Tala mer om kompromisser, inte bara om makt
● Kataloniens exledare i exil, Carles Puigdemont, sitter i tyskt fängelse och kommer med största sannolikhet att utlämnas till Spanien. Nio andra katalanska ledare har redan gripits.
I ett skärpt utrikespolitiskt läge mellan flera EU-länder och Ryssland på grund av förgiftningsskandalen, den så kallade Skripalaffären i Storbritannien, utvisas diplomater medan man samtidigt betonar att det är viktigt att dialogen med Ryssland upprätthålls.
Men var blev den interna dialogen? EU:s megafon är väl inte enbart riktad utåt?
Carles Puigdemont borde förstås aldrig ha kommit till Finland. Vi ligger illa till geografiskt. Och långt borta från Belgien och Bryssel, hur gärna vi än försöker forcera avståndet med direktflyg. Flyget tillbaka vågade nämligen Puigdemont inte ta som planerat när den spanske domaren Pedro Llarena i fredags återaktiverade åtalen mot den katalanske politikern. Llarena till och med såg till att efter kontorstid en fredag eftermiddag precisera sina krav till de finska myndigheterna.
Kanske det helt enkelt var en skenmanöver. Finland är ett nordiskt land och Puigdemont har tidigare besökt Danmark utan att Spanien krävde att han utlämnas. Danmark hade enligt uppgift avvisat en sådan begäran. Puigdemont klarade sig ut ur Finland och genom både Sverige och Danmark men greps i Tyskland.
Räknade Spanien med att inget nordiskt land kommer att lämna ut Puigdemont? Var Spaniens taktik att få honom att välja landvägen genom Tyskland?
Det påstår i alla fall Dagens Nyheter som hävdar att Puigdemont helt enkelt gick i en skickligt gillrad fälla.
För Tyskland kommer med största sannolikhet att utlämna Puigdemont.
Då sitter tio av Kataloniens före detta politiska – folkvalda – ledare i fängelse i väntan på en rättegång som med största sannolikhet kommer att resultera i fängelsedomar upp till 30 år.
Och var står Spaniens premiärminister Mariano Rajoy? Han tiger och vill inte förhandla för hans ställning är svag. Att han över huvud taget kunde placera sig på premiärministerposten har han det katalanska partiet Ciudadanos att tacka för.
Och Ciudadanos, som kategoriskt motsätter sig självständighet och vill att det spanska språket ska vara jämställt med katalanskan också i Katalonien, är det största enskilda partiet i Katalonien, låt vara att koalitionen för självständighet tillsammans har majoritet. Inte nog med det. Ciudadanos kan gå om Rajoys parti PP i nästa val i Spanien inom ett par år.
EU blundar och tiger. Kan inte annat. För i EU har autonoma regioner ingen röst, alltså är Katalonien Spaniens interna angelägenhet. Skottland är Storbritanniens sak och ytterligare tiotals andra regioner inom EU sina respektive moderländers interna angelägenhet. Ett EU som tampas med medlemmar – nationalstater – som alltför ofta drar åt olika håll vill inte ta på sig ytterligare problem. Men lojaliteten
Tre brittiska politiker har i princip dödförklarat Belfastavtalet från den 10 april 1998. Det väcker oro för ingen vill se brittiska vakttorn på Nordirland igen, skrev brittiska The Guardian nyligen.
YRSA GRüNE
frilansjournalist med utrikesoch säkerhetspolitik som specialområde
ställs på prov. För vi talar om flera miljoner EU-medborgare.
Nordirland är en del av Storbritannien men med ett eget självstyre, återupprättat 1998 genom det så kallade Belfastavtalet mellan Dublin, London och Nordirlands politiska partier. Det dröjde innan självstyret kom i gång och efter att man äntligen hade fått det att fungera kollapsade det igen. Mer än ett år efter valet på Nordirland har partierna inte lyckats enas om en lokalregering. Två Tory-politiker och en parlamentsledamot från Tories har i separata uttalanden avfärdat Belfastavtalet som förlegat.
Det handlar inte bara om en del av det brittiska riket, utan om hela EU. EU-medlemmen, republiken Irland, vill inte ha en gräns mellan republiken och de sex brittiska grevskapen i norr. Hur det ska gå till vet ingen, trots premiärminister Theresa Mays försäkranden om att frågan ska lösas så att gränsen i praktiken förblir lika obemärkt som den är i dag trots att brexit enligt May blir i det närmaste total.
Men Belfastavtalet stöddes av över 90 procent av irländarna och över 70 procent av nordirländarna. Man hoppades också att det skulle fungera som modell för andra områden i Europa som ville ha mer egen bestämmanderätt. Sådana avtal skrotas inte lättvindigt.
Puigdemont uteslöt inte utökad autonomi som alternativ när han talade inför Nya utrikespolitiska samfundet i fredags. Tidigare sade han till brittiska BBC att den schweiziska modellen med kantoner kunde vara ett alternativ. Hela den katalanska politiska toppen som nu ställs inför domstol har konsekvent förespråkat förhandlingar och står för en pacifistisk linje.
I EU:s mångomtalade verktygslåda tycks det saknas något. Medlemmarnas interna diversitet är ingenting annat än EUmedborgarnas önskan att göra sin röst hörd. Hur ska EU förverkliga målet att skapa enhet inte bara nationalstaterna emellan utan mellan alla EU-medborgare om inte en lösning finns för hur man kunde öppna för också interna dialoger? Det är inte lätt. Men i längden det enda alternativet om EU ska överleva.
Nationalstater kan förstås visa sin makt och kasta oliktänkare i fängelse. Eller upplösa ett självstyre. Och separatister kan ta till våld.
Men inget av dessa alternativ är en hållbar lösning.
Demokrati innebär rättigheter och skyldigheter. Men demokrati handlar också om förhandlingsvilja och kompromisser.
EU kunde ändra den existerande rätt tandlösa Europeiska regionkommittén. Eller skapa ett nytt forum för de autonoma regionerna inom EU där de kunde göra sin röst hörd.
För i längden kommer EU inte att kunna undvika att ta itu med frågan.