Arbetslöshet och isolering hotar integrationen
En ojämn regional fördelning och integrationen på arbetsmarknaden är de största utmaningarna för den nordiska flyktingpolitiken. Vår befolkningsstruktur gör att vi måste bli betydligt bättre på att integrera nyanlända.
Norden är i dag beroende av invandring. Befolkningen ökar generellt sett snabbare i Norden än i de övriga delarna av Europa, men ökningen sker så gott som enbart tack vare invandringen.
Under de senaste tio åren (2007–2017) har den nordiska befolkningen ökat från 25 till 27 miljoner. Under 2000-talet har 4,3 miljoner människor invandrat till Norden från andra länder medan 2,5 miljoner människor samtidigt har flyttat bort från de nordiska länderna. Med andra ord betyder det att nettoinvandringen under 2000-talet har varit 1,8 miljoner människor, vilket förklarar en stor del av befolkningstillväxten.
Antalet nordiska medborgare som är födda utanför Norden har samtidigt procentuellt sett också vuxit kraftigt. Under de senaste 20 åren har den här andelen av befolkningen vuxit från 6,5 till 14,3 procent. I dag är alltså var sjunde nordbo född utanför Nordens gränser.
Samtidigt blir den nordiska befolkningen som helhet äldre. Generellt sett beror det på att nordbor i åldern 65–79 år är en relativt sett mycket stor grupp och på att nordbornas livslängd har ökat medan nativiteten har sjunkit.
Det här leder till att den så kallade försörjningsbördan ökar. Speciellt för Finland är det här inte enbart en utmaning utan ett stort problem. Befolkningstillväxten i Finland är en av de lägsta i Norden. Under de senaste tio åren har befolkningen ökat med 4,3 procent i Finland, vilket kan jämföras med 8,1 procent i hela Norden. Tillväxten i Finland sker främst i tätorterna i södra Finland medan utvecklingen i övriga delar av landet är oroväckande.
Givet att utvecklingen fortsätter som nu fram till 2030 kommer stora delar av norra Finland att ha en struktur där över hälften av befolkningen som har fyllt 15 år kommer att vara äldre än 65. Försörjningsbördan blir på många håll ohållbar.
Ojämn regional fördelning
På Nordens dag (23.3) publicerade Nordens välfärdscenter i Stockholm en publikation med namnet State of the Nordic Region 2018 – Integration and Immigration Edition. Publikationen är fullspäckad med matnyttiga fakta om hur invandringen och integrationen har lyckats och misslyckats i Norden.
Faktum är att Norden i dag är beroende av invandring, men faktum är också att integrationen i dag har två rejäla utmaningar. Den första utmaningen handlar om den regionala fördelningen av asylsökande och flyktingar i Norden. Speciellt trakterna runt de nordiska huvudstäderna lockar majoriteten av flyktingarna och de mer perifera områdena som är i störst behov av nytt blod är inte lika attraktiva. Den här utvecklingen har lett till livliga diskussioner om lagstiftningen i Norden.
Sverige är det nordiska land som tagit emot överlägset flest flyktingar. Omskrivet till en kommunnivå hade Sverige under 2017 de 35 invandrartätaste kommunerna i Norden.
En orsak till att den regionala fördelningen är extra krävande i Sverige handlar om Lagen om eget boende (EBO-lagen) som stiftades 1994. Enligt den lagen har en asylsökande rätt att bosätta sig var som helst i landet. Det har lett till att vissa kommuner, exempelvis Malmö och Södertälje, inte har hunnit med i att skapa en fungerande infrastruktur.
I Sverige går nu debatten het om att riva upp och skriva om EBO-lagen. Man diskuterar bland annat att införa en social prövning för hur många invandrare en kommun klarar av att ta emot. Man riktar framför allt blickarna mot Norge som har lyckats betydligt bättre med att fördela de nyanlända jämnare i landet tack vare ett brett nätverk av asylcentrum. I Finland bodde 23 procent av de asylsökande i privata bostäder i fjol och cirka hälften av dem i Helsingfors, Esbo och Vanda.
