Ett ar­be­te bland and­ra

Det finns ing­et sor­gear­be­te som mås­te ut­fö­ras och bli fär­digt, utan sor­gen är ett till­stånd som på­går. Jag vet in­te hur länge det här tar – men jag för­sö­ker hit­ta oli­ka vägar att or­ka le­va med den, sä­ger Katri­i­na Hut­tu­nen.

Hufvudstadsbladet - - Ledare - 029 080 1333, pia.ingstrom @ksf­me­dia.fi TEXT: PIA INGSTRöM

”Jag ha­de be­stämt mig ge­nast när min dot­ter dog att jag in­te skall blun­da. Jag går rakt mot skul­den och sor­gen och själv­ha­tet som är det värs­ta och svå­ras­te att job­ba med, att man ha­tar sig själv och kän­ner sig så skyl­dig.” Katri­i­na Hut­tu­nen har över­satt Na­ja Ma­rie Aid­ts bok om en sons död sam­ti­digt som hon sör­jer sin egen dot­ter.

Vi du­kar upp grönt te och cro­is­san­ter i ko­lum­ba­ri­et på San­dudds be­grav­nings­plats. Där­in­ne är det varmt och luf­ten känns mjuk att an­das efter den bi­tan­de mar­sky­lan där­u­te.

– Kän­ner du dof­ten? Det dof­tar torr as­ka sä­ger de som job­bar här, det kan kän­nas li­te spe­ci­ellt i bör­jan, sä­ger Katri­i­na Hut­tu­nen.

Här, bakom en av de svar­ta sten­plat­tor­na, finns hen­nes dot­ters stoft. Dot­tern be­gick själv­mord för ett och ett halvt år se­dan, 26 år gam­mal.

– Kan man sä­ga att hon lig­ger be­gravd när hon bli­vit kre­me­rad och finns i en ro­sa le­rur­na?

Ko­lum­ba­ri­et och he­la be­grav­nings­plat­sen är en vik­tig del av Hut­tu­nens var­dag. Hit kom­mer hon dag­li­gen om hon in­te är på re­sa. Hon bor se­dan ett år ba­ra ett sten­kast här­i­från.

– Minst en tim­me är jag på kyr­ko­går­den var­je dag, och härin­ne bru­kar jag sit­ta och lä­sa och skri­va och fun­de­ra. Jag be­trak­tar mi­na kyr­ko­gårds­pro­me­na­der som ar­bets­tid, ibland känns det näs­tan som att jag har ett kon­tor här. Jag ta­lar i te­le­fon och sva­rar på e­post och lad­dar upp mig. Sen går jag hem och fort­sät­ter job­ba.

Vi har träf­fats för att ta­la om hur det var för Hut­tu­nen att efter dot­terns död över­sät­ta den dans­ka för­fat­ta­ren Na­ja Ma­rie Aid­ts bok har dø­den ta­get no­get fra dig så giv det til­bage, som hand­lar om hur för­fat­ta­rens 25­åri­ga son i mars 2015 dör i en olyc­ka som följd av en hal­lu­ci­no­genpsy­kos. (Se re­cen­sio­nen på si­dan 30.)

”En helt nor­mal ar­bets­upp­gift”

Strax efter dot­terns död kon­tak­ta­de Hut­tu­nen al­la si­na upp­drags­gi­va­re, för­läg­gar­na som hon över­satt böc­ker för från dans­ka, nors­ka och svens­ka.

– Jag med­de­la­de att jag tän­ker job­ba som förr men det kan hän­da att jag blir säm­re än ti­di­ga­re. Jag är väl­digt tack­sam för att de har li­tat på mig, jag har he­la ti­den va­rit nor­malt full­bo­kad fast jag själv ibland tyckt att min in­sats va­rit säm­re – sorg ger min­nes­luc­kor, sömn­pro­blem, be­te­en­de­stör­ning­ar och för­säm­rad kon­cent­ra­tions­för­må­ga.

Na­ja Ma­rie Aid­ts bok om so­nens död ha­de Hut­tu­nen hört ta­las om re­dan in­nan för­la­get S&S tog kon­takt och frå­ga­de om hon kun­de tän­ka sig att över­sät­ta den.

