Väl­färds­sta­tens ra­tio­na­li­tet

Hufvudstadsbladet - - Opinion & debatt -

”Men­talt har vi al­la re­dan länge rört oss från ide­a­let om en uni­ver­sell väl­färds­stat, i rikt­ning mot en ka­pi­ta­lis­tisk kon­su­ment­stat.” NORA HäMäLäINEN är fors­ka­re i fi­lo­so­fi.

”Vårdre­for­men hand­lar om ett grad­vist av­stå­en­de från väl­färds­sta­ten, det är dess mål. Väl­färds­sta­tens idé är att sam­häl­let tryg­gar vår vård och ser­vice, nu kom­mer mark­na­den i stäl­let.”

Så sä­ger den fö­re det­ta so­ci­al­de­mo­kra­tis­ka riks­dags­le­da­mo­ten, mi­nistern, lands­höv­ding­en och ju­sti­ti­e­om­buds­man­nen Jacob Sö­der­man i Helsingin Sa­no­mat (18.3) in­för sin 80-års­dag.

Ut­ta­lan­det stic­ker ut i den ak­tu­el­la de­bat­ten om vårdre­for­men, ge­nom att åter­fö­ra frå­gan till ett plan som hand­lar in­te ba­ra om för­valt­nings­form, ut­an om sam­hälls­sy­stem. Där re­ge­rings­par­ti­er­na be­ty­gar att re­for­men hand­lar om att möj­lig­gö­ra väl­färds­sta­ten i en fram­tid med åld­ran­de be­folk­ning och sti­gan­de so­ci­al och häl­so­vårds­kost­na­der, vid­hål­ler Sö­der­man att det hand­lar om ett system­skif­te som av­skaf­far väl­färds­sta­ten.

Den här frå­gan har för­stås ven­ti­le­rats i om­gång­ar, in­te minst av Väns­ter­för­bun­det, men har på den se­nas­te ti­den kom­mit i skug­gan av sam­lings­par­tis­ters kri­tik mot re­for­men: Eli­na Le­pomä­k­is kri­tik mot re­for­mens kost­nads­kal­ky­ler och möj­li­ga verk­ning­ar på tjäns­ter­nas till­gäng­lig­het och Jan Va­paavu­o­ris och and­ras kri­tik mot land­skaps­re­for­mens kon­se­kven­ser för stor­stä­der­na.

Det här är väl­kom­na syn­punk­ter, men be­rör in­te det som Sö­der­man ser som kär­nan i re­for­men: ett skif­te från of­fent­lig häl­so­vård till häl­so­vårds­mark­nad. För da­gens sam­lings­par­tis­ter finns det näm­li­gen ing­en kon­flikt mel­lan väl­färds­stat och mark­nads­lös­ning­ar: en ökad roll för mark­nads­lös­ning­ar be­trak­tas som det ef­fek­ti­vas­te sät­tet att tryg­ga väl­fär­den.

Vad är det då för system­skif­te som Sö­der­man syf­tar på? Lä­ser man stats­rå­dets in­for­ma­tions­si­dor om re­for­men fram­står ju tryg­gan­det av jäm­li­ka tjäns­ter va­ra re­for­mens högs­ta pri­o­ri­tet. En­ligt de­ras be­räk­ning­ar ska an­de­len pri­va­ta ak­tö­rer in­te hel­ler öka dras­tiskt: mer­par­ten av so­ci­al- och häl­so­vårds­tjäns­ter­na an­tas även i fort­sätt­ning­en pro­du­ce­ras av of­fent­li­ga ak­tö­rer. I Sve­ri­ge har man in­fört lik­nan­de val­fri­het och ökat an­de­len pri­va­ta tjäns­te­pro­du­cen­ter: har Sve­ri­ge då bli­vit ett ic­ke-väl­färds­land?

Sö­der­mans syn­punkt hand­lar lik­väl in­te om att de som sak­nar köp­kraft plöts­ligt i och med re­for­men skul­le fal­la ut­an­för nöd­vän­dig vård. Det hand­lar sna­ra­re om tän­ke­sät­tet som lig­ger till grund för det nya sy­ste­met: ett sy­stem där den en­skil­da bru­ka­ren är kund hos vård­fö­re­tag el­ler of­fent­li­ga tjäns­te­pro­du­cen­ter, med el­ler ut­an of­fent­lig betal­för­bin­del­se.

Att män­ni­skor själ­va kom­mer att stå för en väx­an­de del av no­tan för si­na sjuk­vårds­kost­na­der tycks många ta för gi­vet. Kaup­pa­leh­ti skrev ny­li­gen (26.3) om ett väx­an­de an­tal som teck­nar pri­va­ta sjuk­vårds­för­säk­ring­ar in­för re­for­men. Då re­for­mens hu­vud­sak­li­ga ut­ta­la­de mål vid si­dan om jäm­lik till­gång till tjäns­ter är att få ner kost­na­der­na för so­ci­al- och häl­so­vår­den, kan man för­mo­da att den ”jäm­li­ka” ni­vån, som be­kostas med of­fent­li­ga me­del, in­te i läng­den för­vän­tas va­ra en till­räck­lig ni­vå.

