pen­lös kvin­na?.” Sön­da­gen den 30 ja­nu­a­ri: ”Fins­ka jä­ga­re från Tyskland har land­sti­git vid Rau­mo. Fem­tu­sen fri­vil­li­ga svens­kar har kom­mit. I Sib­bo har hänt nå­got li­tet, men jag vet in­te vad… I går hör­des fem ka­non­skott.” Den 2 feb­ru­a­ri: ”Ur säng­ar­na till fönst­ret. He­la Es­pla­na­den vim­la­de av röd­gar­dis­ter. De ru­sa­de mot Svens­ka te­a­tern. De kröp och göm­de sig bakom trä­den. Sen sköt de och hoj­ta­de och ru­sa­de på…Slut­li­gen för­svann de in i Oper­akäl­la­ren och där sköt de igen och så kom de ut bä­ran­de på lå­dor med flas­kor i…I mor­se ha­de vi en blod­pöl fram­för trap­pan.”

Hon skri­ver ock­så om för­äld­rar­nas oro som smit­tar av sig:

”Pap­pa är myc­ket ner­vös. Al­la män­ni­skor är det för­res­ten. Jag var hos Ram­says i dag. Al­la hjäl­per skydds­kå­ris­ter, som ska smy­ga ut ifrån sta­den med pass­li­ga klä­der. Pap­pa går av och an. Olid­lig är den­na oviss­he­tens ång­est.”

Nå­gon vec­ka se­na­re blir det kallt med myc­ket snö. Mo­na skri­ver om mi­nus 20 gra­der och ha­vet som fry­ser till. Hon tän­ker på si­na pojk­vän­ner och und­rar hur de kla­rar ky­lan.

”I Kyrkslätt och Sjun­deå är ställ­ning­ar­na osäk­ra… De rö­da för­stör ut­sä­de. Hur blir det näs­ta vin­ter? Hung­er? Präs­ter blir mör­da­de. Även en sjut­tio­å­ring. En ba­ron Ami­noff sköts ned när han in­te gav bort sin egen häst. Niko­lai­kyr­kan är nu spann­måls­ma­ga­sin. Al­tar­tav­lan är ned­ta­gen. Tro­li­gen pi­na­des de över att Fräl­sa­rens tår­fyll­da ögon be­trak­ta­de dem. Kanske det kän­des i de­ras ishjär­tan? Den s.k. strej­ken skul­le va­ra slut i dag men så klart är inga bu­ti­ker öpp­na. Mord på mord he­la ti­den…”

Feb­ru­a­ri fylls av an­teck­ning­ar om ska­da­de och skjut­na. Mo­na skri­ver om Gun­nar och Gö­ran som ir­rat om­kring på isen i mör­ker och köld. Gustaf Ehrn­rooth har kom­mit hem, hans häst föll i en vak och han blev tvung­en att skju­ta den. Gustafs föt­ter för­frös. Han blir förd till Ma­ria sjuk­hus, se­na­re ska Mo­na häl­sa på ho­nom, li­tet blek men med långt hår och över­läp­pen mörk av mu­stasch. Kanske mås­te hans ena fot am­pu­te­ras, skri­ver hon.

Vi får ock­så lä­sa om and­ra fa­mil­je­be­kan­ta som bli­vit skjut­na och hit­tas i Ko­le­ra­ba­rac­ker­na. 18 feb­ru­a­ri: ”Kyrkslätt­hä­ren är splitt­rad. Röd­gar­dis­ter­na har ta­git 400 fång­ar, 40 dö­da­des ge­nom rys­sar­nas be­drä­ge­ri. Fång­ar­na är un­der svens­ka kon­sulns skydd i re­al­ly­ce­um, pojk­sko­lan. Där är riks­svens­kar bland dem.

Den 1 mars ge­nom­förs en hus­un­der­sök­ning i Mo­nas hem. ”Men det var ingen­ting. De kom och tit­ta­de i kö­ket, på vin­den, i käl­la­ren.” Sam­ma dag: ”Till Helsing­fors har kom­mit mas­sor av est­nis­ka röd­gar­dis­ter och ma­tro­ser från Re­val. ” 2 mars: ”He­la vår hamn är nu full av est­nis­ka och rys­ka bå­tar och krigs­far­tyg. Det är en grå mas­sa.”

