Dags för kvinnorna att kliva ut ur männens skugga
”Manlig idrott och män i allmänhet är så vana att stå i centrum, att få all uppmärksamhet och att vara de som bestämmer att det manliga är det enda rätta att en förändring känns både skrämmande och främmande. Det som i verkligheten är en utjämning av miss
Förtjänar kvinnliga idrottare att få lika stor synlighet och uppmärksamhet som manliga idrottare?
Frågan är – i sin enkelhet – väldigt laddad. Det är en till synes enkel fråga med ett lika självklart svar. Men då man ställer frågan väcker den ofta väldigt starka känslor.
Det är en aktuell, angelägen och väldigt viktig fråga och en fråga som fått oss på HBL att börja jobba för en jämställd sportbevakning på tidningens sidor under de senaste månaderna.
Men det är inte bara frågan om kvinnliga idrottares rätt till synlighet och uppmärksamhet som väcker starka reaktioner.
“Kan sportjournalistiken vara jämställd?” är en annan. Frågan uppfattas som obekväm för många, främst av män. Att ställa den just i formen ”kan sportjournalistiken vara jämställd” vittnar ju om att sportjournalistiken inte är jämställd.
Sportjournalistiken är inte ens nära att vara jämställd. I verkligheten är sportjournalistiken näst sämst i klassen – bara ekonomijournalistiken är sämre.
En undersökning från Sverige visar att könsfördelningen i sportjournalistiken år 2016 var 78 procent herridrott och 22 procent damidrott.
Det är väldigt dåliga siffror som inte på något sätt avspeglar det samhälle vi lever i i dag.
Vi på HBL har inte varit bättre. I somras hade vi en vecka där könsfördelningen på våra sidor var 87– 13. De siffrorna går inte att försvara på något sätt.
Då vi i höstas kände att vi haft mycket damidrott i tidningen visade sig sanningen vara något helt annat. Den månaden som vi upplevde som bra var i verkligheten en månad där vi hade 29 procent kvinnor på sportsidorna. Då under en tredjedel är kvinnor och vi är nöjda inser man att en förändring måste ske.
En sådan förändring kräver framför allt vilja, attitydförändring och en klar vetskap om varför man vill få till stånd förändringen. Den kräver också att man hela tiden tänker på jämställdheten i sportbevakningen, att man tar den i beaktande i planeringen, att man följer upp den och kritiskt granskar sig själv och sitt eget arbete varje dag, varje vecka och varje månad.
Det normala inom sportjournalistiken har alltid varit att bevaka män som idrottar. Sedan har sportredaktionerna i alla (modernare) tider gjort punktinsatser på damtävlingar för att det ska se bra ut och för att ge sig själva gott samvete då man valt att ”bevaka lite damidrott också”.
Riktigt så illa är det inte längre men exemplet ovan visar hur tankegångarna gått inom sportjournalistiken i Finland för inte allt för länge sedan.
I samband med höstens #metooupprop aktualiserades än en gång skillnaderna mellan mannens och kvinnans (makt)position i samhället. Jag förde diskussioner med idrottare, ledare, tränare och bekanta om damidrott och den synlighet den får i finsk och internationell media.
– Har någon läsare någon gång klagat på att det finns för mycket damidrott i tidningen, undrade en landslagsspelare i fotboll.
Hon hade bara en stund tidigare tackat mig för att HBL alltid är på plats då damlandslaget samlas.
Att en landslagsspelare i världens största idrott tackar en journalist för att tidningen är på plats då laget samlas är ytterligare ett tydligt exempel på hur illa ställt det är med jämställdheten inom idrotten och sportjournalistiken.
Det blev början på en mycket givande diskussion om jämställdhet, damidrott och sportjournalistik.
– Varför skulle man inte kunna ha en jämn könsfördelning på sportsidorna? frågade hon.
Jag hade inget svar på den frågan. Det är klart man kan ha det. Kvinnliga idrottare förtjänar ju att få lika stor synlighet och uppmärksamhet som manliga idrottare.
