Morfar överlevde Sveaborg

Ann-Mari Lindberg minns sin morfar – han deltog i striderna på de rödas sida och satt i fångläger på Sveaborg. Han överlevde men upplevelserna pinade honom under resten av hans liv.

Det första jag läser på Riksarkivet om min morfar är hans nådeansökan. Enligt Domstolen för Statsförbrytelser har morfar som ledande person i röda gardets verksamhet gjort sig skyldig till brott mot staten och landsförräderi och döms att kvarhållas 8 år på tukthus. Han förlorar sitt medborgerliga förtroende för 15 år utöver strafftiden och ska betala 700 mark i ersättning.

Morfar deltog i striderna i Alberga, han togs till fånga med vapen i hand och fördes till Sveaborg. Vid förhören framgår att han är gift, har fem barn, det yngsta är ett år, min mamma är 7 år. Morfar hade fungerat som vakt vid de rödas högkvarter, granskat ammunitionslager, gjort husundersökningar.

Det fanns inte bevis för att han deltagit i mord, rån, mordbränder, ändå ansågs han vara farlig och hålls arresterad. Morfar förs vidare till fånglägret i Ekenäs. Det är märkligt att morfar överlever, hungern är svårast. Han äter daggmaskar i groblad och trädens bark. Han blir frigiven 1919 och börjar köra taxi. Men de svåra upplevelserna blev en pina, med tiden blev han alkoholiserad och avlider 1933 vid 50 års ålder.

Jag är djupt skakad av allt som kommer upp i dagen av hämnd, arkebuseringar, orättvisor och umbäranden. Det gick ända till år 1970 innan ett monument restes över de kvinnor och män som stred på den röda sidan 1918, som stupade och förintades i fånglägren. Konstnären heter Taisto Martiskainen och skulpturen Crescendo, som är en musikterm och betyder ”med växande styrka”. Då jag står vid monumentet på Norra Stadionvägen i Bortre Tölö och blickar upp i de omgivande björkarnas och tallarnas kronor hör jag en sorgesång. Den tröstar mig en smula.