Henrietta seglar vidare: Biscaya nästa!
Det är regn, kyla, grådask och dimma i Camaret sur Mer. Strax i söder över bukten ligger Brest i Finistère. Jag har seglat med Jan Backman från Nieuwpoort i Belgien, längs den franska kusten genom engelska kanalen ända hit. Vi pustar ut några dagar efter
Vi är lite rastlösa och otåliga. Vi vill söderut mot varmare och soligare klimat. Ändå känns det bra med mellandagar, och vi har turen att hitta en lokal kontakt via en vän till Jan. Det blir två härliga dagar hos familjen Marcus. Vi får fin kontakt och har mycket att dela. Det blir allt från middag och svamputfärd till yoga.
Vi väntar på en lämplig väderlucka för att ta oss över Biscayabukten utan skrämselhicka. Efter goda råd från den lokala segelmakaren och en funderare kring väderprog nosen ställer vi avfärden till tisdag.
Hickan gäller snarast mig. Jan är inte så orolig av sig. Han tar det lugnt, men jag tvekar om jag över huvud taget skall våga mig med. För Jan är det en sträcka som vilken som helst. Han är vän med ha vet. För mig är det en häxgryta av potentiella stormar, lömska containrar som ligger flytande på lur och rasande livshotande infernon av alla de slag. Intressant att observera hur rädslan kan färga ens liv om man låter den göra det. Mitt oroliga sinne släpper in en liten möjlighet till att allt kunde gå bra, och till och med bli en härlig, unik, minnesvärd upplevelse av havets vidd, av frihet, tidlöshet och nära kontakt med elementen. Jag tar fasta på det lilla andhålet i mitt sinnes kaos. Jag yttrar aldrig det ”Jag vågar bara inte!” som dånar i mitt inre, och slappnar i stället av enligt bästa förmåga.
Gröt i sjögång
På dagen D är väckningen inställd på 04.00 för att ha bästa möjliga strömförhållanden. Vi har fyra lugna medvindsdagar enligt prognosen. Mot slutet kan det brusa upp litet vid spanska kusten, men vi torde hinna iland innan dess. Jag skakar lite tänder inför vågorna utanför hamnen, vid avfärd omkring tre meter höga, men jag kokar lite gröt och hjälper till med några förberedelser inför avfarten. 04.45 stävar vi ut i sällskap av den svenska grannbåten Hrönn vars besättning vi träffat i hamnen.
Min stress släpper när vi väl kommer ut. Vågorna är visserligen höga, men långa och mjuka, sköna och spännande. Vi har god vind och vi är på väg till Spanien. Månen är nästan full, enstaka molntussar tågar över den månbelysta himlen,
Henrietta lyfter som bevingad över vågorna, vindrodret jobbar obevekligt och håller oss stadigt på kurs. Vi gungar och rullar, men det går framåt i god fart. Vi seglar ifrån Hrönn fast hon är betydligt större än Henrietta. Vi njuter av natten, tittar omkring oss.
Strax före soluppgången frustar det välbekant i kölvattnet. Delfiner tumlar och leker omkring oss och sprider glädje i det skummande vattnet!
Vinden vrider till platt medvind
och Jan spänner upp seglen i psalmbok. Vi vinglar mellan vågornas kammar och dalar som kommer mera från sidan än vinden. Det känns inte helt bekvämt. Det rullar, lutar, kränger och kastar.
Dagen rinner över i skymning och solnedgång. I dag blir det dubbelt kalas då månen stiger upp i samma takt som solen går ned. Två stora men helt olika klot syns mitt emot varandra på himlavalvet, och mellan dem havet och vi.
Jan vilar en stund och jag umgås med delfinerna som hoppar här och där i den djupnande natten. Sedan tumlar jag ner i min koj.
Följande morgon kommer mulen och grå, och vinden har så gott som tynat bort. Vi har gjort 145 Nm på 28 timmar, vilket kunde lova en kort överfart, men det har saktat in ordentligt. Kursen är litet för mycket på väst. Vi kunde hamna i Amerika på den här bogen, men det är det bästa vi kan göra under rådande vind.
