Valperiodens viktigaste fråga
Social- och hälsovårdsreformen är en fajt om samhälleliga strukturer.
● ”Jag vet att ni är trötta på att höra om social och hälsovårdsreformen, men snälla orka lyssna en gång till. Detta är nämligen den största kampen om den finländska välfärdsstatens framtid på en väldigt lång tid. Social och hälsovårdsreformen handlar om enligt vilka principer de välfärdstjänster som vi alla behöver och finansierar produceras. Därför är det en fråga som angår var och en av oss.”
● Så har jag inlett en mängd publiktillställningar under de senaste åren, och så kommer jag att inleda alla mina framträdanden under våren. Social och hälsovårdsreformen är en fajt om samhälleliga strukturer. Om regeringen lyckas köra igenom lagen som innebär att offentliga och privata producenter jämställs som konkurrenter inom primärvården, och som innebär en historiskt stor marknadsreform av de offentliga välfärdstjänsterna, blir det betydligt svårare att reparera skadorna efter att lagen redan är godkänd. Av den orsaken är social och hälsovårdsreformen en fajt som vi inte har råd att förlora denna vår.
Den andra orsaken till att vi inte har råd att förlora fajten om reformen är kombinationen av att marknadsmodellen ökar kostnaderna, samtidigt som regeringen genom en strikt budgetram tänker spara hela tre miljarder euro i kostnadsökningen. Slutresultatet är med andra ord att en större del av skattemedlen i fortsättningen går till stora vinstdrivande hälsoföretag samt till att finansiera förhållandevis friska och friska finländares hälsovård. Samtidigt kommer landskapen att vara tvungna att genomföra stora besparingar i de offentliga tjänster som de ansvarar för.
Att regeringen fortfarande är knäpptyst om vad dessa besparingar i praktiken kommer att innebära i fråga om kvaliteten på servicen eller serviceavgifterna är en skandal. I stället får vi hålla oss till godo med byråkratiska formuleringar av god finansministeriumkvalitet. I lagförslaget står det bland annat att om efterfrågan på bastjänster snabbt växer måste antingen kvaliteten eller tillgängligheten på servicen ge efter (joustaa). I en intervju i Helsingin Sanomat konstaterar en tjänsteman på Finansministeriet att besparingarna inte innebär att personalutgifterna minskar utan att de inte växer i takt med servicebehovet.
● Under de senaste veckorna har regeringspartierna gång på gång sagt att oppositionen inte har några realistiska alternativ till regeringens reformmodell. Det stämmer inte. I dagsläget har såväl SDP, De gröna som Vänsterförbundet uttryckt sitt stöd för en landskapsbaserad social och hälsovård utan marknadsmodell. Denna modell är de facto en MER realistisk modell än den som regeringen förespråkar.
Alla riksdagspartier är överens om att det behövs större enheter än kommunerna för att producera social och hälsovården. Grundlagsutskottet har dock ratat såväl samkommuner som ansvarskommuner som förvaltningsmodeller, men däremot gett grönt ljus för landskap med självstyre. Om regeringen tog sitt förnuft till fånga skulle man bereda en landskapsbaserad social och hälsovårdsmodell där det offentliga fortfarande huvudsakligen producerar välfärdstjänsterna. I stället har man valt en extremt kritiserad marknadsmodell med mycket stora risker såväl gällande EUrätten som kostnadsökningar, som man driver igenom med en extremt knapp parlamentarisk majoritet. Sämre politiskt ledarskap får man verkligen leta efter.