Ett arbete bland andra
Det finns inget sorgearbete som måste utföras och bli färdigt, utan sorgen är ett tillstånd som pågår. Jag vet inte hur länge det här tar – men jag försöker hitta olika vägar att orka leva med den, säger Katriina Huttunen.
”Jag hade bestämt mig genast när min dotter dog att jag inte skall blunda. Jag går rakt mot skulden och sorgen och självhatet som är det värsta och svåraste att jobba med, att man hatar sig själv och känner sig så skyldig.” Katriina Huttunen har översatt Naja Marie Aidts bok om en sons död samtidigt som hon sörjer sin egen dotter.
Vi dukar upp grönt te och croissanter i kolumbariet på Sandudds begravningsplats. Därinne är det varmt och luften känns mjuk att andas efter den bitande marskylan därute.
– Känner du doften? Det doftar torr aska säger de som jobbar här, det kan kännas lite speciellt i början, säger Katriina Huttunen.
Här, bakom en av de svarta stenplattorna, finns hennes dotters stoft. Dottern begick självmord för ett och ett halvt år sedan, 26 år gammal.
– Kan man säga att hon ligger begravd när hon blivit kremerad och finns i en rosa lerurna?
Kolumbariet och hela begravningsplatsen är en viktig del av Huttunens vardag. Hit kommer hon dagligen om hon inte är på resa. Hon bor sedan ett år bara ett stenkast härifrån.
– Minst en timme är jag på kyrkogården varje dag, och härinne brukar jag sitta och läsa och skriva och fundera. Jag betraktar mina kyrkogårdspromenader som arbetstid, ibland känns det nästan som att jag har ett kontor här. Jag talar i telefon och svarar på epost och laddar upp mig. Sen går jag hem och fortsätter jobba.
Vi har träffats för att tala om hur det var för Huttunen att efter dotterns död översätta den danska författaren Naja Marie Aidts bok har døden taget noget fra dig så giv det tilbage, som handlar om hur författarens 25åriga son i mars 2015 dör i en olycka som följd av en hallucinogenpsykos. (Se recensionen på sidan 30.)
”En helt normal arbetsuppgift”
Strax efter dotterns död kontaktade Huttunen alla sina uppdragsgivare, förläggarna som hon översatt böcker för från danska, norska och svenska.
– Jag meddelade att jag tänker jobba som förr men det kan hända att jag blir sämre än tidigare. Jag är väldigt tacksam för att de har litat på mig, jag har hela tiden varit normalt fullbokad fast jag själv ibland tyckt att min insats varit sämre – sorg ger minnesluckor, sömnproblem, beteendestörningar och försämrad koncentrationsförmåga.
Naja Marie Aidts bok om sonens död hade Huttunen hört talas om redan innan förlaget S&S tog kontakt och frågade om hon kunde tänka sig att översätta den.
– Det var modigt av min förläggare att våga göra det. Jag är tacksam för uppdraget. Man tar det som ett jobb, gör så gott man kan och lär sig något på vägen om livet och döden. Å ena sidan: – Den var en helt normal arbetsuppgift, lika svår som alla andra böcker, bara med större personlig beröringsyta. Man måste förhålla sig till det som proffs. Att man gråter hela tiden under arbetets gång får inte störa. Det är mänskligt. Översättaren borde kunna försöka tolka också det som inte sägs explicit, eller ge en illusion av att hennes tolkning duger här. Ibland misslyckas det grovt. Hela översättningslitteraturen är ju på sätt och vis fusk! Å andra sidan: – Jag hade bestämt mig genast när min dotter dog att jag inte skall blunda. Jag går rakt mot skulden och sorgen och självhatet som är det värsta och svåraste att jobba med, att man hatar sig själv och känner sig så skyldig. Det var väldigt tufft, och jag jämförde min upplevelse med Aidts hela tiden medan jag översatte.
Aidt skriver om sin svårighet att skriva, om språket som går sönder och försvinner efter sonens död, men för Huttunen fanns det kvar som arbetsredskap, ”det enda som fungerar är att skriva”. Inte mycket annat finns kvar.