Och en i all­ra högs­ta grad po­li­tisk an­teck­ning:

”De rö­da kal­lar sig i tid­ning­ar ’Pro­le­ta­ri­a­tet’. Det är rik­tigt ef­tersom pro­le­ta­ri­at i verk­lig­he­ten be­ty­der ’sam­häl­lets av­skrä­de’.”

He­la ti­den vän­tar Mo­na på att de vi­ta ska kom­ma till Helsing­fors. Ons­da­gen den 10 april skri­ver hon:

”Tänk, tys­kar­na är nå­gon­stans nä­ra Eke­näs. Rys­ka flot­tan är så små­ning­om all­de­les bort­flyt­tad. Någ­ra skepp spräng­des, and­ra för­des till Cronstadt.” Och så, li­tet se­na­re, sam­ma dag: ”Nu är de ut­an­för här! Så vi tog emot tys­kar­na och de vi­ta: Först hur­ra­de vi med flag­gan ge­nom fönst­ren och kas­ta­de blom­mor ned på dem. Vi såg hur de tog fång­ar från Oper­akäl­la­ren. De däng­de till kra­kar­na med ge­värskol­var­na och de rö­da tjöt och höll upp hän­der­na fram­för an­sik­tet och ut­sträck­ta. Se­dan ru­sa­de al­la i vårt hus ut på ga­tan. Vi de­la­de ut ci­ga­ret­ter och blom­mor. Tys­kar­na var kor­ta och bre­da. De såg nöj­da ut. Kulspru­tor och ka­no­ner dund­ra­de he­la ti­den. Åt en tysk gav jag en påsk­lil­ja. Det var nu en tyngd som föll ifrån en. Det var ro­ligt allt­sam­mans. Då tys­kar­na var på ena si­dan av te­a­tern sönd­ra­des ett föns­ter på den and­ra si­dan. Vi såg hur en rysk dok­klädd rö­da­kors­sys­ter hop­pa­de ut ge­nom det sönd­ri­ga fönst­ret. Man sköt efter hen­ne där hon flyd­de un­dan. Li­kaså sköt de på röd­gar­dist­kvin­nan som los­sat skott mot vårt föns­ter. Jag vå­ga­de in­te se om hon föll i Es­pla­na­den”.

Tid för re­flek­tion

Se­na­re i li­vet skul­le Mo­na se till­ba­ka på den här ti­den och fi­lo­so­fe­ra över si­na eg­na an­teck­ning­ar. År 1983 gav hon ut boken Att le­va sitt liv som

ett barn (ur dag­böc­ker 1911-1971) på Eke­näs tryc­ke­ris ak­tie­bo­lags för­lag (ETA).

I boken skri­ver hon om den nya tid som följ­de på blod­ba­det, men ock­så om hur hon själv över­gav anings­lös­he­ten för en mog­na­re in­sikt om män­ni­skans lyn­ne och grym­het.

”Da­gar är ba­ra da­gar. Histo­ri­en har sin gång. Män­ni­skor­na för­änd­ras, om ock obe­tyd­ligt, un­der ge­ne­ra­tio­ner­nas om­by­ten. Fin­land var nu plöts­ligt ett själv­stän­digt land. Egent­li­gen var det ett mi­ra­kel som in­träf­fat. Myc­ket li­dan­de, blod och även orätt­vi­sa ha­de det kostat oss. Men vi blev en de­mo­kra­tisk re­pu­blik.”

Sam­ti­digt ci­te­ra­de hon den ki­ne­sis­ke fi­lo­so­fen Lao Zi som för­döm­de krig och me­na­de att blod­bad bor­de hyl­las med sorg, var­je se­ger som krävt blod­spil­lan bor­de mar­ke­ras med en be­grav­nings­ri­tu­al.

”Jag tror att om jag va­rit av ar­be­tar­klas­sen och mi­na eg­na dö­dats av de vi­ta skul­le även jag än­nu gå med ha­tets tagg i mitt bröst. Ty käns­lan härs­kar över allt – är ald­rig ob­jek­tiv.”

Män­ni­skor­na går med ång­est och glöm­mer so­len.

Tys­kar­na var kor­ta och bre­da. De såg nöj­da ut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.