Kalle smet från fronten
Signaturen Kentta skriver om sin morfar som värvades till de röda, men som sedan smet och gav sig som fånge till de vita. Han dömdes för landsförräderi.
Den här sanna historien handlar om min morfar, Kalle Nyqvist, som deltog i inbördeskriget, året 1918. Det var min mor som berättade det lite före sin död för omkring sju år sen. Då var hon ännu i sådant skick mentalt att jag förstod att det var sant. I släkten talade man inte om krig, det var helt enkelt tabu. Jag ville ändå kolla sanningen och begav mig till riksarkivet och fick historien bekräftad eftersom morfar hade varit krigsfånge då han var på de rödas sida.
Morfar jobbade på Paloheimo såg i Loppis i Tavastland som arbetsledare och deltog i skogavverkningar. Han blev då oroligheterna eskalerade agiterad att delta på de rödas sida i kriget. Han var lovad två portioner mat om dagen och en lön som skulle garantera en inkomst då såg- verksamheten lades ned på grund av kriget.
Morfar stationerades i vaktuppgifter öster om Tavastehus och fick också ett gevär och ammunition.
Det visade sig senare på senvintern att han inte fick vare den lovade lönen eller de två matportionerna.
Morfar hade tre barn att försörja, födda 1914, 1916 (min mor) och 1918. Barnens mamma var hemma och skötte barnen och huset.
Då beslöt morfar att smita från fronten. Det första han gjorde var att slänga geväret med ammunition på ett lastbilsflak som var i de rödas bruk.
Sedan gick han till fots till Riihimäki och gav sig som fånge till de vitas kommendör. Han fängslades, förhördes och blev dömd för landsförräderi. Förslaget till dom blev sex år tukthus, samtidigt som han förlorade sina medborgerliga rättigheter. Fängelsetiden började i maj. Morfar var fängslad i Riihimäki.
Vid noggrannare förhör visade det sig att morfar inte var av ”agiterartyp”, att han var familjeförsörjare med tre barn och av sågens ledning utpekades som en exemplarisk förman för arbetarna.
Morfar Kalle frigavs i augusti samma år och förslaget till dom förkastades.
Senare fick han ett förtroende i rättsväsendet och satt som lagman i Riihimäki, berättade min mor.
Då kriget var slut jobbade han på sågen hela återstående delen av sitt arbetsliv, tills han blev pensionerad. Kentta