Men samtidigt som det är självklart att kvinnors idrottande är lika viktigt och lika värt som mäns idrott lever idrotten och också sportjournalistiken i en väldigt föråldrad och sexistisk värld där manlig idrott är normen och hela tiden står i centrum.
Man talar om fotboll och damfotboll, om lejonen och damlejonen, om att BK-46 tog en seger samtidigt som BK:s damer förlorade. Ni ser mönstret.
I sportjournalistiken har män i alla tider bestämt att mäns idrottande är intressantare än kvinnors idrottande och därför gett andra män större synlighet och mera utrymme i media.
Men det varken behöver eller ska vara så. Därför har HBL gått in för att ha jämställd sportbevakning på tidningens sidor. Under de tre första månaderna efter denna medvetna strategiska förändring har könsfördelningen på sportsidorna, då det gäller artiklar med bilder, varit 45 procent kvinnor och 55 procent män.
Vi har inte nått vårt 50/50-mål men jag vill gärna kalla det för en bra början på jämställdhetsarbetet och vi har kommit en lång väg från höstens ”normalläge” med 25 procent kvinnor och 75 procent män.
Landslagsspelarens fråga i höstas om vi någonsin fått kritik för att ha för mycket damidrott på våra sidor har också fått ett svar i och med den ökade mängden kvinnor i tidningen.
Då vi i tysthet gått från cirka 25 procent till 45 procent kvinnor har inte en enda kritisk röst nått mig.
Däremot har den positiva responsen varit stor. Reaktionerna visar att det är en välkommen och bra utveckling.
Men då jag diskuterat vår allt mer jämställda sportbevakning på sociala medier har reaktionerna (från män) varit starka, defensiva och till och med lite aggressiva.
Problemet verkar med andra ord inte vara att damidrotten får och tar utrymme. Problemet verkar vara att en del (män) känner sig stötta och är rädda för att herridrotten plötsligt diskrimineras då damidrotten får lika mycket utrymme som herrarna. Och det är helt förklarligt. Manlig idrott och män i allmänhet är vana att stå i centrum, att få all uppmärksamhet och att vara de som bestämmer att det manliga är det enda rätta. Därför känns en förändring både främmande och skrämmande för en del.
Det som i verkligheten är en utjämning av missförhållanden uppfattas därför som orättvist och diskriminerande i stället för att ses som något naturligt, rättvist och självklart.
På sociala medier har det också höjts oroade röster för att jämställdheten “går för långt”, att vi inte rapporterar om viktiga och an-
gelägna idrottsprestationer då vi blint stirrar på könsfördelningen.
Det är en obefogad oro. Vi sitter inte och mäter spaltmillimeter utan jämställdheten ska uppnås över en längre tidsperiod och i ett större perspektiv. Vi kommer alltså inte låta bli att rapportera om frameller motgångar för att de har “fel” kön.
Jämställdheten är bara en aspekt som tas i beaktande då vi lägger upp vår bevakning. Nyhetsprioritering och de journalistiska principerna styr också i fortsättningen vårt arbete och kompetenta och yrkeskunniga sportjournalister gör prioriteringar där både nyhetsvärde och jämställdhet beaktas.
De vanligaste argumenten mot att ge damidrotten lika stor synlighet som herridrotten kan sammanfattas så här:
– Herridrott är ju det som lockar publik och som drar in pengar. Det är herridrott publiken vill se.
– Herrarna är bättre på att idrotta och därför ska de synas mera.
– Ingen är väl intresserad av att se damer idrotta.
Det damidrottskritikerna sällan tänker på är att det är manliga strukturer som skapat situationen där manlig idrott är det normala och det som lockar publik, sponsorer, samarbetspartners och får synlighet.
Då män bestämt att satsa mera på herridrott, då mediernas män bestämt att ge herridrotten mera utrymme och att damidrotten är lite mindre värd och då männen hela tiden haft de ledande positionerna i samhället är det klart att damidrotten, precis som kvinnor i allmänhet, diskriminerats i alla tider.
Därför är det lika klart – och minst sagt på tiden – att ge damidrotten och damidrottarna det utrymme och den synlighet de förtjänar.