Huttunen gråter helst i ensamhet, men noterar att Aidts bok innehåller många beskrivningar av hur hon och hennes anhöriga gråter och sörjer tillsammans och inför varandra, dramatiskt och högljutt. Också likheter finns. – Aidt kritiserar aldrig med ett ord sin son för att han tog hallucinogena svampar. Det hör till modersrollen att man ska skydda och försvara sina barn och inte kritisera eller döma dem för att de lever som de gör när de är vuxna. Han rökte på ibland, han tog svamp – inte med ett ord ifrågasätter hon det. Och det är viktigt för henne att understryka att sonens död var en olycka, inte ett självmord. Jag funderade mycket på hur stark hon är i den rollen och uppfattningen.
Huttunen har också funderat på det här med att skydda och försvara sitt barn, ur en annan vinkel:
– Jag tänker på min dotter varje dag och varje natt, hela tiden – och det har blivit viktigt för mig att understryka att hon inte var utstött utan socialt begåvad, att hon var älskad och skötsam, att hon inte var missbrukare, att hon inte drack alkohol, att hon inte tog mediciner, att hon var en ordentlig flicka. Jag vet inte varför det är så viktigt. Men moderskärleken är sådan att man inte skall kritisera ens ett självmord. Jag försvarar henne och tycker att hon hade rätt att göra det, att det var hennes enda alternativ i den situation hon befann sig i. Men känner du ingen vrede för att hon gjorde så här, lämnade dig med din sorg? – Inte mot henne! Jag är rasande på myndigheterna och den psykiatriska sjukvården som borde ha vårdat hennes depression i stället för att bara ge henne piller. Jag känner vrede mot mig själv för vad jag gjorde och inte gjorde och mot alla dumma människor som jag numera har väldigt svårt att tolerera. Jag har efter hennes död upplevt så många icke möten, så mycket grymt och okänsligt bemötande, och det gör mig förbannad, sårad och skör.
Katriina Huttunen säger sig också ha avundats Naja Marie Aidt hennes stora familj och skyddsnät, med föräldrar, syster, man och exman, flera söner, barnbarn och vänkrets. Själv räknar hon upp sin son, sin mor och sin exsvägerska som de enda som delar samma sorg som hon – och så i viss mån dotterns vänner som sörjer henne på sitt sätt.
”Hoppas du börjat återhämta dig”
– Två månader efter min dotters död fick jag epost av en förläggare som skrev ”Hej, hoppas du har börjat återhämta dig”! Jag svarade: ”Fan, jag har inte börjat återhämta mig men du kan erbjuda mig jobb som förr och jag gör så gott jag kan. Om ditt barn skulle dö, när tror du att du skulle börja återhämta dig?” Det var en vuxen man med egna barn och barnbarn! Och en före detta väninna urskuldade sig med att hon inte tagit kontakt för att hon varit så deppig efter att hennes dotters hund hade dött!
Huttunen skriver nu på en egen bok, om sin dotters död och om sorg, skuld och skam med den egna sorgen som utgångspunkt. Hon har fördjupat sig i sorgeteori, sörjandets filosofi och dödsforskning.
– Najas bok är en viktig insats i sorgelitteraturen, och genom att diskutera den finska versionen av den kan man eventuellt belysa problematiken kring den akuta sorgen och förmågan – eller oförmågan – att kunna och orka arbeta under en såpass djup existentiell kris. När man är försvarslös och stöter på dessa dumma, taktlösa, ofina och grymma medmänniskor, blir bördan mångfaldigt tung att bära. Det tror jag blir min mission att försöka åtgärda, låt gå att jag därmed lämnar ut mig själv – men inte mitt döda barn.
Var tyst och lyssna
Katriina Huttunen har fått krishjälp, och en tid gick hon hos en psykoterapeut en gång i veckan.
– Det jag fick av honom var att det äntligen fanns någon som orkade lyssna utan att prata om sig själv eller ge dumma råd. Han fanns där för mig. Visserligen tog han betalt men
det var min tid, 45 minuter i veckan då jag ohämmat kunde prata om min sorg utan att behöva ta ställning till hans upplevelser.
När jag lyssnar på Katriina Huttunen inser jag att det finns en massa felaktiga svar på den sörjandes utsagor, men inga rätta. Det rätta är kanske i stället att vara tyst och lyssna, att inte gå över gatan eller vända ryggen till – eller börja dela med sig av sina egna bekymmer.
Hon är inte intresserad av kamratstöd, säger Huttunen strängt, hon är intresserad av sin egen sorg. Hon orkar inte ta ställning till andras sorger och trösta någon.
