Hen­ri­et­ta seg­lar vi­da­re: Biscaya näs­ta!

Det är regn, ky­la, grå­dask och dim­ma i Ca­ma­ret sur Mer. Strax i sö­der över buk­ten lig­ger Brest i Fi­nistè­re. Jag har seg­lat med Jan Back­man från Ni­euw­po­ort i Bel­gi­en, längs den frans­ka kus­ten ge­nom eng­els­ka ka­na­len än­da hit. Vi pus­tar ut någ­ra da­gar ef­ter

Hufvudstadsbladet - - Helg - TEXT & FOTO: KARIN DUCANDER

Vi är li­te rast­lö­sa och otå­li­ga. Vi vill sö­derut mot var­ma­re och so­li­ga­re kli­mat. Än­då känns det bra med mel­lan­da­gar, och vi har tu­ren att hit­ta en lo­kal kon­takt via en vän till Jan. Det blir två här­li­ga da­gar hos fa­mil­jen Mar­cus. Vi får fin kon­takt och har myc­ket att de­la. Det blir allt från mid­dag och svam­put­färd till yo­ga.

Vi vän­tar på en lämp­lig vä­der­luc­ka för att ta oss över Biscay­a­buk­ten ut­an skräm­sel­hic­ka. Ef­ter go­da råd från den lo­ka­la se­gel­ma­ka­ren och en fun­de­ra­re kring vä­der­prog­ no­sen stäl­ler vi av­fär­den till tis­dag.

Hic­kan gäl­ler sna­rast mig. Jan är in­te så oro­lig av sig. Han tar det lugnt, men jag tve­kar om jag över hu­vud ta­get skall vå­ga mig med. För Jan är det en sträc­ka som vil­ken som helst. Han är vän med ha­ vet. För mig är det en häx­gry­ta av po­ten­ti­el­la stor­mar, löms­ka con­tain­rar som lig­ger fly­tan­de på lur och ra­san­de livs­ho­tan­de in­fer­non av al­la de slag. In­tres­sant att ob­ser­ve­ra hur räds­lan kan fär­ga ens liv om man lå­ter den gö­ra det. Mitt oro­li­ga sin­ne släp­per in en li­ten möj­lig­het till att allt kun­de gå bra, och till och med bli en här­lig, unik, min­nesvärd upp­le­vel­se av ha­vets vidd, av fri­het, tid­lös­het och nä­ra kon­takt med ele­men­ten. Jag tar fas­ta på det lil­la and­hå­let i mitt sin­nes ka­os. Jag ytt­rar ald­rig det ”Jag vå­gar ba­ra in­te!” som då­nar i mitt in­re, och slapp­nar i stäl­let av en­ligt bäs­ta för­må­ga.

Gröt i sjö­gång

På da­gen D är väck­ning­en in­ställd på 04.00 för att ha bäs­ta möj­li­ga ström­för­hål­lan­den. Vi har fy­ra lug­na med­vinds­da­gar en­ligt pro­gno­sen. Mot slu­tet kan det bru­sa upp li­tet vid spans­ka kus­ten, men vi tor­de hin­na iland in­nan dess. Jag ska­kar li­te tän­der in­för vå­gor­na ut­an­för ham­nen, vid av­färd om­kring tre me­ter höga, men jag ko­kar li­te gröt och hjäl­per till med någ­ra för­be­re­del­ser in­för av­far­ten. 04.45 stä­var vi ut i säll­skap av den svens­ka grann­bå­ten Hrönn vars be­sätt­ning vi träf­fat i ham­nen.

Min stress släp­per när vi väl kom­mer ut. Vå­gor­na är vis­ser­li­gen höga, men långa och mju­ka, skö­na och spän­nan­de. Vi har god vind och vi är på väg till Spa­ni­en. Må­nen är näs­tan full, en­sta­ka moln­tus­sar tå­gar över den mån­be­lys­ta him­len,

Hen­ri­et­ta lyf­ter som be­ving­ad över vå­gor­na, vindrod­ret job­bar obe­vek­ligt och hål­ler oss sta­digt på kurs. Vi gung­ar och rul­lar, men det går fram­åt i god fart. Vi seg­lar ifrån Hrönn fast hon är be­tyd­ligt stör­re än Hen­ri­et­ta. Vi nju­ter av nat­ten, tit­tar om­kring oss.

Strax fö­re sol­upp­gång­en frus­tar det väl­be­kant i köl­vatt­net. Del­fi­ner tum­lar och le­ker om­kring oss och spri­der gläd­je i det skum­man­de vatt­net!

