1968 Mor­det som sat­te USA i brand

”Di­rekt ef­ter mor­det gick ar­ga svar­ta ut på ga­tor­na i al­la Ame­ri­kas stor­stä­der. Snart låg ett mörkt, hot­fullt moln över Washing­ton, stan såg ut som en krigs­skå­de­plats. Folk­mas­san kom så nä­ra som ett kvar­ter från Vi­ta hu­set.” Så minns då­va­ran­de Yle-kor­re­sp

Hufvudstadsbladet - - Helg - staf­fan.bru­un@gmail.com STAF­FAN BRU­UN

Pa­si Ru­ta­nen, 81, är ur­sprung­li­gen hem­ma från Jy­vä­skylä. Han åk­te i bör­jan av 1960-ta­let till USA som sti­pen­di­at och bör­ja­de ar­be­ta som re­por­ter. 1970 flyt­ta­de han till UM för att gö­ra di­plo­ma­tisk kar­riär.

Val­kam­pan­jen 1964 mel­lan Lyn­don B John­son och Bar­ry Gold­wa­ter be­va­ka­de Ru­ta­nen re­dan för Yles räk­ning och 1966 ut­nämn­des han till den förs­ta kor­re­spon­den­ten i Washing­ton. Han sköt­te upp­dra­get i fy­ra år, år som skul­le bli oför­glöm­li­ga.

– Fram­för allt 1968 be­trak­tas som det gal­na året. Men egent­li­gen var he­la 1960-ta­let ett ga­let de­cen­ni­um. Det bör­ja­de med Ku­bakri­sen och mor­det på John F Ken­ne­dy. Snabbt dök Vi­et­nam upp som kon­flik­ten som överskug­ga­de allt an­nat med po­la­ri­se­ring, ga­tukra­val­ler och till och med po­li­tis­ka mord. Två brö­der Ken­ne­dy och Mar­tin Lut­her King föll of­fer.

– På det följ­de kra­val­ler, de­mon­stra­tio­ner och döds­skjut­ning­ar. Det po­li­tis­ka vål­det kul­mi­ne­ra­de vid de­mo­kra­ter­nas par­ti­kon­gress i Chi­ca­go. Man sa­de ef­teråt att det var po­li­ser­nas upp­ror då de gick hårt fram mot de­mon­stran­ter­na. Hän­del­ser­na av­lös­te varand­ra snabbt, var det svårt att hin­na med? – Jag märk­te det in­te då. Men i ef­ter­hand har jag tänkt att det verk­li­gen var re­na cir­ku­sen. Vi­et­nam­kri­get var centralt och var­je an­svars­kän­nan­de kor­re­spon­dent skul­le åka till fron­ten. Jag rap­por­te­ra­de från Vi­et­nam 1969.

– När det var pre­si­dent­val följ­de kor­re­spon­den­ter­na kan­di­da­ter­na på de­ras tur­né ge­nom lan­det. I dag är det en omöj­lig­het för det finns tu­sen­tals oli­ka slags kor­re­spon­den­ter. Men på 1960-ta­let var vi ett li­tet sam­man­svet­sat gäng som åk­te med. Där­för del­tog jag i Bob­by Ken­ne­dys tur­né i ju­ni 1968 som gick från In­di­a­na och Ore­gon ner till Los Ang­e­les där han mör­da­des. Ef­ter de dra­ma­tis­ka da­gar­na i Los Ang­e­les kän­des det tomt att åter­vän­da hem till Washing­ton.

Träf­fa­de King

Den 4 april har fem­tio år gått se­dan mor­det på den svar­ta pas­torn och med­bor­gar­rätts­käm­pen Mar­tin Lut­her King. Pa­si Ru­ta­nen in­ter­vju­a­de ho­nom någ­ra år ti­di­ga­re ef­ter att han till­de­lats No­bels freds­pris 1964.

– Jag träf­fa­de Mar­tin Lut­her King i hans hem i At­lan­ta. In­ter­vjun gjor­des på hans sto­ra ve­ran­da. King ha­de fle­ra si­dor. Han var i förs­ta hand en svart pre­di­kant som för­de fram sitt bud­skap slag­kraf­tigt och ef­fek­tivt. Men han var ock­så en ty­pisk syd­stats­bo, myc­ket ci­vi­li­se­rad, ar­tig och hu­mo­ris­tisk. Trots att King var pas­tor var han in­te stel, det var myc­ket lätt att få kon­takt med ho­nom. Han sva­ra­de spon­tant och medryc­kan­de. Se­na­re har jag lärt mig att al­la syd­stats­bor är så­da­na.