– Jag skulle vilja säga åt de människor som utsatt mig för så mycket grymhet: ”Hur skulle ni själva vilja bli behandlade om ert barn dog?” Men många har sagt att den tanken är så absurd, så omöjlig, den gör så ont så man vill inte tänka den. Och så tror man att man är trygg, när man inte släpper döden nära ens i tanken...
”I sorgens famn”
Huttunen har i sin sorg gjort som hon alltid gör – läst, tagit reda på, fördjupat sina kunskaper. En forskare som hon hittat tröst hos är Mari Pulkkinen som disputerat på finsk sorg och gett ut boken Surun sylissä (”I sorgens famn”).
– Hon skriver att man ska ha lov att sörja, man får vara dålig och passiv och passivaggressiv också – att det inte finns entydigt rätta sätt.
– Döden är ett tabubelagt ämne, självmord ett ännu större tabu – men det största av tabun är sorgen. Moderna sorgeteorier ser inte sorgen som en sjukdom, och inte heller som ett arbete. Det finns inget sorgearbete som måste utföras och bli färdigt, utan sorgen är ett tillstånd som pågår. Mig har den invalidiserat, kanske permanent. Jag vet inte hur länge det här tar – men jag försöker hitta olika vägar att kunna leva med den.
Ett våld mot tidens ”gång”
Aidt citerar i sin bok Denise Rileys Time Lived, Without Its Flow, som hon skrev efter sin unga sons död:
”Ett plötsligt dödsfall begår, för de efterlevande, ett sådant våld mot tidens ’gång’ att den stannar upp och långsamt samlas i en stor bassäng. (...) Man lever inne i en stor cirkel utan kant.” När du tänker ”om tre år” eller ”om fem år” – var är du då? – Min sorg är fortfarande i en akut fas, jag vet inte hur det blir men jag lovar ingenting.
När sorgen drabbade Katriina Huttunen slutade hon helt dricka alkohol, avböjde alla slags mediciner, till och med sin kolesterolmedicin slutade hon ta när det visade sig att den påverkade hennes sömnkvalitet. Hon insåg att hon behövde så god sömn som möjligt, trots att hon säger sig sova ”dåligt men mycket”.
– Det är väsentligt för mig att inte rubba känslolivet med psykofarmaka, lugnande medel, alkohol eller droger. Du märkte säkert i Najas bok hur hon däremot i början kämpar med det faktum att hon dricker för mycket. Jag tror nästan att det hör ihop med hennes rädsla för att vara ensam. Sedan skriver hon att hon inte kan besöka kyrkogårdar eller museer. För mig är det tvärtom, jag har alltid varit en kyrkogårds- och museimänniska, nu mera än någonsin. Men på grund av sociala nojor trivs jag bäst med mig själv numera och vill helst inte umgås med folk.
– Min ex-man marinerade sig i alkohol efter vår dotters död. Min son, hennes storebror, erbjöds efter hennes självmord samma antidepressiva läkemedel som hon använde för att avsluta sitt liv. Han vägrade.
Katriina Huttunen är inte religiös.
– Men jag har fått en kristen uppfostran. Jag vet hur man resonerar i den evangelisk-lutherska kyrkan, som har blivit väldigt viktig för min 81-åriga mor efter min dotters död. Hon får tröst av gudstjänster, bön och psalmer, det unnar jag henne naturligtvis.
Plats finns
Huttunen fick kämpa för att få sin dotter begravd på Sandudd, kolumbariet var enda stället där det fanns plats.
– Som du ser finns det tomma platser här, det är inte så populärt i Finland med kolumbarier av någon anledning. Men en innegrav behöver man inte sköta och man kan komma hit oberoende av väder och årstid, här är varmt och skönt och ljust.
Vi går ut i den hårda marssolen, Huttunen kastar ännu en blick på den svarta plattan bakom vilken dottern vilar, och vinkar kort (”jag brukar göra så”). Sedan går vi och tittar på min mammas grav i närheten, och därefter på en intressant sak som Huttunen råkade se på vägen till kolumbariet, den djupa cylindriska gropen för en urna som strax ska nedläggas.
– Begravningsmetoder intresserar mig mycket. När jag kom var det två gubbar som höll på och grävde den med specialbyggda spadar. Nu när jag går här systematiskt har jag börjat prata med dem som jobbar här, och ibland mejlar jag killen som ansvarar för städningen om jag tycker att det är ostädat. Jag är nästan en av dem, jag vet inte vad de tycker om det men här är jag.
Att man gråter hela tiden under arbetets gång får inte störa.