Havet rullar stilla och lite obe- stämt från olika håll. Vi vinglar och svajar vidare. Hrönn gör bättre fart i den svaga vinden och har seglat ifrån oss under natten.
Dagen känns lång, grå och entonig. Inga delfiner som sprider äventyrsskimmer över det gråa. Solen lyser med sin frånvaro, och det känns på något sätt som en besvikelse.
Det blir gråvädersgöra: stickning, läsning och matlagning. Det känns omöjligt att vinden skulle kunna fylla seglen igen, men det är ju lika självklart som det känns osannolikt att den förr eller senare kommer tillbaka. Vi gör ändå 1–3 knop på dessa små flämtande pustar, så det kanske är medström av något slag.
Vid midnatt har vi gjort ytterligare 55 Nm sedan morgonen. Nu är vi totalt 200 sjömil från Camaret. Vi är väl strax över halvvägs.
Natten är lugn med några timmar vind, men det lugnar igen och vi får tålmodigt invänta vädergudarnas nästa drag medan vi driver stilla mot sydväst i stiltje mest hela dagen.
Vind igen
Vid kvällningen krusas vågor och dyningar plötsligt av en frisk bris. De stora tunga grå molnen viker undan för blå himmel med rosafärgade molntussar.
Havet susar och brusar bakom akterstäven. Henrietta lyfter. Hon gungar mjukt fram, kränger ibland. Det är skönt med rörelse efter två dygn av knappt skönjbar framfart. Vi möter en annan segelbåt. En fin känsla att mötas på havet.
Vi närmar oss spanska kusten. Navigatorn visar redan kustens djupkurvor. Om 35 Nm går vi från litet häftiga 5 000 meters djup till knappa 150 meter, på bara några sjömil. Vinden tilltar i snabb takt och innan vi vet ordet av fräser vi fram i 12 knop på surfen med bara en liten flik av genuan uppe. Jag hade klarat mig med mindre, och får det lite trångt kring hjärtat. Båten knakar, knarrar, lever. Fräser gurglande fram, och havet ryter till ibland. Kombinationen av livlig fantasi och irrationella rädslor är inget trumfkort. Det känns obekvämt inombords en stor del av natten.
Vid 4-tiden har vi rundat Spaniens västligaste udde och kommit i lä. Jag vågar titta ut och allt badar i fullmånens klara sken. Kusten syns mörk mot det silverglittrande havet, man ser ljus från bebyggelsen. Jan har hållit vakt hela natten vid rodret. En varm kakao är välkommen. 08:40 blir det omvänt dubbelkalas när månen går ner och solen upp.
Dåligt första intryck
Vi närmar oss La Coruña. Det är iskallt. Staden ser stor, smutsig och bökig ut. Humöret faller lägre än kvicksilvret i Sibiriens vinter. Det var ju inte så här det skulle se ut. Vi irrar tafatt omkring i hamninfar-
Henrietta lyfter som bevingad över vågorna, vindrodret jobbar obevekligt och håller oss stadigt på kurs. Vi gungar och rullar, men det går framåt i god fart.
ten och kan inte bestämma oss för var vi skall angöra. Det skulle ju vara ett mysigt lugnt paradis där tiden har stannat! Vi skulle mötas av solsken, blommor, fågelkvitter, musik och mjuka röster i gemytligt samtal. Bubblan sprack. Vi är ena fåfänga drömmare!
Nå, vi bestämmer oss för att bita i det sura äpplet och tar oss in till marinan i A Coruña, som orten heter på galiciska.
Och vad glada vi blir! Där ligger ju Hrönn och kompisarna! Strax börjar dessutom solen värma, klockan är redan nästan elva. Vi angör, och mitt i allt har vi bara baddräkterna på. Ett helt gäng nordbor tar sig ett friskt dopp. Det är inte varmt, men skönt. Och trots morgonens huttrande har vi nu ingen orsak att klä oss i något mer än shorts. Livet är härligt igen!
Jag skriver in 71 timmar och 380 Nm sedan Camaret i loggboken. Bevisligen kan Biscayabukten vara alldeles behaglig.
