1968 Mordet som satte USA i brand
”Direkt efter mordet gick arga svarta ut på gatorna i alla Amerikas storstäder. Snart låg ett mörkt, hotfullt moln över Washington, stan såg ut som en krigsskådeplats. Folkmassan kom så nära som ett kvarter från Vita huset.” Så minns dåvarande Yle-korresp
Pasi Rutanen, 81, är ursprungligen hemma från Jyväskylä. Han åkte i början av 1960-talet till USA som stipendiat och började arbeta som reporter. 1970 flyttade han till UM för att göra diplomatisk karriär.
Valkampanjen 1964 mellan Lyndon B Johnson och Barry Goldwater bevakade Rutanen redan för Yles räkning och 1966 utnämndes han till den första korrespondenten i Washington. Han skötte uppdraget i fyra år, år som skulle bli oförglömliga.
– Framför allt 1968 betraktas som det galna året. Men egentligen var hela 1960-talet ett galet decennium. Det började med Kubakrisen och mordet på John F Kennedy. Snabbt dök Vietnam upp som konflikten som överskuggade allt annat med polarisering, gatukravaller och till och med politiska mord. Två bröder Kennedy och Martin Luther King föll offer.
– På det följde kravaller, demonstrationer och dödsskjutningar. Det politiska våldet kulminerade vid demokraternas partikongress i Chicago. Man sade efteråt att det var polisernas uppror då de gick hårt fram mot demonstranterna. Händelserna avlöste varandra snabbt, var det svårt att hinna med? – Jag märkte det inte då. Men i efterhand har jag tänkt att det verkligen var rena cirkusen. Vietnamkriget var centralt och varje ansvarskännande korrespondent skulle åka till fronten. Jag rapporterade från Vietnam 1969.
– När det var presidentval följde korrespondenterna kandidaterna på deras turné genom landet. I dag är det en omöjlighet för det finns tusentals olika slags korrespondenter. Men på 1960-talet var vi ett litet sammansvetsat gäng som åkte med. Därför deltog jag i Bobby Kennedys turné i juni 1968 som gick från Indiana och Oregon ner till Los Angeles där han mördades. Efter de dramatiska dagarna i Los Angeles kändes det tomt att återvända hem till Washington.
Träffade King
Den 4 april har femtio år gått sedan mordet på den svarta pastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King. Pasi Rutanen intervjuade honom några år tidigare efter att han tilldelats Nobels fredspris 1964.
– Jag träffade Martin Luther King i hans hem i Atlanta. Intervjun gjordes på hans stora veranda. King hade flera sidor. Han var i första hand en svart predikant som förde fram sitt budskap slagkraftigt och effektivt. Men han var också en typisk sydstatsbo, mycket civiliserad, artig och humoristisk. Trots att King var pastor var han inte stel, det var mycket lätt att få kontakt med honom. Han svarade spontant och medryckande. Senare har jag lärt mig att alla sydstatsbor är sådana.
Framför allt 1968 betraktas som det galna året. Men egentligen var hela 1960-talet ett galet decennium. Det började med Kubakrisen och mordet på John F Kennedy. Pasi Rutanen
Hur stor chock var mordet? I din Ylerapport följande dag 5 april 1968 varnar du för att de svartas fredliga motståndskamp nu kan övergå i våld? (finns på Yle Arenan) – Kravallerna spreds direkt till alla amerikanska storstäder. I Washington vällde folkmassan fram från Fjortonde gatan som var gränsen till de fattiga stadsdelarna så att demonstranterna till slut var bara ett kvarter från Vita huset. Jag hade fört filmer till flygplatsen och återvände mot centrum från Virginiahållet. Då låg ett svart moln över stan som mest påminde om en krigsskådeplats. – Våldet var i och för sig ingenting nytt, under hela sextiotalet hade protesterna mot Vietnamkriget vuxit och lett till sammanstötningar med polis. Man ska minnas att våld och polarisering varit en central del i hela USA:s historia ända sedan självständighetsdeklarationen på 1700-talet. I det polariserade USA stod 1968 demokrater och republikaner emot varandra precis lika mycket som Trump och vanliga människor i dag.