Om debattens vågor går höga i Sverige är det ingenting i jämförelse med Danmark. Den danska regeringen har nyligen kommit med ett utspel om så kallade ”ghettolagar”. Enligt förslaget ska bland annat brott som utförs i ett område som definieras som ett ghetto ha en strängare straffskala än ett motsvarande ghettolagarbrott som utförs på en annan plats i landet. En annan del av lagstiftningen handlar om att alla barn som fyllt ett år måste placeras på ett dagis om familjen bor i ett ghetto.
Definitionen på ett dansk ghetto utgår från en bedömning av arbetslösheten, personer födda i icke-västliga länder, antalet personer dömda för vissa brott, utbildningsgraden och den genomsnittliga inkomsten i ett område. Utifrån de här kriterierna har man i Danmark satt ghettostämpeln på 25 områden, av vilka 16 kallas för hårda ghetton. Det mest omtalade stället är Mjölnerparken i norra Köpenhamn där det bor invånare från cirka 30 olika länder.
För oss övriga nordbor har ordet ghetto en synnerligen negativ klang, men för många danskar har ordet neutraliserats och används allmänt som en beskrivning av ett fattigt och segregerat område. Trots det väcker den danska regeringens utspel mycket starka reaktioner i övriga Norden. Till exempel den svenska parlamentarikern Rikard Larsson (S) sa nyligen att “han skäms för sina kolleger i Danmark”.
Misslyckad integration
Den andra stora utmaningen är integrationen på arbetsmarknaden. Statistiken är entydig: Personer födda utomlands i allmänhet och personer födda utanför EU i synnerhet är i betydligt högre grad arbetslösa än ursprungsbefolkningen. Det här är sanningen i samtliga nordiska länder.
I en jämförelse mellan de nordiska länderna sticker Finland ut. Finland har generellt sett en högre arbetslöshet som helhet och bland personer födda utanför EU är nästan 23 procent arbetslösa. I Sverige är dock gapet mellan personer födda i ett annat land och personer födda i Sverige större, men tack vare ett totalt sett bättre läge på arbetsmarknaden är de procentuella siffrorna lägre i Sverige än i Finland.
I en jämförelse mellan könen är Finland också sämst i den nordiska klassen. När man tittar på andelen personer i Finland som inte är aktiva på arbetsmarknaden är drygt 40 procent av kvinnorna födda utanför EU inaktiva. Siffran är den högsta i Norden och också högre än medeltalet i hela Europa.
Paradoxalt är kvinnorna dock aktivare än männen i att delta i språkkurser, men trots det är arbetslösheten speciellt under de första åren i Norden betydligt högre för kvinnor än för männen.
Det finns inga enkla lösningar, men en kombination av utbildning, regional politik, bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik behövs. Graden av utbildning och arbetslösheten bland nyanlända har en stark korrelation. Men inte ens en relevant utbildning och språkkunskaper hjälper alla gånger.
Vid en rekrytering spelar nätverken en central roll i ungefär 70 procent av fallen. Kontakter och referenser är med andra ord helt avgörande för att få in en fot på en arbetsplats. En utmaning är att många nyanlända har jobb där man inte kommer i kontakt med ursprungsbefolkningen. Arbetet, som till exempel kan handla om tidningsutdelning eller städning, sker under sådana tider på dygnet när de traditionella nordborna inte är på jobbet. Den här fördelningen av arbete gör att de naturliga mötena mellan nyanlända och ursprungsbefolkningen inte sker så ofta. På det här sättet utvecklas inte heller nätverken.
För att lyckas med den här stora utmaningen kräver det att integrationen sker på många fronter samtidigt. Arbete, grannskap, föreningar och skola är alla avgörande för att skapa nätverk. Vi kan alla bidra till att göra det. Strukturen, demografin och försörjningsbördan är i dag helt beroende av att vi lyckas integrera nya nordbor.
Det här leder till att den så kallade försörjningsbördan ökar. Speciellt för Finland är det här inte enbart en utmaning utan ett stort problem. Under de senaste tio åren har befolkningen ökat med 4,3 procent i Finland, vilket kan jämföras med 8,1 procent i hela Norden.