Kom ihåg att andas bara
I mars 2015 dog den danska författaren Naja Marie Aidts 25-årige son Carl i en olycka. Hon skrev en bok om honom.
Naja Marie Aidt
har døden taget noget fra dig så giv det tilbage. Carls bog Gyldendal 2017
Jos kuolema on vienyt sinulta jotakin anna se takaisin Övers. Katriina Huttunen S & S 2018
Först tänkte jag att jag inte vill läsa den här boken alls. Sen tänkte jag att så länge jag inte äger den utan bara lånar den på biblioteket och inte tar hem den, så kanske då. Men till slut håller jag ett köpt eget exemplar av den i min hand hemma och börjar läsa, och det kändes som att jag inte kan röra mig för att det ligger en sådan tyngd över mitt bröst. Så förstår jag att den går att läsa, bara jag andas.
I mars 2015 dog den danska författaren Naja Marie Aidts 25-årige son Carl i en olycka. Det författare gör är att skriva – gestalta och uttrycka språkligt, skapa språklig mening genom meningar, ord vid ord – så det måste bli en bok. Och eftersom vi alla är rädda för att döden ska drabba någon vi älskar, för att världen och språket skall gå sönder omkring oss, så är vi många som vill läsa den. Vi vill veta hur det blir och om de överlevande överlever, om meningen kan återuppstå eller om det föds ny me- ning fast den dyrbaraste och mest meningsgivande man haft – kärleken till sitt barn till exempel – förstörs i en katastrof.
Naja Marie Aidt visar oss: Stunden då olycksbudet slår ner i en varm familjesamvaro med ett telefonsamtal man inte svarar på för att man inte tror att det är viktigt, tills alla mobiler i huset börjar ringa i hotfull kör och man förstår att man måste. Skadorna en ung stark manskropp ådrar sig då den störtar ner från femte våningen. Den gråtande, chockade, skrikande hopen av närstående som ramlar över varandra i sjukhusets korridorer. Organdonationsdiskussionen, begravningen, småsyskonens reaktioner, polisrapporten ...
Och sen hur det som för den sörjande är hennes egnaste, sannaste väsen – för Aidt språket, poesin, litteraturen, att skriva – rasar ihop.
Först, på sidan 42 i den danska utgåvan (min övers.):
”JAG LÄSER INTE JAG SKRIVER INTE JAG LYSSNAR INTE PÅ MUSIK JAG TÄNKER MED FÖRAKT PÅ FOLK SOM SKRIVER OM DÖDEN SOM KOKETTERAR MED DÖDEN MÅLAR DÖDEN DÖDEN GÅR VID VÅR SIDA DEN ÄR VERKLIG DEN ÄR INTE SKÖNSKRIFT [...] JAG HATAR ALLT DET JAG SJÄLV HAR SKRIVIT OM DÖDEN [...]”
De sörjandes chockspråk blir ett underligt tungomål där alla betydelser förskjutits så de talande börjar krafsa citationstecken i luften med fingrarna kring vanligen oproblematiska ord. ” Hur ’har’ ’du’ det ’nu’? Lite ’bättre’. Har ’du’ överhuvudtaget ’sovit’? Ja, ’jag’ har ’sovit’ lite.”
Den kronologiska berättelsen om händelseförloppet varvas så småningom med resonemang kring sådant andra skrivit.
På sidan 131 kan vi redan andas i fas med en syntax och tänka på ett metaperspektiv. Det fragmentariska och brutalt expressiva ger mera plats åt diskursiva, intelligenta utsagor. Aidt reflekterar över en iakttagelse delad av många hon citerar och refererar: att språket fragmentariseras, att ”[S]kriften står öppen och utsöndrar sin oförmåga genom allt det som inte kan stå i den. Ett hål som döden vibrerar i.”
Och i samma stycke hävdar hon ändå, sant och falskt: ”Språket som alltid har följt mig och varit mitt liv kan ingenting.”
Vi ser att språket kan, åtminstone kan det nå oss som läser. Vi kan luta oss mot det, det lugnar och tröstar oss.
Och Aidt vågar också till slut ge oss en sensmoral, ett etiskt rättesnöre att klänga oss fast vid fast det skaver och sticker i handen, det är inte lent. Hon berättar om några dikter om döden som hon skrivit långt tidigare och som nu förefaller att hänga samman med hennes kärlek till just denna son, nummer två av fyra. Bokens titel är från en dikt hon skrev när Carl var 16 år gammal. I de här dikterna finns, om inte en föraning om hans död, så en insikt i hur det dyrbaraste man har alltid innebär också möjligheten av en förkrossande förlust. Och ett försök att gardera sig, att besvärja faran, att peka ut en överlevnadsmöjlighet, ett hopp:
”Ett hopp om att det du gav mig skall växa i andra, om jag förmår att dela det. [...] Som om det som blir givet gick fram och tillbaka hela tiden. Från de levande till de levande. Från de döda till de levande. Och från de levande till de döda. En cirkulär rörelse, inte en lineär,” förklarar Aidt.
Det är inte enkelt, strax i samma andetag förklarar hon hur de här dikterna hos henne nu väcker ett våldsamt och vanmäktigt raseri och hat, som påminner henne om det hon som barn kunde känna inför vuxnas orättvisa övermakt. ”De vuxna bestämmer, och döden bestämmer. Kärleksförlustens svek – de vuxnas svek, de dödas svek – kan man inte undgå. Hård och rasande och förtvivlad måste både barnet och den efterlevande kämpa sig vidare i livet. Och hoppas att den kärlek som är grunden för känslan av förlust är större än förlusten.”
I den bemärkelsen är den här boken i all sin förfärlighet en kärleksgåva till var och en som vågar läsa den. Läs, och kom ihåg att andas bara.
Eftersom vi alla är rädda för att döden ska drabba någon vi älskar, för att världen och språket skall gå sönder omkring oss, så är vi många som vill läsa den.
Naja Marie Aidt kommer till Helsinki Lit i maj. Se också intervjun med hennes finska översättare Katriina Huttunen på föregående uppslag.