Vin­den vri­der till platt med­vind

och Jan spän­ner upp seg­len i psalm­bok. Vi ving­lar mel­lan vå­gor­nas kam­mar och da­lar som kom­mer me­ra från si­dan än vin­den. Det känns in­te helt be­kvämt. Det rul­lar, lu­tar, kräng­er och kas­tar.

Da­gen rin­ner över i skym­ning och sol­ned­gång. I dag blir det dub­belt ka­las då må­nen sti­ger upp i sam­ma takt som so­len går ned. Två sto­ra men helt oli­ka klot syns mitt emot varand­ra på him­la­val­vet, och mel­lan dem ha­vet och vi.

Jan vi­lar en stund och jag um­gås med del­fi­ner­na som hop­par här och där i den djup­nan­de nat­ten. Se­dan tum­lar jag ner i min koj.

Föl­jan­de mor­gon kom­mer mu­len och grå, och vin­den har så gott som ty­nat bort. Vi har gjort 145 Nm på 28 tim­mar, vil­ket kun­de lo­va en kort över­fart, men det har sak­tat in or­dent­ligt. Kur­sen är li­tet för myc­ket på väst. Vi kun­de ham­na i Ame­ri­ka på den här bo­gen, men det är det bäs­ta vi kan gö­ra un­der rå­dan­de vind.

Ha­vet rul­lar stil­la och li­te obe- stämt från oli­ka håll. Vi ving­lar och sva­jar vi­da­re. Hrönn gör bätt­re fart i den sva­ga vin­den och har seg­lat ifrån oss un­der nat­ten.

Da­gen känns lång, grå och en­to­nig. Inga del­fi­ner som spri­der även­tyrs­skim­mer över det gråa. So­len ly­ser med sin från­va­ro, och det känns på nå­got sätt som en besvi­kel­se.

Det blir grå­vä­ders­gö­ra: stick­ning, läsning och mat­lag­ning. Det känns omöj­ligt att vin­den skul­le kun­na fyl­la seg­len igen, men det är ju li­ka själv­klart som det känns osan­no­likt att den förr el­ler se­na­re kom­mer till­ba­ka. Vi gör än­då 1–3 knop på des­sa små fläm­tan­de pus­tar, så det kanske är med­ström av nå­got slag.

Vid mid­natt har vi gjort yt­ter­li­ga­re 55 Nm se­dan mor­go­nen. Nu är vi to­talt 200 sjö­mil från Ca­ma­ret. Vi är väl strax över halv­vägs.

Nat­ten är lugn med någ­ra tim­mar vind, men det lug­nar igen och vi får tål­mo­digt in­vän­ta vä­dergu­dar­nas näs­ta drag me­dan vi dri­ver stil­la mot syd­väst i stiltje mest he­la da­gen.

Vind igen

Vid kväll­ning­en kru­sas vå­gor och dy­ning­ar plöts­ligt av en frisk bris. De sto­ra tunga grå mol­nen vi­ker un­dan för blå him­mel med rosa­fär­ga­de moln­tus­sar.

Ha­vet su­sar och bru­sar bakom ak­ter­stä­ven. Hen­ri­et­ta lyf­ter. Hon gung­ar mjukt fram, kräng­er ibland. Det är skönt med rö­rel­se ef­ter två dygn av knappt skönj­bar fram­fart. Vi mö­ter en an­nan se­gel­båt. En fin käns­la att mö­tas på ha­vet.

Vi när­mar oss spans­ka kus­ten. Na­vi­ga­torn vi­sar re­dan kus­tens djup­kur­vor. Om 35 Nm går vi från li­tet häf­ti­ga 5 000 me­ters djup till knap­pa 150 me­ter, på ba­ra någ­ra sjö­mil. Vin­den till­tar i snabb takt och in­nan vi vet or­det av frä­ser vi fram i 12 knop på sur­fen med ba­ra en li­ten flik av genu­an up­pe. Jag ha­de kla­rat mig med mind­re, och får det li­te trångt kring hjär­tat. Bå­ten kna­kar, knar­rar, le­ver. Frä­ser gurg­lan­de fram, och ha­vet ry­ter till ibland. Kom­bi­na­tio­nen av liv­lig fan­ta­si och ir­ra­tio­nel­la räds­lor är ing­et trumf­kort. Det känns obe­kvämt in­om­bords en stor del av nat­ten.