– Det var mo­digt av min för­läg­ga­re att våga gö­ra det. Jag är tack­sam för upp­dra­get. Man tar det som ett jobb, gör så gott man kan och lär sig nå­got på vägen om li­vet och dö­den. Å ena si­dan: – Den var en helt nor­mal ar­bets­upp­gift, li­ka svår som al­la and­ra böc­ker, ba­ra med stör­re per­son­lig be­rö­rings­y­ta. Man mås­te för­hål­la sig till det som proffs. Att man grå­ter he­la ti­den un­der ar­be­tets gång får in­te stö­ra. Det är mänsk­ligt. Över­sät­ta­ren bor­de kun­na för­sö­ka tol­ka ock­så det som in­te sägs ex­pli­cit, el­ler ge en il­lu­sion av att hen­nes tolk­ning du­ger här. Ibland miss­lyc­kas det grovt. He­la över­sätt­ningslit­te­ra­tu­ren är ju på sätt och vis fusk! Å and­ra si­dan: – Jag ha­de be­stämt mig ge­nast när min dot­ter dog att jag in­te skall blun­da. Jag går rakt mot skul­den och sor­gen och själv­ha­tet som är det värs­ta och svå­ras­te att job­ba med, att man ha­tar sig själv och kän­ner sig så skyl­dig. Det var väl­digt tufft, och jag jäm­för­de min upp­le­vel­se med Aid­ts he­la ti­den me­dan jag över­sat­te.

Aidt skri­ver om sin svå­rig­het att skri­va, om språ­ket som går sön­der och för­svin­ner efter so­nens död, men för Hut­tu­nen fanns det kvar som ar­bets­red­skap, ”det en­da som fun­ge­rar är att skri­va”. In­te myc­ket an­nat finns kvar.

Hut­tu­nen grå­ter helst i en­sam­het, men no­te­rar att Aid­ts bok in­ne­hål­ler många be­skriv­ning­ar av hur hon och hen­nes an­hö­ri­ga grå­ter och sör­jer till­sam­mans och in­för varand­ra, dra­ma­tiskt och hög­ljutt. Ock­så lik­he­ter finns. – Aidt kri­ti­se­rar ald­rig med ett ord sin son för att han tog hal­lu­ci­no­ge­na svam­par. Det hör till mo­ders­rol­len att man ska skyd­da och för­sva­ra si­na barn och in­te kri­ti­se­ra el­ler dö­ma dem för att de le­ver som de gör när de är vux­na. Han rök­te på ibland, han tog svamp – in­te med ett ord ifrå­ga­sät­ter hon det. Och det är vik­tigt för hen­ne att un­der­stry­ka att so­nens död var en olyc­ka, in­te ett själv­mord. Jag fun­de­ra­de myc­ket på hur stark hon är i den rol­len och upp­fatt­ning­en.

Hut­tu­nen har ock­så fun­de­rat på det här med att skyd­da och för­sva­ra sitt barn, ur en an­nan vin­kel:

– Jag tän­ker på min dot­ter var­je dag och var­je natt, he­la ti­den – och det har bli­vit vik­tigt för mig att un­der­stry­ka att hon in­te var ut­stött utan so­ci­alt be­gå­vad, att hon var äls­kad och sköt­sam, att hon in­te var miss­bru­ka­re, att hon in­te drack al­ko­hol, att hon in­te tog me­di­ci­ner, att hon var en or­dent­lig flic­ka. Jag vet in­te var­för det är så vik­tigt. Men mo­ders­kär­le­ken är så­dan att man in­te skall kri­ti­se­ra ens ett själv­mord. Jag för­sva­rar hen­ne och tyc­ker att hon ha­de rätt att gö­ra det, att det var hen­nes en­da al­ter­na­tiv i den si­tu­a­tion hon be­fann sig i. Men kän­ner du ing­en vre­de för att hon gjor­de så här, läm­na­de dig med din sorg? – In­te mot hen­ne! Jag är ra­san­de på myn­dig­he­ter­na och den psy­ki­a­tris­ka sjuk­vår­den som bor­de ha vår­dat hen­nes de­pres­sion i stäl­let för att ba­ra ge hen­ne pil­ler. Jag kän­ner vre­de mot mig själv för vad jag gjor­de och in­te gjor­de och mot al­la dum­ma män­ni­skor som jag nu­me­ra har väl­digt svårt att to­le­re­ra. Jag har efter hen­nes död upp­levt så många ic­ke­ mö­ten, så myc­ket grymt och okäns­ligt be­mö­tan­de, och det gör mig för­ban­nad, så­rad och skör.

Katri­i­na Hut­tu­nen sä­ger sig ock­så ha av­un­dats Na­ja Ma­rie Aidt hen­nes sto­ra fa­milj och skydds­nät, med för­äld­rar, sys­ter, man och ex­man, fle­ra sö­ner, barn­barn och vänkrets. Själv räk­nar hon upp sin son, sin mor och sin ex­svä­gers­ka som de en­da som de­lar sam­ma sorg som hon – och så i viss mån dot­terns vän­ner som sör­jer hen­ne på sitt sätt.

