Påsk­höns.

Pu­tin står i Him­len och skri­ker för full hals. Fa­der Brown sva­rar li­ka hög­ljutt från Pa­ra­di­set på and­ra si­dan väg­gen. De två tup­par­na hål­ler si­na re­spek­ti­ve hö­nor i var sitt rum i höns­hu­set, men de pra­tar med varand­ra om det hän­der nå­got spe­ci­ellt. Nu har

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - TEXT: DAN KRONQVIST FOTO: JAN-ERIK WIDJESKOG

Ri­it­ta Ken­ta­la i Träsk­bö­le har ett li­tet grönt hus på sin gård. Där bor hen­nes hö­nor och de två tup­par­na Pu­tin och Fa­der Brown. De har au­to­ma­tisk vär­me och be­lys­ning, och dag­lig städ­ning in­går i av­ta­let. I gen­gäld får Ri­it­ta så myc­ket ägg hon be­hö­ver och li­te till. Al­la hö­nor­na är lantras­höns av Tyr­nävä­s­tam, så höns­hu­set bi­drar ock­så till na­tur­re­surs­in­sti­tu­tet Lu­kes pro­gram för att be­va­ra de ur­sprung­li­ga höns­ra­ser­na.

Ri­it­ta Ken­ta­la i Träsk­bö­le i När­pes har hål­lit sig med hö­nor i åt­ta år. De bor i lyx­klass i Pa­ra­dis­höns­hu­set, ett li­tet ljus­grönt hus med två rum och en ser­vice­tam­bur. När det är var­ma­re har hö­nor­na ock­så en stor in­häg­nad gård där de kan gå och sprät­ta, men på vin­tern hålls de in­ne. Går­den har bå­de tak och väg­gar av me­tall­nät, ef­tersom det kan fin­nas bå­de havs­örn och räv i om­giv­ning­ar­na.

– Det tar ba­ra 45 mi­nu­ter var­je dag att ge hö­nor­na mat och vat­ten, by­ta strö­et och tor­ka av al­la ytor in­ne i höns­hu­set. Det var egent­li­gen job­bi­ga­re att ha hund, sä­ger hon.

Hö­nor­na le­ver gans­ka långt som de vill. De vär­per när det känns så, de ru­var om de vill och de har det varmt och skönt i den spe­ci­al­bygg­da bo­sta­den med au­to­ma­tisk be­lys­ning och vär­me.

Höns­hjär­na är en kom­pli­mang

När nå­gon sä­ger ”höns­hjär­na” är det in­te sä­kert att de me­nar sam­ma sak som Ri­it­ta Ken­ta­la. Hon vet att hö­nor är in­tel­li­gen­ta djur, of­ta smar­ta­re än hun­dar, och att de kan lä­ra sig för­stå många kom­man­don. Det är allt­så in­te fel att gå om­kring och

Jag by­ter gar­di­ner of­ta­re i höns­hu­set än hem­ma. Ri­it­ta Ken­ta­la

pra­ta med si­na höns, det är ba­ra nor­mal kom­mu­ni­ka­tion.

– ”Höns­mam­ma” är på sam­ma sätt ett po­si­tivt lad­dat ord för mig. Jag ser hur hö­nor­na från bör­jan lär si­na kyck­ling­ar hur man ska be­te sig för att kla­ra sig i li­vet. Det har jag haft nyt­ta av i mitt jobb som lä­ra­re. Jag har ta­git bil­der av hur mi­na hö­nor går med kyck­ling­ar­na i rad mel­lan sig och tup­par­na står på vakt först och sist i ra­den. Det kan man an­vän­da när man lär ut tra­fik­be­te­en­de. Jag har kun­nat vi­sa vil­ken om­sorg hö­nor­na vi­sar om si­na små, och an­vän­da ex­emp­len i många sam­man­hang. Jag blir allt­så gär­na kal­lad höns­mam­ma, för det är någon­ting fint, sä­ger hon.

I grun­den är hö­nor so­ci­a­la va­rel­ser, och de har al­la sin egen per­son­lig­het.

Det är nå­got som Ri­it­ta Ken­ta­la tar i be­ak­tan­de in­nan kyck­ling­ar­na får namn. De mås­te he­ta nå­got som pas­sar de­ras ka­rak­tär och ut­se­en­de, sä­ger hon.

Ägg­kläck­ning i sko­lan

– Den bäs­ta upp­le­vel­sen jag haft som lä­ra­re var nog när jag tog en ägg-

kläck­nings­ma­skin till sko­lan och ele­ver­na fick föl­ja med ut­veck­ling­en in­ne i äg­gen. Vi ge­nom­lys­te äg­gen un­der he­la pro­ces­sen, så de såg hur li­vet ska­pa­des där in­nan­för ska­let.

Så för­sik­tigt och tyst ha­de en skol­klass ald­rig rört sig som när ele­ver­na någ­ra åt gång­en fick kom­ma fram till bor­det och tit­ta på äg­gen. Ef­ter 21 dygn kläck­tes kyck­ling­ar­na och klas­sen blev fadd­rar till den nya kul­len, sä­ger Ri­it­ta.

På hön­sens hus­ga­vel häng­er siff­ran fem. Det är in­te hus­num­ret, ut­an en sym­bol för de förs­ta fem hö­nor­na Ag­da, Ada, Ida, Hil­da och Kla­ra. De kom från ett stort höns­hus och såg så ut ock­så.

Fjäd­rar­na var slit­na och hö­nor­na såg all­mänt sorg­li­ga ut tills de hun­nit ac­kli­ma­ti­se­ra sig till det nya li­vet. På den ti­den fanns ock­så hus­kat­ten Sil­via Som­mar­lat som hjälp­te till att hål­la ord­ning.