Vid 4-ti­den har vi run­dat Spa­ni­ens väst­li­gas­te ud­de och kom­mit i lä. Jag vå­gar tit­ta ut och allt ba­dar i full­må­nens kla­ra sken. Kus­ten syns mörk mot det sil­ver­glitt­ran­de ha­vet, man ser ljus från be­byg­gel­sen. Jan har hål­lit vakt he­la nat­ten vid rod­ret. En varm ka­kao är väl­kom­men. 08:40 blir det om­vänt dub­bel­ka­las när må­nen går ner och so­len upp.

Då­ligt förs­ta in­tryck

Vi när­mar oss La Co­ruña. Det är is­kallt. Sta­den ser stor, smut­sig och bö­kig ut. Hu­mö­ret fal­ler läg­re än kvick­silv­ret i Si­bi­ri­ens vin­ter. Det var ju in­te så här det skul­le se ut. Vi ir­rar ta­fatt om­kring i ham­nin­far-

Hen­ri­et­ta lyf­ter som be­ving­ad över vå­gor­na, vindrod­ret job­bar obe­vek­ligt och hål­ler oss sta­digt på kurs. Vi gung­ar och rul­lar, men det går fram­åt i god fart.

ten och kan in­te be­stäm­ma oss för var vi skall an­gö­ra. Det skul­le ju va­ra ett my­sigt lugnt pa­ra­dis där ti­den har stan­nat! Vi skul­le mö­tas av sol­sken, blom­mor, få­gel­kvit­ter, mu­sik och mju­ka rös­ter i ge­myt­ligt sam­tal. Bubb­lan sprack. Vi är ena få­fänga dröm­ma­re!

Nå, vi be­stäm­mer oss för att bi­ta i det su­ra äpp­let och tar oss in till ma­ri­nan i A Co­ruña, som or­ten he­ter på ga­li­cis­ka.

Och vad gla­da vi blir! Där lig­ger ju Hrönn och kom­pi­sar­na! Strax bör­jar dess­utom so­len vär­ma, kloc­kan är re­dan näs­tan el­va. Vi an­gör, och mitt i allt har vi ba­ra bad­dräk­ter­na på. Ett helt gäng nord­bor tar sig ett friskt dopp. Det är in­te varmt, men skönt. Och trots mor­go­nens hutt­ran­de har vi nu ing­en or­sak att klä oss i nå­got mer än shorts. Li­vet är här­ligt igen!

Jag skri­ver in 71 tim­mar och 380 Nm se­dan Ca­ma­ret i logg­bo­ken. Be­vis­li­gen kan Biscay­a­buk­ten va­ra all­de­les be­hag­lig.

Det blir ett par vi­lo­da­gar i A Co­ruña.

Bubb­lan­de folk­liv

Att gå in till gam­la stan från ma­ri­nan är att dy­ka in i en an­nan värld. Hög­ljud­da rös­ter täv­lar om att gö­ra sig hör­da i ef­ter­mid­da­gens träng­sel på ta­pas­ba­rer­na. De spans­ka rös­ter­na har sin ka­rak­te­ris­tis­ka klang. Kvin­nor­na över­rös­tar män­nen med si­na dju­pa ras­pi­ga stäm­mor, det lå­ter som sand­pap­per på pur­pur­röd sam­met.

Vi ser en upp­sjö av ba­rer och re­stau­rang­er. Fisk, skal­djur, öl ba­kel­ser och kaf­fe på dig­nan­de bord längs de sma­la ga­tor­na. Puls, rytm och liv över­allt. Ing­et är sta­tiskt. Be­mö­tan­det är vän­ligt och varmt. Blic­kar får mö­tas, man ut­by­ter en li­ten bit liv vid var­je mö­te, om det så ba­ra gäl­ler att kö­pa ett fri­mär­ke. Det känns bubb­lan­de, skum­man­de och le­van­de. Kväl­len är li­ka hög­ljudd och le­van­de och ba­rer­na li­ka ful­la. Bar­nen häng­er med, de får va­ra med i sam­va­ron och um­gäng­et. Ock­så det ger en käns­la av liv.

Stads­tu­rer­na var­vas med av­slapp­nad sam­va­ro i ma­ri­nan med Hrönns be­sätt­ning.

Det är här jag tänkt sti­ga av, men jag drö­jer li­te till. Det känns in­te fär­digt än­nu. Jag har in­te följt med långt nog, nå­got ode­fi­ni­er­bart lugn fat­tas än­nu. Det blir en etapp till, för att föl­ja Jan till so­len.

Mot Fis­ter­ra

Vi kas­tar loss igen den 8 ok­to­ber på ef­ter­mid­da­gen. Vi stä­var ut från A Co­ruña och läm­nar Tor­re Her­cu­les, värl­dens älds­ta ak­ti­va fyr, bakom oss. Fär­den går sö­derut längs kus­ten, runt föl­jan­de ud­de till Fis­ter­ra. I säll­skap har vi Hrönn.