Det blir ett par vilodagar i A Coruña.
Bubblande folkliv
Att gå in till gamla stan från marinan är att dyka in i en annan värld. Högljudda röster tävlar om att göra sig hörda i eftermiddagens trängsel på tapasbarerna. De spanska rösterna har sin karakteristiska klang. Kvinnorna överröstar männen med sina djupa raspiga stämmor, det låter som sandpapper på purpurröd sammet.
Vi ser en uppsjö av barer och restauranger. Fisk, skaldjur, öl bakelser och kaffe på dignande bord längs de smala gatorna. Puls, rytm och liv överallt. Inget är statiskt. Bemötandet är vänligt och varmt. Blickar får mötas, man utbyter en liten bit liv vid varje möte, om det så bara gäller att köpa ett frimärke. Det känns bubblande, skummande och levande. Kvällen är lika högljudd och levande och barerna lika fulla. Barnen hänger med, de får vara med i samvaron och umgänget. Också det ger en känsla av liv.
Stadsturerna varvas med avslappnad samvaro i marinan med Hrönns besättning.
Det är här jag tänkt stiga av, men jag dröjer lite till. Det känns inte färdigt ännu. Jag har inte följt med långt nog, något odefinierbart lugn fattas ännu. Det blir en etapp till, för att följa Jan till solen.
Mot Fisterra
Vi kastar loss igen den 8 oktober på eftermiddagen. Vi stävar ut från A Coruña och lämnar Torre Hercules, världens äldsta aktiva fyr, bakom oss. Färden går söderut längs kusten, runt följande udde till Fisterra. I sällskap har vi Hrönn.
Vinden är nyckfull, stundom frisk och stundom helt borta. Sjön är krabbig och ganska hög. Lite framfusiga vågor akterifrån vill stiga ombord alldeles oinbjudna. Jan får några smällande vågsnärtar på baken.
Matlagningen känns mest som en akrobatisk sport, men det är ett ganska njutbart träningspass på sitt sätt. Skålen med rödbetssallad trotsar vågornas kast och hålls sävligt på bordet tack vare en liten gummimatta, och det är jag tacksam för.
Till rödbetssalladen serveras en sista fläkt av hem, familj, vänner och finsk sommar: nypotatis från Grisselön och kokta ägg från Skutnäs.
På kvällen går månen upp akteröver som ett stort orange klot, om givet av ett purpurrött sken. Jag har aldrig sett den sådan förut. Det är fullmåne och natten är väldigt ljus. Vågorna kommer rullande akteri från som svarta väggar, lyfter båten och rullar sedan förbi föröver, belysta av fullmånens silvriga sken. Det skummar, gurglar. Vågorna fortsätter att knacka på. Men jag håller mig lugn. Ganska lugn.
Under stjärnklar himmel med lite mareld lyssnar Jan på spanskalektioner medan han styr för hand i den oberäkneliga sjön. Det hela känns ganska härligt. Vi toppar med en fart på 13,2 knop, så det går undan.
Framåt morgonnatten har vi rundat Cabo de Fisterra, med månen högt på himlen och Orion rakt över oss. Jan har hållit rodret hela natten. Vi droppar ankaret vid stranden vid Escacelas strax norrom byn Fisterra. Hrönn kommer in strax bakom oss och lägger sig lite närmare byn för att invänta morgonen.
Morgonen kommer med lugn, en klar glittrande sol och en djupblå himmel. Vi tar oss in till byn i Jans uppblåsbara kanot. Fiskebåtar kommer och går, pilgrimer från Camino de Santiago vandrar lite planlöst omkring, uteserveringarna är halvfulla. Säsongen lider mot sitt slut. Här är tempot långsammare. Det känns rätt. Tiden har om inte stannat, så åtminstone saktat in. Solen värmer.
Jan ler, lättad, lycklig, tacksam, på tröskeln till sitt kommande äventyr. Det känns hoppfullt och fruktbart, möjligt och lovande.
Lugnet jag trevade efter har infunnit sig och jag mönstrar av, glad av att ha kunnat följa med en bit på väg mot horisonten.