”Hop­pas du bör­jat åter­häm­ta dig”

– Två må­na­der efter min dot­ters död fick jag e­post av en för­läg­ga­re som skrev ”Hej, hop­pas du har bör­jat åter­häm­ta dig”! Jag sva­ra­de: ”Fan, jag har in­te bör­jat åter­häm­ta mig men du kan er­bju­da mig jobb som förr och jag gör så gott jag kan. Om ditt barn skul­le dö, när tror du att du skul­le bör­ja åter­häm­ta dig?” Det var en vux­en man med eg­na barn och barn­barn! Och en fö­re det­ta vä­nin­na ur­skul­da­de sig med att hon in­te ta­git kon­takt för att hon va­rit så dep­pig efter att hen­nes dot­ters hund ha­de dött!

Hut­tu­nen skri­ver nu på en egen bok, om sin dot­ters död och om sorg, skuld och skam med den eg­na sor­gen som ut­gångs­punkt. Hon har för­dju­pat sig i sor­ge­te­o­ri, sör­jan­dets fi­lo­so­fi och döds­forsk­ning.

– Na­jas bok är en vik­tig in­sats i sor­ge­lit­te­ra­tu­ren, och ge­nom att dis­ku­te­ra den fins­ka ver­sio­nen av den kan man even­tu­ellt be­ly­sa pro­ble­ma­ti­ken kring den aku­ta sor­gen och för­må­gan – el­ler oför­mågan – att kun­na och or­ka ar­be­ta un­der en så­pass djup ex­i­sten­ti­ell kris. När man är för­svars­lös och stö­ter på des­sa dum­ma, takt­lö­sa, ofi­na och grym­ma med­män­ni­skor, blir bör­dan mång­fal­digt tung att bä­ra. Det tror jag blir min mis­sion att för­sö­ka åt­gär­da, låt gå att jag där­med läm­nar ut mig själv – men in­te mitt dö­da barn.

Var tyst och lyss­na

Katri­i­na Hut­tu­nen har fått krishjälp, och en tid gick hon hos en psy­ko­te­ra­peut en gång i vec­kan.

– Det jag fick av ho­nom var att det änt­li­gen fanns nå­gon som or­ka­de lyss­na utan att pra­ta om sig själv el­ler ge dum­ma råd. Han fanns där för mig. Vis­ser­li­gen tog han be­talt men

det var min tid, 45 mi­nu­ter i vec­kan då jag ohäm­mat kun­de pra­ta om min sorg utan att be­hö­va ta ställ­ning till hans upp­le­vel­ser.

När jag lyss­nar på Katri­i­na Hut­tu­nen in­ser jag att det finns en mas­sa fel­ak­ti­ga svar på den sör­jan­des ut­sa­gor, men inga rät­ta. Det rät­ta är kanske i stäl­let att va­ra tyst och lyss­na, att in­te gå över ga­tan el­ler vän­da ryg­gen till – el­ler bör­ja de­la med sig av si­na eg­na be­kym­mer.

Hon är in­te in­tres­se­rad av kam­rat­stöd, sä­ger Hut­tu­nen strängt, hon är in­tres­se­rad av sin egen sorg. Hon or­kar in­te ta ställ­ning till and­ras sor­ger och trös­ta nå­gon.

– Jag skul­le vil­ja sä­ga åt de män­ni­skor som ut­satt mig för så myc­ket grym­het: ”Hur skul­le ni själ­va vil­ja bli be­hand­la­de om ert barn dog?” Men många har sagt att den tan­ken är så ab­surd, så omöj­lig, den gör så ont så man vill in­te tän­ka den. Och så tror man att man är trygg, när man in­te släp­per dö­den nä­ra ens i tan­ken...

”I sor­gens famn”

Hut­tu­nen har i sin sorg gjort som hon all­tid gör – läst, ta­git re­da på, för­dju­pat si­na kun­ska­per. En fors­ka­re som hon hit­tat tröst hos är Ma­ri Pulk­ki­nen som dis­pu­te­rat på finsk sorg och gett ut boken Surun sy­lis­sä (”I sor­gens famn”).

– Hon skri­ver att man ska ha lov att sör­ja, man får va­ra då­lig och pas­siv och pas­si­vag­gres­siv ock­så – att det in­te finns en­ty­digt rät­ta sätt.

– Dö­den är ett ta­bu­be­lagt äm­ne, själv­mord ett än­nu stör­re ta­bu – men det störs­ta av ta­bun är sor­gen. Mo­der­na sor­ge­te­o­ri­er ser in­te sor­gen som en sjuk­dom, och in­te hel­ler som ett ar­be­te. Det finns ing­et sor­gear­be­te som mås­te ut­fö­ras och bli fär­digt, utan sor­gen är ett till­stånd som på­går. Mig har den in­va­li­di­se­rat, kanske per­ma­nent. Jag vet in­te hur länge det här tar – men jag för­sö­ker hit­ta oli­ka vägar att kun­na le­va med den.