Fram­för allt 1968 be­trak­tas som det gal­na året. Men egent­li­gen var he­la 1960-ta­let ett ga­let de­cen­ni­um. Det bör­ja­de med Ku­bakri­sen och mor­det på John F Ken­ne­dy. Pa­si Ru­ta­nen

Hur stor chock var mor­det? I din Yle­rap­port föl­jan­de dag 5 april 1968 var­nar du för att de svar­tas fred­li­ga mot­stånds­kamp nu kan över­gå i våld? (finns på Yle Are­nan) – Kra­val­ler­na spreds di­rekt till al­la ame­ri­kans­ka stor­stä­der. I Washing­ton väll­de folk­mas­san fram från Fjor­ton­de ga­tan som var grän­sen till de fat­ti­ga stads­de­lar­na så att de­mon­stran­ter­na till slut var ba­ra ett kvar­ter från Vi­ta hu­set. Jag ha­de fört fil­mer till flyg­plat­sen och åter­vän­de mot cent­rum från Vir­gi­ni­a­hål­let. Då låg ett svart moln över stan som mest påmin­de om en krigs­skå­de­plats. – Vål­det var i och för sig ingen­ting nytt, un­der he­la sex­tio­ta­let ha­de pro­tes­ter­na mot Vi­et­nam­kri­get vux­it och lett till sam­man­stöt­ning­ar med po­lis. Man ska min­nas att våld och po­la­ri­se­ring va­rit en cen­tral del i he­la USA:s histo­ria än­da se­dan själv­stän­dig­hets­de­kla­ra­tio­nen på 1700-ta­let. I det po­la­ri­se­ra­de USA stod 1968 de­mo­kra­ter och re­pu­bli­ka­ner emot varand­ra pre­cis li­ka myc­ket som Trump och van­li­ga män­ni­skor i dag.

Den som till slut ge­nom­för­de med­bor­gar­rät­tig­he­ter­na för svar­ta var den kon­ser­va­ti­ve Lyn­don B John­son, in­te John F Ken­ne­dy. Var det in­te bakvänt? – LBJ var i förs­ta hand po­li­ti­ker. Han gjor­de det som mås­te gö­ras. Man ska min­nas att Vi­et­nam­kri­get he­la ti­den fanns i bak­grun­den. Till Vi­et­nam skic­ka­des väl­digt många afro­a­me­ri­kans­ka poj­kar. Det var svårt att krä­va att de skul­le dö för USA, men in­te ha med­bor­ger­li­ga rät­tig­he­ter. Men främst var Lyn­don John­son en myc­ket skick­lig po­li­ti­ker. Han såg chan­sen att ge­nom­dri­va re­for­mer­na, och tog den.

– En an­nan sak är att ras­för­do­mar­na fort­fa­ran­de tycks fro­das i USA. Det vi ser i dag vi­sar att ra­sis­men finns djupt i folk­sjä­len. I Fin­land är vi in­te ett dugg bätt­re, fast vi tror det. Ock­så vi har en ut­bredd ra­sism som byg­ger bå­de på ras och på ål­der. Skill­na­den är att vi för­ne­kar vår ra­sism me­dan Trump med allt

det han gör loc­kar fram al­la mör­ka och unk­na si­dor av USA. Skul­le in­te all form av dis­kri­mi­ne­ring för­svin­na när Ba­rack Oba­ma val­des till pre­si­dent? – Man trod­de att USA skul­le gå in i en ny tid med Oba­ma, men så gick det in­te. Det är sant att man bli­vit av med den öpp­na ras­dis­kri­mi­ne­ring­en. Det finns in­te läng­re se­pa­ra­ta to­a­let­ter, bus­sar och tåg för oli­ka ra­ser ut­an al­la får an­vän­da sam­ma.