Väl­färds­sta­ten som hi­sto­risk idé och sam­häl­le­ligt pro­jekt hand­la­de om att sam­häl­let till­han­da­hål­ler häl­so­vård och so­ci­a­la tjäns­ter ef­ter be­hov, in­te som en form av all­mo­sor för de fat­ti­ga el­ler åter­bä­ring på me­del­klas­sens hög­re skat­ter, ut­an som en del av en ra­tio­nell sam­hälls­för­valt­ning.

Al­va och Gun­nar Myr­dals klas­sis­ka Kris i be­folk­nings­frå­gan ut­går fak­tiskt från en si­tu­a­tion som lik­nar vår: en åld­ran­de be­folk­ning och kom­man­de pro­blem med för­sörj­nings­ba­lan­sen. Till­gång­en till pre­ven­tiv­me­del och en mer be­räk­nan­de håll­ning till barnalst­ran­de ha­de ef­ter förs­ta världs­kri­get lett till be­tyd­ligt fär­re barn per fa­milj i Sve­ri­ge. För att vän­da ut­veck­ling­en ar­gu­men­te­ra­de de för en ak­tiv so­ci­al­po­li­tik med barn­bi­drag, skol­mat, gra­tis ut­bild­ning, häl­so­vård och so­ci­alt byg­gan­de, bå­de för att upp­munt­ra till stör­re fa­mil­jer och för att tryg­ga bar­nens ut­veck­ling till pro­duk­ti­va sam­hälls­med­lem­mar.

Väl­färds­sta­ten hand­la­de allt­så om att för­val­ta sam­häl­lets mo­ne­tä­ra och mänsk­li­ga re­sur­ser på ett ra­tio­nellt och pro­duk­tivt sätt. Det hand­la­de in­te om väl­gö­ren­het, ut­an om eko­no­mi i or­dets egent­li­ga be­ty­del­se: lä­ran om hus­hål­lan­de med re­sur­ser, om sam­häl­let som ett ge­men­samt hus­håll, sna­ra­re än en flock in­bör­des täv­lan­de in­di­vi­der. Det var en ra­di­kal idé i en tid som, lik­som vår, präg­la­des av ka­pi­ta­lis­tiskt vinst­in­tres­se. Det är lik­väl den idén som de fles­ta av oss har att tac­ka för vå­ra he­la tän­der, vår långa ut­bild­ning, och den re­la­tivt go­da häl­sa som gör oss ar­bets­fö­ra upp i 70-års­ål­dern.

När da­gens po­li­ti­ker ska hus­hål­la med re­sur­ser har den här ra­tio­na­li­te­ten fal­lit bort.

I ett allt ri­ka­re sam­häl­le, med allt hög­re pro­duk­ti­vi­tet per ar­be­ta­re, har vi allt mind­re råd med häl­so­vård, so­ci­al­vård och ut­bild­ning. Den of­fent­li­ga sek­torn er­bju­der in­te läng­re en mot­vikt mot det ka­pi­ta­lis­tis­ka vinst­in­tres­set, ut­an ska i stäl­let öpp­nas som en fri mark­nad för vinst­dri­van­de ak­tö­rer. De of­fent­li­ga me­del som an­vänds för att kö­pa so­ci­al- och häl­so­vårds­tjäns­ter ga­ran­te­rar en luk­ra­tiv mark­nad för mul­ti­na­tio­nel­la vård­bo­lag, sam­ti­digt som me­del­klas­sen så små­ning­om be­ta­lar allt me­ra ur egen fic­ka för kom­plet­te­ran­de ser­vice och pri­va­ta för­säk­ring­ar.

Det finns ing­et be­lägg för att vinst­dri­van­de ak­tö­rer skul­le dra ner kost­na­der­na i vår­den, de mås­te ju gö­ra vinst, och be­sit­ter inga eso­te­ris­ka kun­ska­per om kost­nads­ef­fek­ti­vi­tet som den of­fent­li­ga sek­torn med nöd­vän­dig­het sak­nar. För många hö­ger­po­li­ti­ker är ut­vid­ga­de mark­na­der och pri­va­ti­se­ring­ar vik­ti­ga­re po­li­tis­ka mål än till­gång till vård och so­ci­a­la tjäns­ter. Man är in­te in­tres­se­rad av en sam­hälls­e­ko­no­mi där peng­ar ka­na­li­se­ras ef­ter be­hov för att tryg­ga be­folk­ning­ens väl­må­ga, funk­tions­för­må­ga och åter­växt, ut­an be­trak­tar det ka­pi­ta­lis­tis­ka funk­tions­sät­tet som ra­tio­nellt per de­fi­ni­tion.

Men­talt har vi al­la re­dan länge rört oss från ide­a­let om en uni­ver­sell väl­färds­stat, i rikt­ning mot en ka­pi­ta­lis­tisk kon­su­ment­stat. Att vi har gått med på det hand­lar i hög grad om att myc­ket av väl­fär­den har be­va­rats sam­ti­digt som det un­der­lig­gan­de sät­tet att se på sam­häl­le, eko­no­mi och ra­tio­na­li­tet har för­änd­rats. Nu bör­jar vi va­ra mog­na att ploc­kas av ka­pi­ta­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.