Den som till slut genomförde medborgarrättigheterna för svarta var den konservative Lyndon B Johnson, inte John F Kennedy. Var det inte bakvänt? – LBJ var i första hand politiker. Han gjorde det som måste göras. Man ska minnas att Vietnamkriget hela tiden fanns i bakgrunden. Till Vietnam skickades väldigt många afroamerikanska pojkar. Det var svårt att kräva att de skulle dö för USA, men inte ha medborgerliga rättigheter. Men främst var Lyndon Johnson en mycket skicklig politiker. Han såg chansen att genomdriva reformerna, och tog den.
– En annan sak är att rasfördomarna fortfarande tycks frodas i USA. Det vi ser i dag visar att rasismen finns djupt i folksjälen. I Finland är vi inte ett dugg bättre, fast vi tror det. Också vi har en utbredd rasism som bygger både på ras och på ålder. Skillnaden är att vi förnekar vår rasism medan Trump med allt
det han gör lockar fram alla mörka och unkna sidor av USA. Skulle inte all form av diskriminering försvinna när Barack Obama valdes till president? – Man trodde att USA skulle gå in i en ny tid med Obama, men så gick det inte. Det är sant att man blivit av med den öppna rasdiskrimineringen. Det finns inte längre separata toaletter, bussar och tåg för olika raser utan alla får använda samma.
– Men den dolda rasismen finns kvar, och numera är den dessvärre inte dold. Donald Trump har lockat fram de sämsta och vidrigaste elementen som tidigare dolts i bottenslammet, men nu kommer de fram. I dag finns visserligen väldigt många svarta på mycket höga poster. Och i sofistikerade överklasshem ser man ingen öppen rasism. Men fördomarna lever.
I din rapport från 1968 talade du om negrer, det skulle inte gå i dag? – Alla talade om negrer på den tiden. Också Martin Luther King sade ”negro”. Det var först senare man skulle börja säga först ”svart” och sedan ”afroamerikan”. Nu för tiden lyfter man inte i nyheter fram etnisk bakgrund eller ras. Det har blivit en bisak.
– Jag har personligen berörts av rasfrågan eftersom min hustru är från USA. Hennes släkt har afroamerikanska rötter vilket syns tydligt. Vi har varit lyckligt gifta i 36 år och har en del av vår avkomma i Finland, en del i USA. Därför har vi valt att bo i Paris som ligger ungefär halvvägs. Min hustru vägrar bo i Finland.
Vad hade hänt om bröderna Kennedy och Martin Luther King hade fått leva. Skulle historien då tagit en annan vändning? – Det undrar man ofta och eftersom ingen har svaret är det lätt att spekulera. Nyckelfrågan är vad John F Kennedy skulle ha gjort i Vietnam. Många säger att inget hade blivit annorlunda för Kennedy var en kalla krigets soldat, a cold war warrior. Han var ingen stor liberal, men han var en skicklig politiker. Kanske han därför hade lyckats låta bli att trassla in USA i Vietnam på det sätt som skedde.
– Polariseringen i det amerikanska samhället hade funnits också utan mord. Under en antikrigsdemonstration i Kent University i Ohio 1970 sköts fyra studenter till döds av nationalgardet. Betänk det, i USA upplevdes det visserligen inte som normalt då man skjuter skarpt mot obeväpnade studenter och fyra dör, men inte var det någon större sensation heller. Så inflammerad var stämningen då.
Ungdomen gick ut på gatorna med sina ideal 1968, blev någonting bättre? – Inte egentligen. Jo, ett syndrom blev bestående, det som vi kallade hippierörelsen eller blomsterfolket. När hippien blev äldre och tröttnade på det han höll på med sökte han sig till Wall Street. Påfallande många finanslejon har en hippiebakgrund.
– I Finland har vi upplevt samma syndrom, men i miniatyrformat. Nalle Wahlroos var hippie en tid, sedan såg han sig omkring och funderade på var han skulle hitta sin plats. Också hans svar var Wall Street.