Hon kom­mu­ni­ce­ra­de ock­så med hön­sen ut­an va­re sig pro­blem el­ler kon­flik­ter.

Det förs­ta höns­hu­set bygg­des med fy­ra gam­la skriv­bords­ski­vor som golv, hund­ra­å­ri­ga föns­ter från ett fä­hus och en del last­pal­lar. Bå­de ut- och in­si­dan skul­le bli snygg. Ri­it­ta Ken­ta­la be­hand­lar si­na höns som hon själv vill bli be­hand­lad, så in­te­ri­ö­rer­na i hu­set må­las var­je år och gar­di­ner­na i fönst­ren är all­tid re­na.

– Jag by­ter gar­di­ner of­ta­re i höns­hu­set än hem­ma, sä­ger hon.

Ef­ter ut­bygg­na­den av hu­set där allt ut­om tak­plå­tar­na är åter­an­vänt finns det plats för max­i­malt 20 hö­nor, men rik­tigt så många bor in­te där nu.

De är lantras­höns av Tyr­nävä­s­tam, en av de ur­sprung­li­ga lantras­stam­mar­na. Lantra­sen kän­ne­teck­nas av an­språks­lös­het och seg­het. De är fris­ka och bå­de ru­var och vär­per iv­rigt.

I Pu­tins av­del­ning av höns­hu­set, allt­så Him­me­len, bor hans ha­rem som be­står av Ka­ne­li, In­kivää­ri, Pap­ri­ka, Lu­mik­ki, Va­nil­ja och Tu­h­ki­mo.

I till­bygg­na­den Pa­ra­di­set härs­kar Pa­ter Brown över Ly­dia, Car­men, Mus­kot­ti, Tosca, Ven­la, Lem­pi och Vi­e­no.

– Jag ser mig som be­va­ra­re av en li­ten spe­ci­ell del av en ur­sprung­lig höns­ras, sä­ger Ri­it­ta Ken­ta­la. Hon hör till dem som be­va­rar lantras­höns in­om na­tur­re­surs­in­sti­tu­tet Lu­kes pro­gram, så hon rap­por­te­rar var­je år och föl­jer in­struk­tio­ner­na om höns­sköt­sel.

Den älds­ta hö­nan i hu­set just nu är Mus­kot­ti som är åt­ta år gam­mal. Hon är en famn­hö­na som upp­skat­tar mänsk­lig när­het, men det gör in­te al­la.

Vär­per i egen takt

– Jag träng­er mig in­te på, det är bäst att hö­nor­na får le­va sitt liv som de själ­va trivs bäst, sä­ger Ri­it­ta Ken­ta­la. De får vär­pa i egen takt, ru­va om de vill och ta hand om si­na kyck­ling­ar ut­an att jag läg­ger mig i det.

Lu­mik­ki vär­per fak­tiskt me­dan vi be­sö­ker höns­hu­set, och Ri­it­ta tac­kar för det.

– Det är just Lu­mik­ki som of­tast ru­var när det ska ru­vas, sä­ger Ri­it­ta Ken­ta­la. Al­la kyck­ling­ar som ibland spring­er om­kring i hu­set är i prin­cip av egen pro­duk­tion, men ibland får de till­skott av nå­gon an­nan som be­va­rar sam­ma stam. Det är vik­tigt ef­tersom allt går ut på att be­va­ra stam­men.

Var­je dag bru­kar hon ploc­ka 4–5 ägg ur re­de­na. En del kan hon an­vän­da i sitt eget hus­håll, and­ra ger hon bort. Hon vet att äg­gen är färs­ka. Rent vat­ten och bra mat in­går i det som kal­las god sköt­sel.

– Att säl­ja ägg är för in­veck­lat, det skul­le krä­va höns­hus i en stör­re ska­la, re­gel­bund­na tes­ter och by­rå­kra­ti, sä­ger hon. Där­e­mot säl­jer hon hö­nor om det bli­vit för många kyck­ling­ar. En del av upp­dra­get är ju att hål­la höns­ra­sen vid liv, och in­te en­bart i det eg­na höns­hu­set.

Allä­ta­re med fin me­ny

– Hö­nor­na är allä­ta­re. De kan äta allt som vi själ­va äter, från för- till ef­ter­rätt. Dess­utom får de na­tur­ligt­vis höns­fo­der, kalk, hav­re och grön­fo­der. På som­ma­ren ploc­kar de gär­na blå­bär i sko­gen här när­mast hu­set. De hål­ler sig strikt till den eg­na tom­ten, ing­en har nå­gon­sin rymt, sä­ger Ri­it­ta. De är för smar­ta för det.

Ägg äts det allt­så myc­ket i hus­hål­let, men Ri­it­ta Ken­ta­la till­re­der ald­rig eg­na hö­nor. Det skul­le bli för per­son­ligt.

– Men vil­ka ägg vi får, gu­lan är näs­tan oran­ge och sma­ken nå­got helt an­nat än i bu­tiks­ägg, sä­ger hon.

FOTO: JAN-ERIK WIDJESKOG

Mus­kot­ti hör till pi­on­jä­rer­na hos Ri­it­ta Ken­ta­la och är re­dan åt­ta år gam­mal. Hon tyc­ker om att va­ra i fam­nen, det gör in­te al­la hö­nor.

En del av Pu­tins ha­rem i den av­del­ning som he­ter Him­len.

Hö­nor­na le­ver i ett om­bo­nat hus med dag­lig städ­ning. Äg­gen blir nå­got i sär­klass, sä­ger Ri­it­ta Ken­ta­la som haft höns i åt­ta år.

Fa­der Brown har sju hö­nor i sitt ha­rem som he­ter Pa­ra­di­set. Det är en me­ra än Pu­tin har på sin si­da av väg­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.