Vin­den är nyck­full, stundom frisk och stundom helt bor­ta. Sjön är krab­big och gans­ka hög. Li­te fram­fu­si­ga vå­gor ak­ter­i­från vill sti­ga om­bord all­de­les oin­bjud­na. Jan får någ­ra smäl­lan­de vågsnär­tar på ba­ken.

Mat­lag­ning­en känns mest som en ak­ro­ba­tisk sport, men det är ett gans­ka njut­bart trä­nings­pass på sitt sätt. Skå­len med röd­bets­sal­lad trot­sar vå­gor­nas kast och hålls säv­ligt på bor­det tack va­re en li­ten gum­mi­mat­ta, och det är jag tack­sam för.

Till röd­bets­sal­la­den ser­ve­ras en sista fläkt av hem, fa­milj, vän­ner och finsk som­mar: ny­po­ta­tis från Gris­se­lön och kok­ta ägg från Skut­näs.

På kväl­len går må­nen upp ak­terö­ver som ett stort oran­ge klot, om­ gi­vet av ett pur­pur­rött sken. Jag har ald­rig sett den så­dan för­ut. Det är full­må­ne och nat­ten är väl­digt ljus. Vå­gor­na kom­mer rul­lan­de ak­te­ri­ från som svar­ta väg­gar, lyf­ter bå­ten och rul­lar se­dan för­bi för­ö­ver, be­lys­ta av full­må­nens silv­ri­ga sken. Det skum­mar, gurg­lar. Vå­gor­na fort­sät­ter att knac­ka på. Men jag hål­ler mig lugn. Gans­ka lugn.

Un­der stjärn­klar him­mel med li­te mar­eld lyss­nar Jan på spanska­lek­tio­ner me­dan han styr för hand i den obe­räk­ne­li­ga sjön. Det he­la känns gans­ka här­ligt. Vi top­par med en fart på 13,2 knop, så det går un­dan.

Fram­åt mor­gon­nat­ten har vi run­dat Ca­bo de Fis­ter­ra, med må­nen högt på him­len och Ori­on rakt över oss. Jan har hål­lit rod­ret he­la nat­ten. Vi drop­par an­ka­ret vid stran­den vid Esca­ce­las strax norrom byn Fis­ter­ra. Hrönn kom­mer in strax bakom oss och läg­ger sig li­te när­ma­re byn för att in­vän­ta mor­go­nen.

Mor­go­nen kom­mer med lugn, en klar glitt­ran­de sol och en djup­blå him­mel. Vi tar oss in till byn i Jans upp­blås­ba­ra ka­not. Fis­ke­bå­tar kom­mer och går, pil­gri­mer från Ca­mi­no de San­ti­a­go vand­rar li­te plan­löst om­kring, ute­ser­ve­ring­ar­na är halv­ful­la. Sä­song­en li­der mot sitt slut. Här är tem­pot lång­sam­ma­re. Det känns rätt. Ti­den har om in­te stan­nat, så åt­minsto­ne sak­tat in. So­len vär­mer.

Jan ler, lät­tad, lyck­lig, tack­sam, på trös­keln till sitt kom­man­de även­tyr. Det känns hopp­fullt och frukt­bart, möj­ligt och lo­van­de.

Lug­net jag tre­va­de ef­ter har in­fun­nit sig och jag mönst­rar av, glad av att ha kun­nat föl­ja med en bit på väg mot ho­ri­son­ten.

Jan up­pe vid mas­ten i färd med att ploc­ka ner genu­a­bom­men.

Man anar sig till kraf­ten i des­sa mäk­ti­ga vat­ten­mas­sor, fast de nu hä­ver sig still­samt och mjukt lyf­ter skro­vet. En arg Biscaya skul­le va­ra and­ra bul­lar.

Fy­ren och klip­por­na vid Mal­pi­ca, un­ge­fär halv­vägs mel­lan A Co­ruña och Fis­ter­ra, har en li­te ödes­di­ger stäm­ning över sig.

Him­len är en hän­del­se­full te­a­ter­scen un­der över­far­ten, här med må­nen i hu­vud­rol­len.

Hen­ri­et­ta i ma­ri­nan i A Co­ruña. Bå­ten bakom är Hrönn. Det här är den klas­sis­ka lång­seglar­bil­den med all ut­rust­ning på tork ef­ter att man tvät­tat sal­tet ur den.

Hen­ri­et­tas kap­ten Jan Back­man kopp­lar av i ka­ju­tan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.