Ett värdigt farväl
■ När en känd person dör går det ofta inflation i ord som folkkär och legend, för att inte säga legendar. Men beträffande den svenska skådespelaren Rikard Wolff, som avled i december 59 år gamma, är det nog ingen överdrift att påstå att han var folkkär. Han hade ett brett konstnärskap; förutom skådespelare – hans folkliga genombrott kom som den ikoniska Tom of Finland-figuren Zac i filmen Änglagård – var han även en artist och sångare vars hjärta brann för den franska chansonens stora, Édith Piaf och Barbara. Han behärskade också det skrivna ordet och var förutom publicerad författare flera gånger sommar- och vinterpratade i Sveriges radio.
Julia Stanislawskas dokumentär är inspelad i dödens skuggade de sista åren av hans liv, men är också en berättelse om livsglädje och sårbarhet. Trots att han kämpade hårt med sin andning de sista åren höll han fortfarande välbesökta konserter. I dokumentären får vi se honom sitta med sin syrgas i kulisserna strax innan han går in på scenen. Den medelålders fransyskan Nicole får personifiera publiken – hon kommer ända från Frankrike för att se sin idol, och hon får följdriktigt mot slutet även ett kort möte med Wolff efter en konsert.
Porträttet är både naket och har integritet. Dörren kring det privata i nuet hålls stängd, däremot talar Wolff om sina svårigheter att hantera livet. Rädslan för att bli övergiven verkar ha följt honom genom livet. I dokumentären träffar han en gammal älskare och tillsammans minns de hur svartsjukan tog sig våldsamma uttryck i förhållandet.
Dokumentären innehåller rikligt med fotografier från barnoch ungdomen, och Wolff berättar om hur instabil han var som barn, men också om en sexuellt omtumlande men klargörande upplevelse han hade som tonåring ensam i Paris.
Slutet närmar sig obönhörligt, och Wolffs bröstkorg höjs allt mödosammare. Till slut möter publiken som samlats till en utomhuskonsert i augusti i fjol en lapp om att konserten är inställd. Nicole får gå hem utan att se sin idol. Så ett snabbt klipp till sjukhussägen där Wolff ligger kopplad till maskiner. Men dokumentären väljer att avsluta med bilder av Wolff i sitt element, på scenen, där han tackar och bugar inför publiken. Ett värdigt och osentimentalt avsked. SVT2 21.00, ej i SVT Play