Ett våld mot ti­dens ”gång”

Aidt ci­te­rar i sin bok De­ni­se Ri­leys Ti­me Li­ved, Wit­hout Its Flow, som hon skrev efter sin unga sons död:

”Ett plöts­ligt döds­fall be­går, för de ef­ter­le­van­de, ett så­dant våld mot ti­dens ’gång’ att den stan­nar upp och lång­samt sam­las i en stor bas­säng. (...) Man le­ver in­ne i en stor cir­kel utan kant.” När du tän­ker ”om tre år” el­ler ”om fem år” – var är du då? – Min sorg är fort­fa­ran­de i en akut fas, jag vet in­te hur det blir men jag lo­var ingen­ting.

När sor­gen drab­ba­de Katri­i­na Hut­tu­nen slu­ta­de hon helt dric­ka al­ko­hol, av­böj­de al­la slags me­di­ci­ner, till och med sin ko­les­te­rol­me­di­cin slu­ta­de hon ta när det vi­sa­de sig att den på­ver­ka­de hen­nes sömn­kva­li­tet. Hon in­såg att hon be­höv­de så god sömn som möj­ligt, trots att hon sä­ger sig so­va ”då­ligt men myc­ket”.

– Det är vä­sent­ligt för mig att in­te rub­ba käns­lo­li­vet med psy­ko­far­ma­ka, lug­nan­de me­del, al­ko­hol el­ler dro­ger. Du märk­te sä­kert i Na­jas bok hur hon dä­re­mot i bör­jan käm­par med det fak­tum att hon dric­ker för myc­ket. Jag tror näs­tan att det hör ihop med hen­nes räds­la för att va­ra en­sam. Se­dan skri­ver hon att hon in­te kan be­sö­ka kyr­ko­går­dar el­ler mu­se­er. För mig är det tvärtom, jag har all­tid va­rit en kyr­ko­gårds- och mu­sei­män­ni­ska, nu me­ra än nå­gon­sin. Men på grund av so­ci­a­la no­jor trivs jag bäst med mig själv nu­me­ra och vill helst in­te um­gås med folk.

– Min ex-man ma­ri­ne­ra­de sig i al­ko­hol efter vår dot­ters död. Min son, hen­nes sto­re­bror, er­bjöds efter hen­nes själv­mord sam­ma an­ti­de­pres­si­va lä­ke­me­del som hon an­vän­de för att av­slu­ta sitt liv. Han väg­ra­de.

Katri­i­na Hut­tu­nen är in­te re­li­giös.

– Men jag har fått en kris­ten upp­fost­ran. Jag vet hur man re­so­ne­rar i den evan­ge­lisk-lut­hers­ka kyr­kan, som har bli­vit väl­digt vik­tig för min 81-åri­ga mor efter min dot­ters död. Hon får tröst av guds­tjäns­ter, bön och psal­mer, det un­nar jag hen­ne na­tur­ligt­vis.

Plats finns

Hut­tu­nen fick käm­pa för att få sin dot­ter be­gravd på San­dudd, ko­lum­ba­ri­et var en­da stäl­let där det fanns plats.

– Som du ser finns det tom­ma plat­ser här, det är in­te så po­pu­lärt i Fin­land med ko­lum­ba­ri­er av nå­gon an­led­ning. Men en in­negrav be­hö­ver man in­te skö­ta och man kan kom­ma hit obe­ro­en­de av vä­der och års­tid, här är varmt och skönt och ljust.

Vi går ut i den hår­da mars­so­len, Hut­tu­nen kas­tar än­nu en blick på den svar­ta plat­tan bakom vil­ken dot­tern vi­lar, och vin­kar kort (”jag bru­kar gö­ra så”). Se­dan går vi och tit­tar på min mam­mas grav i när­he­ten, och där­ef­ter på en in­tres­sant sak som Hut­tu­nen rå­ka­de se på vägen till ko­lum­ba­ri­et, den dju­pa cy­lind­ris­ka gro­pen för en ur­na som strax ska ned­läg­gas.

– Be­grav­nings­me­to­der in­tres­se­rar mig myc­ket. När jag kom var det två gub­bar som höll på och gräv­de den med spe­ci­al­bygg­da spa­dar. Nu när jag går här sys­te­ma­tiskt har jag bör­jat pra­ta med dem som job­bar här, och ibland mej­lar jag kil­len som an­sva­rar för städ­ning­en om jag tyc­ker att det är ostä­dat. Jag är näs­tan en av dem, jag vet in­te vad de tyc­ker om det men här är jag.

Att man grå­ter he­la ti­den un­der ar­be­tets gång får in­te stö­ra.

FO­TO: CATA PORTIN

FO­TO: CATA PORTIN

– Jag ha­de be­stämt mig ge­nast när min dot­ter dog att jag in­te skall blun­da. Jag går rakt mot skul­den och sor­gen och själv­ha­tet som är det värs­ta och svå­ras­te att job­ba med, sä­ger Katri­i­na Hut­tu­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.