Amalfikusten är en romantisk dröm
Amalfikusten känns som en poetisk fantasi och lockar massor av turister. Även om man kan ha det skönt på en enda ort blir det berömda Costiera Amalfitanas mera intressant om man besöker fler av de vackra småstäderna.
Efter en rad av vindlande, branta trappor ned till hamnen i Positano bordar vi tillsammans med vår guide Francesco Carpegna dagens första båt. Vi ska österut mot staden Amalfi, som gett hela kuststräckan sitt namn.
Snett bakom oss skymtar Capri i diset. Ute på däck blickar vi ut över Amalfikustens branta, gröna berg där småstäder och byar klamrar sig fast högt ovan stupen. En av de första vi ser är Nocello.
Där uppe i byn slutar Sentiero degli Dei – Gudarnas väg. Det är troligen den allra finaste av alla endagsvandringar som finns här längs kusten, berättar Francesco Carpegna, som föredrar att kalla sig Frank.
Francesco ser ut som en typisk italiensk man i övre medelåldern, men kommer egentligen från New York. För drygt tio år sedan bröt han upp från ett hektiskt liv som affärsman i storstaden för att söka sina italienska rötter. Småningom etablerade han sig som vandringsguide. Han kan både kultur och historia, och det finns mycket av den varan längs kusten där romarna anlade lyxiga semestervillor redan för 2 000 år sedan. Alla villorna förstördes i bränder efter Vesuvius utbrott år 79, det som också ödelade Pompeji.
Labyrint av gator
Efter en timme kliver vi av i Amalfi, som inte klättrar lika dramatiskt på bergssidorna som grannen Positano, utan ligger inkilad som en bit schweizerost i en smal dal mellan stupen. Precis som osten är Amalfi genomborrat av dolda håligheter.
Staden var en av fyra mäktiga och konkurrerande sjörepubliker för ungefär tusen år sedan. Risken för angrepp från havet fick invånarna att bygga staden som ett fort, med en labyrint av gator där en angripare lätt kunde huggas i ryggen.
Många av dessa gränder finns kvar än i dag, något som de flesta dagbesökarna tycks missa. Det är skönt att ha en guide med sig, för snart blir alla kringelkrokar och återvändsgränder förvirrande. Samtidigt möter man vardagen, som brevbäraren som förmodligen behöver år av träning för att hitta alla adresser. Turister rör sig mest längs huvudgatan Via Lorenzo d’Amalfi, kantad av en mix av souvenirbutiker, grönsakshandlare och fiskaffärer.
Duggregnet som fallit medan vi upptäckt det dolda Amalfi ger sig av lagom till bussresan upp till Ravello, 335 meter över havet och med kustens mest storslagna vyer. Staden är berömd för sin kulturfestival med många världskändisar på den unika scenen över stupet i Villa Rufolos trädgård. Även de många luxuösa villorna i den lilla staden imponerar. Villatrenden inleddes redan på 1100-talet och fick nytt liv för drygt hundra år sedan.
I Villa Cimbrone bodde Greta Garbo en månad 1938 och världspressen flockades på grund av ryktena om en romans med den berömda dirigenten Leopold Stokowski. ”Jag vill bara bli lämnad i fred”, var Garbos budskap till pressen. ”Vissa vill gifta sig och andra inte. Jag har aldrig känt någon dragning till att stå framför altaret”, sa hon.
Vi lämnar Ravello med känslan av att här skulle man vilja bo, tar båten tillbaka till Positano och får äntligen kasta oss i det ljumma havet. Staden är underskön med sina färggranna hus travade på varandra längs bergssidorna. Två fina stränder lockar, men populariteten har ett pris. Ingen ort är dyrare längs den här kusten. Exempelvis kostar en solstol för en dag 20 euro, mot bara hälften i Amalfi.