– Men den dol­da ra­sis­men finns kvar, och nu­me­ra är den dessvär­re in­te dold. Do­nald Trump har loc­kat fram de säms­ta och vid­ri­gas­te ele­men­ten som ti­di­ga­re dolts i bot­tenslam­met, men nu kom­mer de fram. I dag finns vis­ser­li­gen väl­digt många svar­ta på myc­ket höga pos­ter. Och i so­fisti­ke­ra­de över­klass­hem ser man ing­en öp­pen ra­sism. Men för­do­mar­na le­ver.

I din rap­port från 1968 ta­la­de du om neg­rer, det skul­le in­te gå i dag? – Al­la ta­la­de om neg­rer på den ti­den. Ock­så Mar­tin Lut­her King sa­de ”negro”. Det var först se­na­re man skul­le bör­ja sä­ga först ”svart” och se­dan ”afro­a­me­ri­kan”. Nu för ti­den lyf­ter man in­te i ny­he­ter fram et­nisk bak­grund el­ler ras. Det har bli­vit en bi­sak.

– Jag har per­son­li­gen be­rörts av ras­frå­gan ef­tersom min hust­ru är från USA. Hen­nes släkt har afro­a­me­ri­kans­ka röt­ter vil­ket syns tyd­ligt. Vi har va­rit lyck­ligt gif­ta i 36 år och har en del av vår av­kom­ma i Fin­land, en del i USA. Där­för har vi valt att bo i Pa­ris som lig­ger un­ge­fär halv­vägs. Min hust­ru väg­rar bo i Fin­land.

Vad ha­de hänt om brö­der­na Ken­ne­dy och Mar­tin Lut­her King ha­de fått le­va. Skul­le histo­ri­en då ta­git en an­nan vänd­ning? – Det und­rar man of­ta och ef­tersom ing­en har sva­ret är det lätt att spe­ku­le­ra. Nyc­kel­frå­gan är vad John F Ken­ne­dy skul­le ha gjort i Vi­et­nam. Många sä­ger att ing­et ha­de bli­vit an­norlun­da för Ken­ne­dy var en kal­la kri­gets sol­dat, a cold war war­ri­or. Han var ing­en stor li­be­ral, men han var en skick­lig po­li­ti­ker. Kanske han där­för ha­de lyc­kats lå­ta bli att trass­la in USA i Vi­et­nam på det sätt som sked­de.

– Po­la­ri­se­ring­en i det ame­ri­kans­ka sam­häl­let ha­de fun­nits ock­så ut­an mord. Un­der en an­ti­krigs­de­mon­stra­tion i Kent Uni­ver­si­ty i Ohio 1970 sköts fy­ra stu­den­ter till döds av na­tional­gar­det. Be­tänk det, i USA upp­lev­des det vis­ser­li­gen in­te som nor­malt då man skju­ter skarpt mot obe­väp­na­de stu­den­ter och fy­ra dör, men in­te var det nå­gon stör­re sen­sa­tion hel­ler. Så in­flam­me­rad var stäm­ning­en då.

Ung­do­men gick ut på ga­tor­na med si­na ide­al 1968, blev någon­ting bätt­re? – In­te egent­li­gen. Jo, ett syndrom blev be­stå­en­de, det som vi kal­la­de hip­pi­e­rö­rel­sen el­ler bloms­ter­fol­ket. När hip­pi­en blev äld­re och trött­na­de på det han höll på med sök­te han sig till Wall Stre­et. På­fal­lan­de många fi­nans­le­jon har en hip­pie­bak­grund.

– I Fin­land har vi upp­levt sam­ma syndrom, men i mi­ni­a­tyr­for­mat. Nal­le Wahl­roos var hip­pie en tid, se­dan såg han sig om­kring och fun­de­ra­de på var han skul­le hit­ta sin plats. Ock­så hans svar var Wall Stre­et.

lEh­tIKU­VA Pho­to:

”Jag har en dröm”. Mar­tin Lut­her King höll sitt odöd­li­ga tal den 28 au­gusti 1963 vid Lin­coln­mo­nu­men­tet i Washing­ton D.C. in­för 250 000 män­ni­skor. King led­de den långa mar­schen för li­ka rät­tig­he­ter för svar­ta och vi­ta.

FOTO: NIKOLAI JAKOBSEN

Pa­si Ru­ta­nen har valt att bo­sät­ta sig i Pa­ris då hans ame­ri­kans­ka fru in­te vil­le flyt­ta till Fin­land.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.